Malin Roos möter Gudrun Schyman och pratar om fittstim, Jens Spendrup och hundratals feministpartyn. Foto: Ylwa Yngvesson
Malin Roos möter Gudrun Schyman och pratar om fittstim, Jens Spendrup och hundratals feministpartyn. Foto: Ylwa Yngvesson

Schyman: "Skulle inte funka om jag var rädd"

Publicerad

UPPSALA-STOCKHOLM. Feminismen har inte spårat ur, den åker första klass.

För Gudrun Schyman, 65, finns inget alternativ än att smida medan patriarkala järnet är varmt.

– Nästa gång jag äter middag med min familj blir väl efter valet, säger Fi:s talesperson.

Okej Gudrun Schyman, vart är vi på väg?

– Nu har jag varit på två ställen i Uppsala och ska vidare till ett hembesök i Stockholm. Jag har gjort ungefär 100 homepartyn sen i augusti och har hundra möten till innan påsk. Sen fortsätter det.

– Vi har inte pengar så att vi kan boka lokaler och affischera så jag sa "okej, jag kommer hem till dig om du drar ihop 25 personer". Det blev ett fantastiskt genombrott. Först tänkte jag bara köra kvällar, när det blev fullt lade jag till eftermiddagen. Sen lunchen och när den också blev full kände jag att jag får köra en feministfrukost också.

Du har inte varit hemma på två veckor, har du lägenhet i Stockholm?

– Nej, jag bor hos min gamla goda vän Ulla, hon sköter om mig. Hon har bil och skjutsar och hämtar efter sista mötet på kvällen. Utan den supporten hade det varit svårt. I Malmö har jag en övernattningslägenhet däremot och i Göteborg bor jag hos en kvinna som är med i Fi.

Kommer det några män på dina homepartyn?

– Absolut, i går när jag var i Skövde var det nog en tredjedel män, de är jätteintresserade. Det är många män som inte känner sig bekväma heller med den här patriakala pansarn som man måste tränga igenom. Att inte få gråta som man efter att ha fyllt fem år, att göra ständig karriär och dö en för tidig död i hjärtinfarkt innan 55.

Det är det vi kvinnor ska göra nu?

– Nej, men den stereotypa kvinnorollen är också begränsad, någon som ska serva och se till alla andras behov utan sina egna, hålla ut och hålla igen.

– Missionen för Feministisk initiativ är att lyfta in kunskapen om hur det ser ut med maktrelationen i samhället och få frågorna respekterade som samhällpolitiska frågor och inte undanviftade som "kvinnofrågor".

Ser du sig mer som "missionär" nu än när du var partiledare för Vänsterpartiet?

– Nej, jag är en folkbildare, det har jag alltid varit. Jag har ingen annan roll nu än i Vänsterpartiet, men det här är politiskt större. Feminismen jobbar mot all form av diskriminering.

Stämmer det att ni fick tusen nya medlemmar på ett bräde efter "Fittstim - min kamp" i SVT?

– Nej, vi fick 1500 på 48 timmar efter första programmet. Det bara rasslade till.

Du var med i premiäravsnittet av Belinda Olssons serie och fick säga "Hej, jag trodde du skulle ringa innan, "oj" och "Jag delar inte din syn", typ. Blev du snopen när du såg?

– Ja, vi hade en timmes intellektuellt spänstigt samtal där vi konstaterade att vi hade helt olika utgångspunkter. Den verklighet Belinda hade var absolut inte min, men samtalet stämde inte in i dramaturgin. Programmen handlade om hennes personliga upplevelser om feminism och inte allmängiltiga och jag respekterar hennes bild. Sen kan man fråga sig om inte SVT har ett större ansvar att följa upp det här med andra inslag där de tyngre och bredare frågorna finns med.

När vi talar public service, vad säger du om Sveriges Radios petning av Soran Ismail inför valet?

– Jag vet att SR har en slags karantän mot politiskt aktiva och det får man förstå, men man måste kunna få ha åsikter även om man jobbar på Sveriges Radio. Han sitter ju inte där som nyhetsjournalist. Det är en rädsla och en feghet som är väldigt oroväckande. Jag är kritisk till riksdagspartierna också i den här frågan, jag tycker att de ligger för lågt. De talar om främlingsfientlighet när de talar om Sverigedemokraterna, men främlingsfientlighet är något som ligger på individnivå. Det är rasism och det måste man våga prata högt om. Det är därför det blir bra när Fi kommer in i Riksdagen, vi har mandat att säga de här sakerna.

 

Du vidhåller med en gets envishet att FI kommer in samtidigt som alla mätningar visar motsatsen, att ni skvaplar runt 0,5. Det kan tyckas hemskt naivt.

– Ja, det kan man få tycka, det gör mig inget. Jag är alldeles övertygad om att genombrott kommer att ta sig uttryck i valet. Vi börjar få lika många medlemmar som Miljöpartiet hade när de kom in och som Sverigedemokraterna hade när de kom in. Det var 25 000 som röstade på Fi i förra valet, om alla de röstar igen och tar med sig tio kompisar så är det klart, med råge.

Hur ser du på risken att "återupprepa 2006", det vill säga FI snor röster från S och så blir det borgerlig regering?

– Nej, så funkar det inte. Det där taktikröstandet tycker jag att feminister borde förstå, det är inte på det sättet man förändrar samhället. Vi får nog rösta för det vi tror på, inte mot. Det sas så 2010 också, då fick vi borglig regering OCH rasister in i riksdagen. Då har man tänkt fel två gånger, nu gäller det att tänka rätt.

Vad har Maria Arnholm gjort för jämställdheten i Sverige?

– Jag tycker att hon har fört upp frågorna på en lite högre nivå än tidigare, hon kallar sig feminist faktiskt. Men jag tror att hon är radikalare än sitt parti och regeringen och förstår inte hur hon kan försvara regeringens ekonomiska politik som har fördjupat klyftorna mellan kvinnor och mäns ekonomiska ställning. Eller hur hon kan tro att löneskillnaderna ska utjämnas genom marknadskrafterna.

När Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup vädrade sina åsikter om kvinnor i bolagsstyresler i veckan, svarade du: "Praktiskt och ångestbefriande att vara så säker på sin egen duglighet när man i praktiken har ärvt sin karriär." Tränar du på vassa repliker?

– Nej, jag kommer inte heller ihåg vad jag har sagt alla gånger, haha. Men han är en illustration på att det behövs kvotering, de har inte insikterna själva. Personer som är i ledande positioner i näringslivet måste ha kunskap om hur samhället ser ut.

Vad säger du till dem som hävdar att ditt brinnande intresse för feminism inte är lika stort som ditt intresse för att vara kvar i rampljuset?

– Det har jag fått höra hela tiden och inte sällan från män, kan jag konstatera. Jag tar inte åt mig alls. Den tiden kommer när jag kanske tar det lite lugnare men jag förhåller mig till världsläget, jag trappar upp när det gäller och nu är det skarpt läge.

Staffan Heimersson skrev i en krönika nyligen att "Gudrun Schyman skulle för många vara odräglig som den narcissist och kommunist hon är. Men den intelligenta politikern är folkkär, därför att hon dras med alkoholproblem och gärna talar om dem".

– Ja, han är väl inget sanningsvittne han heller. Folk får tycka vad de vill, men förutom att det andas väldigt mycket kvinnoförakt så tycker jag att det bygger på en felsyn. Jag hävdar min rätt som människa och det kan vara nog så provocerande.

Kan man vända på det också och tänka att det snarare är unikt att en kvinna om brutit mot de heligaste av roller kan komma tillbaka? Du var mamman som drack med små barn, V-ledaren som fifflade med skatten och...

- ... det tredje är sex. Sprit, sex och skatter, jag har haft turbulens kring alla. Men att det går i det individuella fallet betyder inte att diskrimineringen inte finns. Man skriver väldigt olika om kvinnor och män i alla dessa sammanhang, inte minst när det gäller alkohol.

Har du märkt den skillnaden i bevakningen av oppositionsborgarrådet Tomas Rudin?

– Ja, det är en milsvid skillnad, det går inte att jämföra.

"En full kvinna är något annat än en full Lars Werner" som Bo Strömstedt konstaterade?

– Ja, en väldig skillnad och det handlar om att mansrollen är mer förknippad med alkohol, man tar sig en sup och beter sig som en karl. Som kvinna ska man vara nykter och ta hand om familjen och den försupne mannen. Som kvinna och alkoholist är man längst ner på alla stegar.

– Det är bara att önska Tomas Rudin lycka till, han har tagit ett bra steg när han talar om att han har problem och måste ha hjälp.

Du har sagt att det värsta med drickande var skulden gentemot dina barn, har du försonats med den skulden?

– Ja, vi har pratat om det mycket, vridit och vänt och nu är något som ligger bakom oss. Men det var en turbulent tid för alla och vi har fått bygga upp relationer och tillit.

När har du varit nära att ta ett återfall?

– Det har jag inte varit sen det jag tog det där återfallet inom det första året. Jag inte druckit alkohol överhuvudtaget sen dess och tänker inte göra det heller. Det är inte konstigare än om man har utvecklat en allergi mot nötter och vet att man får andnöd av att äta nötter, då låter man bli.

 

Jag brukar fråga mäktiga män jag intervjuar hur deras fruar står ut med dem. Hur står Jacques ut med dig?

– Haha, vi sågs i helgen faktiskt, vi var på samma valkonferens. Han är en väldig supporter och bra stöd för mig. Vi träffades i mogen ålder utan ambitioner att bygga upp varken nya familjer eller slott. Ur detta har det vuxit en stark kärlek som gör att vi expanderar som människor. Det är en frihet och underbart att få leva i en sån relation.

Du är farmor också, hur mycket är du barnvakt?

– Hon är sjutton år nu ju, men jag var ganska mycket med henne och hennes pappa när hon var liten. Nu är det en annan relation, hon ringer till mig när hon håller på med ett specialarbete i skolan som handlar om jämställdhet, haha.

Du drillar henne?

– Nej, men jag ger henne gärna tips och skickar länkar. Det är otroligt roligt, hon är underbar människa, med kloka föräldrar. De separerade ganska tidigt när hon var liten, men hon har haft en fantastiskt uppväxt och levt nära båda sin mamma och pappa. Jag kan vara avundsjuk på henne som har fått leva så nära sin pappa.

När Linda Skugge skilde sig för några år sen sa du "glädjande att höra". Var inte det tarvligt sagt?

– Jag kommer inte ihåg omständigheterna, men det finns en föreställning i samhället om att man ska beklaga skilsmässor när det för många i själva verket är ett steg framåt. Skilsmässor är nödvändiga i bland, för barnen och inte minst för en själv. Jag har jättebra relation med alla mina män, inklusive mina barns pappor.

Hur mycket hot och hat får du i din mejl?

– Jag får inga. Den typen av mejl och hot skickas för att få människor att tystna och folk har nog gett upp hoppet om att jag skulle tystna.

Men är det verkligen sant? Det räcker ju med att man skriver det minsta så rasslar det till, och dig måste ju verkligen Bertil, 57 och Ulf, 68, hata?

– Ja, men jag får inte några mejl. De skriver på Avpixlat och sådär, men jag läser aldrig kommentarerna. Det kan vara nån enstaka gång och då svarar jag och då blir de så förvånade att de hickar till.

– Så länge jag var i riksdagen och när jag satt kvar som politisk vilde 2006, var det mycket hot och sådär, det var ganska jobbigt. Då hade jag Säpo med mig, men som privatperson har jag inget skydd nu. Jag öppnar dörrar utan att han en aning vad son finns på andra sidan, jag har en adress och en dörr och kliver in om jag ser ett hav med skor.

– Det skulle inte funka att jobba om jag var rädd.

Vad av detta skulle du inte ha gjort: dansat i TV, exponerat din första förlossning på film eller eldat upp 100 000 kronor i Almedalen?

– Jag ångar ingenting, absolut inte. Födelsefilmen var viktigt för förändringsarbetet inom förlossningvården och "Lets Dance" var otroligt roligt, jag gillar att dansa. Att bränna pengar var nödvändigt, en desperat åtgärd i en desperat situation med kvinnors löner.

"Nästa Stockholm Central, Stockholm Central nästa".

Vi är framme och du ska bokstavligen springa vidare. Hur länge klarar du detta tempo?

– Jag kan inte göra annat än att boka och hoppas att det går, går det inte får någon annan träda in. Jag är medveten om att det är ett extremt uppskruvat tempo men samtidigt är det fantastiskt roligt.

– Jag har inte haft nån hjärtklappning hittills, men jag har inte slagit dövörat till. Den dagen jag får det får jag väl lugna ner mig... lite, en stund.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag