Det är kaos på sjukhuset i Kandahar city, staden som är talibanernas andliga fäste i Afghanistan.
Fyra självmordsbombare har sprängt sig själva i luften i centrala stan för att stoppa den stora internationella militära operationen som väntar i sommar. Blodiga patienter strömmar in från alla håll.
Mitt i tumultet ligger en pojke på en bår. Hans ena ben är bandagerat och det andra är kapat på halva vaden. Han är nedsövd, men övergiven. Läkarna och sjuksköterskorna har fått springa till de andra patienterna. Kvar står hans pappa Nematullah, som håller krampaktigt i båren.
- Det är min son. Vad väntar honom nu? säger han.

"Var är hans fot?"

Till slut kommer en skötare och kör in båren på kvinnoavdelningen. Där inne väntar mamma och farmor. De gråter.
- Min son, min son. Var är hans fot, undrar hans mamma Dorkha.
Pojken heter Samiullah och är 7 år. Han är ett av de många barn som drabbats av talibanernas intensiva attacker mot skolor, framför allt de internationellt finansierade, i kriget mot de utländska trupperna.
Pappa Nematullah som är minröjare berättar att Samiullah egentligen var för ung för att börja i skolan. Men han tjatade om att få börja samtidigt som sina äldre syskon. Läraren blev så charmad av Samiullahs entusiasm att han skrev in honom samma dag. Överlycklig sprang Samiullah iväg mot ett av klassrummen.
- Jag hörde hur det smällde och såg min son kastas upp i luften, säger pappa Nematullah.

Sprang mot skolan

Han rusade fram och lade sin son i knäet. Foten var av.
- Sen såg jag att det låg kablar överallt så jag skrek åt alla att lämna skolan som var helt minerad.
Samiullahs mamma Dorkha hörde smällen och sprang mot skolan.
- Där såg jag min man komma med Samiullah i famnen och min andra son med hans fot i händerna. Jag kommer aldrig glömma den synen, säger hon.
Benet fick amputeras.

Har inte förstått att foten är borta

Expressen besöker Samiullah på nytt när han vaknat i sin sjukhussäng. Han skrattar åt kamerorna och vill själv ta bilder. Han har ännu inte förstått att han har förlorat sin fot.
- Doktorn håller på och lagar den, säger han.
Under de följande dagar som Expressen träffar Samiullah opereras han flera gånger.
- Nej, inte igen. Det gör så ont, skriker han när läkarna kommer med droppet.
Alla i rummet sluter ögonen när tårarna rinner ner för hans kinder.
Läkarna säger att Samiullah ska få en protes och hjälp att lära sig gå.
Samiullahs skola har gjorts ren från sprängmedel av en internationell ISAF-trupp. Men alla fönster och dörrar är sönder. Ingen vet om den kommer att öppna igen.
För Samiullah spelar det ingen roll.
- Jag vill inte tillbaka till skolan, säger Samiullah gråtfärdigt när vi frågar.

Flyttade för att gå i skolan

Pappa Nematullah skakar på huvudet. Hans liv har varit tungt. Under talibanregimen lämnade han byn och bodde med sin familj i ett flyktingläger i många år. Men för att barnen skulle få en utbildning flyttade familjen tillbaka till talibanfästet 2004.
- Jag vill inte att barnen ska bli som mig. Jag är som en blind man eftersom jag inte kan läsa och skriva.
I regionen är 200 av 360 skolor nu stängda av säkerhetsskäl.
- Min äldsta son går i en privat skola i Kandahar city. Jag måste försöka få fram pengar så att vi kan flytta till stan, säger han.
Några dagar senare är Samiullah på bättre humör.
- Jag vill börja skola igen men inte i den dumma. Det finns bra skolor här i Kandahar city. Där vill jag gå, säger han.
Hans pappa ser lättad ut.
Men när vi lämnar Samiullah har varken de afghanska myndigheterna eller någon hjälporganisation hört av sig till familjen för att hjälpa dem.
Det finns alldeles för många barn som Samiullah i Afghanistan.