Det har gått ett dygn sedan boxningslegenden Anders "Lillen" Eklund dog på skärtorsdagen.
Vännen Andreas Svensson, 40, var den som hörde Anders rop på hjälp och larmade SOS. Nu berättar han om kampen för att rädda "Lillen" Eklund - och hur han förlorat sin vän:
- Anders hade en gammal dator, så han fick låna min för att kunna surfa på internet. I torsdags hade jag ändå vägarna förbi och tänkte hämta tillbaka datorn. Så vid elvatiden på förmiddagen ringde jag på porttelefonen. "Hej, det är Andreas, kan jag komma upp en stund?", frågade jag. Men han tryckte inte på knappen som öppnar ytterdörren, så jag knappade in portkoden och tog mig in i trapphuset, tog hissen upp och ringde på Anders dörr.
- "Jag kommer", ropade Anders, och hans röst var grötig.

Bankade på dörren

Men han kom inte.
- Då ringde jag på dörren en gång till. "Jag kommer", ropade Anders. Men han kom inte.
- Då bankade jag på dörren, öppnade brevinkastet och ropade igen. "Jag kommer", sa han igen - men kom inte till dörren. Då förstod jag att han nog inte mådde bra och ropade, "hallå, Anders, har du problem - ska jag ringa sjukvården?"
- "Ja, gör det", svarade han. Jag ringde först till nummerupplysningen och blev kopplad till någon sjukvårdsinstans, jag vet inte var jag hamnade, men upplevde inte att jag fick hjälp. Då slog jag 112 och fick genast hjälp.
Efter en stund kom både ambulans och polis och jag talade om att Anders låg där inne och mådde dåligt och inte kunde öppna dörren.
De ringde på, men fick inget svar.
- Polisen hämtade bräckjärn ur bilen och öppnade snabbt dörren så att ambulanspersonalen kunde ta hand om Anders. Efter en stund gick jag in, han låg då i sängen. Jag tog hans hand och sa "hej, Anders, nu har du fått hjälp." Anders svarade: "Tack för att du hjälpte mig." Sedan bars han ut på båren till ambulansen.
Andreas Svensson berättar att han och "Lillen" Eklund kvällen före hade gått till en restaurang för att äta och att "Lillen" redan då mådde dåligt.
- Bara efter hundra meters promenad flåsade han och satte sig att vila på en bänk. Resten av promenaden vilade han två, tre gånger innan vi kom till restaurangen. Men efter en stund ville han gå hem; han sa att han var trött, säger Andreas Svensson.
RINGDE SOS. Vännen Andreas Svensson, 40, var den som hörde Anders rop på hjälp och larmade SOS. Han berättar om Anders "Lillen" Eklunds sista ord på väg till ambulansen. Foto: Jan DüsingHan säger också:
- Jag förstod inte att det var så dåligt ställt med honom när han fördes till Akademiska sjukhuset.
- På kvällen köpte jag en bukett påskliljor och tog med boken "Populärmusik från Vittula" och gick till sjukhuset för att muntra upp honom. Sköterskan hänvisade till sekretessen, så jag skrev en lapp och bad henne överlämna blommorna, men han fick dem aldrig, han hade gått bort, och kanske är han nu hos sin pappa och sina två bröder, säger Andreas Svensson.

Ensam sista tid

Vännerna beskriver "Lillens" sista tid som ensam. Roine Wennman, 52, var en av de sista personerna som såg Anders "Lillen" Eklund i livet. I tisdagskväll umgicks de på den lokala kvarterskrogen.
- Han var en fin människa men jag uppfattade honom som deppig just då, säger han.
För andra vänner berättade "Lillen" om sin rädsla att dö:
- Vi pratade ofta om att hans bröder hade gått bort tidigt och att han själv är 52. Han sa: "nu är det nog snart min tur att dö", säger en annan av "Lillens vänner".