Det finns inga vägskyltar till Sonapur, arbetslägret utanför Dubai där Irfan Ali levt de senaste fyra åren av sitt liv. Ordet är hindi och betyder ”staden av guld”.
Det är galghumor, det. För det finns inget som glänser av rikedom härute.
Sonapur är en plats som inga turister kommer till. Hit tar sig inga av de affärsmän som reser till Dubai för att göra affärer.
Men det är männen härute i arbetslägret – och det är bara män – som byggt de femstjärniga hotellen, de nya lyxlägenheterna, de rekordjagande skyskraporna.
Och överallt byggs det nytt. Dubai är
en skog av byggkranar. Det beräknas finnas över en halv miljon utländska byggarbetare i Förenade arabemiraten.
Cirka 150 000 av dem bor i Sonapur. De allra flesta kommer från Indien, Bangladesh, Sri Lanka och – som Irfan Ali – från Pakistan.

Vi träffas i det rum han delar med fem andra pakistanier. Det bor 1 200 arbetare i det gula trevåningshuset. Alla rum har luftkonditionering. Ett måste i sommarhettan.
Det går att hitta byggarbetare som har det sämre än Irfan, som bor trängre, som har hänsynslösare arbetsgivare.
Men Irfans liv är tufft nog.
– När jag växte upp drömde jag om att få flytta till Dubai och tjäna pengar, berättar han.
Nu drömmer han om att få flytta hem i stället. Till byn Taraki i bergen i västra Pakistan där familjen bor. Där den utvalda blivande hustrun, Kawsar, väntar.
– Det är så grönt där. Höga berg. Vackert. I Pakistan har vi årstider, till och med snö på vintern. Här...

Det är över 45 grader varmt utanför. Sommaren har anlänt med temperaturer på upp till 50 grader. Om termometern når över 50 så ska migrantarbetarna inte behöva jobba.
Så termometern går aldrig över 50. Officiellt.
– Mitt jobb har aldrig ställts in på grund av hetta, berättar han. Jag arbetar sex dagar i veckan. Tolv timmar varje dag.
Och så har han gjort sen den augustidag 2003 då han kom hit som 19-åring. Visumet kostade motsvarande 12 000 kronor. Familjen satsade alla sina besparingar plus ett lån på 4 000 för att Irfan skulle få chansen att komma hit.
För han tjänar bättre här än hemma. 2 000 kronor per månad i lön, inklusive övertid. Det gör sju kronor timmen.
– Jag går upp halvfem varje morgon. Bussen som tar oss till jobbet åker klockan fem. Arbetet börjar klockan sju och det blir alltid ett par timmars övertid, så vi slutar vid sju på kvällen.
Sedan väntar bussresan hem. Den är inte luftkonditionerad. Tvärsigenom hela Dubai. Trafiken är ett allt större problem, så det tar 90 minuter att komma hem.
Där duschar han, lagar morgondagens lunch, snackar lite med kompisarna, tittar en stund på tv och somnar vid elvatiden.
Halv fem morgonen därpå börjar allt på nytt. Vecka efter vecka. Månad efter månad.
Bara fredagen – den muslimska söndagen – är han ledig. Då sover han till elva.
De lokala lagarna säger att han har rätt till en månads betald semester. Semester kan han ta, men någon lön får han inte av arbetsgivaren.
– Så jag har inte tagit ut någon. Jag har inte varit hemma på fyra år.

En del av hans kolleger fick nog i fjol. Det utbröt strejker och protester vid bland annat Burj Dubai, det som ska bli världens högsta skyskrapa.
Det ledde till en del förbättringar, men Dubai är fortfarande en plats utan fackföreningar, utan strejkrätt. Människorättsorganisation Human Rights Watch publicerade i fjol en kritisk rapport om förhållandet för Dubais byggarbetare.
Men Irfan Ali hoppas kunna flytta hem snart. Han kan varje månad skicka cirka 1 200 kronor till familjen – han har fyra bröder och tre systrar – och Irfans slit här har gett släkten ett bättre liv i Pakistan.
– Min dröm är att kunna öppna en egen livsmedelsaffär hemma med pengarna jag arbetat ihop.
Han är på väg att nå målet, men i dag ångrar han att han någonsin satte sin fot i detta ökenstekta land.
– Om jag kunde backa tillbaka tiden, så skulle jag inte göra om det. Livet är för hårt här.