- Ja, men vi är ute nu.
Berätta.
- Hissen var ungefär en gånger en och en halv meter stor. Jag var mest rädd för att min son skulle somna så att han skulle vara vaken hela kvällen.
Varför twittrar man om sånt?
- Man har inte så mycket annat att göra i en hiss.
Är du en kommunikations- narkoman?
- Nej, jag har varit helt okommunikativ i snart tre år sedan jag slutat blogga, så det tycker jag faktiskt inte.
Varför började du twittra efter de här tre åren av nättystnad?
- Det finns något väldigt stimulerande med det begränsade utrymmet man får på twitter. Det inbjuder till absurda små texter och humor. Det är kul med ett nytt format, det känns oexploaterat, som att vara Karl Oskar som kommer till en ny skog där ingen har slagit läger tidigare, ungefär. Och så ser man Schulman och Virtanen och Annika Lantz och andra skribentkollegor på andra sidan sjön, och så vinkar man lite.
Är du ironisk nu?
- Jag vet inte. Jag vet inte riktigt var gränsen går.
Hur många inlägg hinner du med varje dag?
- Fem ungefär.
Jag har märkt att du och dina twittervänner slåss om vem som är den bäste/kändaste twittraren? Har ni kommit fram till vem detta är?
Nä, det där är ju på skämt. Det är en absurd sak att slåss om. Diskussionen är mest ett kärleksfullt gnabbande mellan vänner.
Hur blir man en bra twittrare?
- Jag vet faktiskt inte. Finns inga regler än. Alla experimenterar, är försökskaniner och det är det som är kul.
Kommer du twittra om det här?
- Nej, det hade varit för förutsägbart. Fast jag vet inte. Kan bli så ändå.

Sigge Eklunds plats på twitter:
www.twitter.com/sigge