Temperaturen låg just under nollstrecket den mörka morgontimman lördag den 10 januari 2004. Vinden var måttlig. Det skulle falla mer snö under dagen.
Den svartklädda kvinnan lämnade fotsteg efter sig i snön när hon tassade fram till det prydliga trähuset där pastorsfamiljen låg och sov. Hon hade skoskydd för att inte avtrycken skulle kunna spåras. Hon bar handskar och hade trätt en brun damstrumpa över huvudet.
Klockan var mellan fyra och halv fem på morgonen när hon kände på den olåsta dörren och gick in. På uppmaning från Gud och en av hans många ställföreträdare i den lilla församlingen smög barnflickan Sara Svensson in i sovrummet på övervåningen, riktade sin pistol mot den sovande pastorsfrun Alexandra Fossmo och avlossade tre skott.
Regissören av den bisarra och tragiska föreställningen, pastor Helge Fossmo, låg i ett annat sovrum. Han hörde ingenting, påstod han. Trots att han befann sig så nära. Trots att han några minuter senare vaknade av ett sms från Sara Svensson.

Några månader efter mordet, när jag tillsammans med tingsrättens ledamöter fick kliva in i villan som blivit en brottsplats, mätte jag själv upp avståndet mellan Helge Fossmo och hans mördade hustru: femton steg.
Då skrev vi den 1 juni 2004, men barnens veckobrev från början av januari satt kvar med magneter på kylskåpsdörren. Vinterkläder hängde i hallen. Tiden hade stannat i pastorsvillan.
Det kallas syn, när rätten besöker en brottsplats. Men det som var viktigt den här gången var vad vi hörde. Vi skulle få veta hur högt skotten lät, och avgöra om det var rimligt att pastorn inte vaknade, där han låg endast femton steg bort.

Tillsammans med poliser och journalister stod jag där och lyssnade på den arrangerade reprisen av skotten i Knutby. Ögonblicket var speciellt och skrämmande. Kriminalinspektör Bertil Olsson placerade sig vid dubbelsängen i sovrummet. Han hade ett likadant vapen som Sara Svensson använde, och samma ljuddämpare.
PANG. PANG. PANG. Skarpa skott i en murbrukshink med telefonkataloger och sand. Tänk dig att du sover och någon med kraft smäller igen dörren till ditt rum. Så lät det. Tre gånger i rad.
Sara Svensson var inte med vid synen. Men i polisens tidigare inspelade rekonstruktionsvideo gick hon omkring i villan med en vapenattrapp och visade hur hon hade agerat i den kalla morgontimman i januari.
- Efter att jag skjutit det skottet går jag snabbt hit, och siktar mot huvudet. Och trycker av andra skottet. Och då blir det knäpptyst på ett väldigt speciellt sätt i rummet.

Hon såg oberörd ut när hon sa det, på ett uppseendeväckande vis. Men strax innan filmen skulle spelas upp för rätten i maj 2004 skrev Sara Svensson en lapp till sin försvarare Christer Söderberg. Hon ville gå ut ur rättssalen: "Det här känns som att vakna ur en trans".
Först var hon barnflicka. Sedan blev hon Helge Fossmos älskarinna. Pastorsfrun Alexandra fick flytta ut ur sovrummet och under åtta månader var Sara Svensson pastorns sexslav. Hon fick inte gå ut på dagarna. Kom någon på besök skulle hon hålla sig undan.
Hon lydde pastorns minsta vink. Hon rengjorde akvariet mitt i natten, om han begärde det. Hon hjälpte honom att driva ut demoner med sex. Minst en gång varje kväll ställde hon upp på samlag med pastorn för att fira en "seger för Guds vilja". Till sist mördade hon på hans uppmaning.
När vi hörde detta kändes det obegripligt. Hur kunde en bibelstuderande ung kvinna förvandlas till en torped som skaffade vapen på Sergels torg i Stockholm? Hur kunde den tätt sammanhållna församlingen inte se?

Sara Svensson sköt på Guds uppmaning, hon trodde att det var han som skickade anonyma sms till mobilen och berättade hur hon skulle gå till väga. Pastor Fossmo fanns bara där som allsmäktig rådgivare. Om hon inte riktigt förstod, hade han alltid en tolkning till hands.
När han senare kunde knytas till dessa meddelanden ändrade Helge Fossmo sin historia. Han råkade av en slump alltid i rätt ögonblick skicka sms om vardagsbestyr och trivialiteter, skrivna med bibliska koder, så att barnflickan tog det som uppmaningar att döda.
När hela sms-evangeliet presenterades var det uppenbart för var och en att det var Helge Fossmo som låg bakom dådet, att han hade en djävulsk plan och hämtade ammunitionen från Gud.
Skotten i Knutby präglade hela 2004. Först brottet, utredningen, gripandet. Sedan en lång och dramatisk rättegång i Uppsala tingsrätt i maj, och en nästan lika lång rättegång i Svea hovrätt i september.
Debatter utan slut pågick i media och vid fikabord runt hela Sverige. Källan till diskussion var outsinlig. Första hustruns mystiska död i badkaret. Kvinnoförtrycket. Det enorma antalet sms. Pastorn och barnflickan som varvade demonutdrivande samlag med schlagerfestivalen på video. Kristi Brud. Kristi Brud! Pastorn som låg med grannfrun, medan barnflickan, den andra älskarinnan, sov på vardagsrumssoffan - och hustrun sov med barnen. Församlingens ansvar. Auktoritetstron. Sektkänslan.
2004 läste jag polisförhör, gick igenom listor på sms, studerade scheman av komplicerade relationer, såg bilder på döda kvinnor och stod där utanför de gråblå trävillorna i Knutby och kände en isande vind dra fram över slätten.
Men det var när jag hörde Sara Svensson med egna ord berätta sin historia i tingsrätten i Uppsala som jag förstod. Tragedin blev både mänskligare - och än mer skoningslös.
Där stod klart att hon förvandlats till mördare för att hon förträngt att det är varje människas skyldighet att tänka själv.