Tänk om det gick att köpa koncentrerad cynism på Apoteket så man kunde tvångsge det till alla härliga människor som hämtar inspiration i naturen och gjuter stora fat i formen av ett rabarberblad. Precis som i Åsa Grennvalls nya bok Elfriede (efter Elfriede Jelinek). Boken är en orgie i fantastisk pessimism.
Elfriede vill injicera cynism direkt i blodet på en vän som ger henne en självhjälpsbok. Elfriede känner sig endast lugn då hon sitter ensam i en bokhandel.
Grennvall gör svart konst i form av korsstygnsbonader med texter som "Livet är långt... detta tog tid" och "I dag dog mamma, eller kanske i går jag vet inte".
Jo jag har också provat lyckoböckerna och jag vill precis som Elfriede injicera cynism i dem som gillar de där böckerna.
Efter att ha tvingats läsa om de sjuka som tänker sjuka tankar och de feta som tänker feta tankar och så den där postorderkatalogen som ständigt kommer upp och efter att jag fick höra att jag inte får det jag önskar mig för att jag inte är tillräckligt bra på att önska mig (ja, jag är dålig!) så kände jag inte för att injicera utan för att dödsmisshandla.
Ja, jag kände för att misshandla folk, så fruktansvärt arg och sprängfull med helt fel energi blev jag av de där böckerna.
För att lugna ner mig så var jag tvungen att, med Kristofer Åströms Queen of sorrow ("You can have her, I don't want her", nej, jag vet att ingen vill ha henne!) på högsta i lurarna, rusa in till en bokhandel (precis som Elfriede) och där stod den. Boken.
Jag går in i bokaffärer varje dag och där står de - böckerna som vill, nej kräver, att jag tar hem dem.
Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke av Johannes Ekman. Boken är jättetung och jättedyr och jag är helt säker på att jag är den ende som har köpt den.
Där läser jag om Schopenhauer som säger att varje nyktert seende människa måste inse att världen är bräddfull av dårskap och ondska, det goda är alltid undantag. Jag läser om Montaignes svarta galla och om humor som pessimismens ångpanneventil. Jag läser om Pessoas planlösa nattvandring och om dagbokskistan.
Kapitlen bär namn som "Kaos som lugnar" och "Tårar är sannare än leenden".
Efter den boken är jag ännu mer säker på att det är pessimisterna som är de tänkande och smarta och som får rätt i slutändan. De som vågar vara obekväma och säga nej och följa sitt hjärta och inte ställa sig i kön som alla andra.
En annan författare som fullkomligt vältrar sig i melankoli och sorgligheter är Dorothy Parker. Dorothy Parker är min favoritpessimist, en skitsur kärring som satt och muttrade och bara ville ta livet av sig men så levde tanten tills hon var 74 år. "You might as well live" som hon skrev i dikten Resumé för att det inte går att ta livet av sig eftersom alla sätt är så krångliga, smärtsamma eller kladdiga.
Kvinnorna i Parkers noveller sitter där nattetid och har alltid druckit för mycket och har en massa misslyckade kärleksaffärer och de pratar om alla hästar och hundar som de ska rädda.
Jag tror att Parker hade älskat Julian Barnes. Julian Barnes skriver i "The sense of an ending", " Life isn't just addition and subtraction. There's also the accumulation, the multiplication of loss, of failure."
Själv är jag stolt ägare av en Grennvall-bonad med texten "I dag är första dagen på resten av mitt jävla liv".
