Eva Bonnier beskriver också Kerstin Thorvall som en intensiv person med stort behov av bekräftelse.
- Jag tror att hon gladdes mycket åt att hon faktiskt fick stor bekräftelse i den senare delen av sitt författarskap. Hon kom att bli en betydande författare och något av en ikon för en generation kvinnor. Hon tog alltid starkt ställning för kvinnor och för att göra kvinnor synliga.
Som bokförläggare kom Eva Bonnier in i Kerstin Thorvalls författarskap under 1990-talet.
- Jag hade förmånen att få uppleva hennes litterära genombrott som betydande svensk romanförfattare med När man skjuter arbetare, som handlar om hennes mamma och mammans liv.

Vågade sticka ut

- Man får inte heller glömma bort att hon var en betydande barn- och ungdomsboksförfattare och en skicklig illustratör och konstnär. Eva Bonnier. Foto: Suvad Mrkonjic
Kerstin Thorvall hamnade i hetluften vid upprepade tillfällen under sin karriär och kom även att bli utskälld i debatten.
- Ja, hon vågade säga saker och göra saker som kanske inte alltid uppskattades – hon vågade sticka ut.
Under de senaste åren levde Kerstin Thorvall på ett äldreboende i Stockholm.
- Vi träffades strax efter hennes 80-årsdag. Under många år talade vi i telefon praktiskt taget varje dag, säger Eva Bonnier.

Belinda Olsson, 36, programledare och journalist

– Jag tror att hon var en ofrivillig feministikon för min generation. Många av oss läste hennes böcker. Jag tror att jag har läst nästan alla. Det känns som att få kvinnor har gjort det hon har gjort – att skriva om sin sexualitet och bristande förmåga att hantera moderskapet. Hon var ett slags rebell som gick på tvärs mot kvinnorollen, hur kvinnor hanterar sex och moderskap. Ibland tyckte jag att det var jobbigt att läsa om hur hon förhöll sig till sin mamma och när hon skrev saker som att sex var kladdigt. Ofta blir hon ihågkommen för sina sexuella skildringar, men hon skrev ju även fantastiska arbetarskildringar – jag kan tycka att hon var enormt underskattad som arbetarförfattare.

Göran Greider, 50, författare och journalist

Foto: Larseric Linden
– Vi hade mycket kontakt från 1990-talet till början av 2000-talet, då jag gav ut hennes dikter. Hon var ju en unik personlighet. På många sätt var hon extremt självupptagen, men hon hade ett så rikt inre universum att det alltid var spännande att höra på henne. Bland de sista gångerna hon uppträdde för publik var hon så dålig att hon knappt kunde gå, men när hon klev upp på scenen förvandlades hon omedelbart till en primadonna. Det var som att ett ögonblickligt band skapades med publiken.
Hon var en av de främsta stilisterna inom svensk skönlitteratur, och till slut – på 90-talet – fick hon credit inom finlitteraturen. Stilen gick rakt in i den som läste texterna. Allt hon rörde vid blev levande – det spelade ingen roll om hon skrev en krönika i en kvällstidning eller en dikt.
Hon hade mycket ångest, men samtidigt mycket livsbejakelse, och pendlade mellan de ytterligheterna hela tiden.
Hon är värd sin plats bland de främsta svenska författarna under efterkrigstiden. Med boken "När man skjuter arbetare" blev hennes politiska känsla tydlig. Hon var socialist – hjärtat bankade alltid för de som var på botten.

Hanna Hellqvist, 29, skribent och programledare

Foto: Radio Sveriges
– Jag har läst ganska mycket av henne, men fick aldrig träffa henne. Jag var väldigt imponerad när jag läste boken "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" – den sade mer om sex än något jag läst eller sett på Canal plus. Jag tror att det hade varit svårare att skriva om vissa saker om inte hon hade gjort det först – bland annat om kvinnlig sexualitet. Jag tycker att hon var jävligt cool och modig. Både jag och min mamma tilltalades av henne. Mamma kanske mer av hur hon var som person, att hon var "den coola kärringen". Och jag själv kanske mer av böckerna.

Unni Drougge, 54, författare

Foto: Pavel Maira
Författaren Unni Drougge, 54, beskriver Kerstin Thorvall som sin själsfrände. De hade genom åren många förtroliga samtal och Unni Drougge fick ofta goda råd:
– Hon har varit ett stöd under många år då jag själv blev hånad och utskälld på samma sätt som hon blev.
Drougge menar att Thorvall blivit en ikon för många kvinnliga författare som sett hur modig hon var som stod upp för sig själv hela tiden.
– Hon har lyckats få igenom sitt ärende. Hon har bidragit till att revolutionera vår syn på den kvinnliga sexualiteten. Det var det hon fick mest skäll för. Hon har också genom sin levnadsvandring visat vilket tabu hon spräckte och att det på sätt och vis fortfarande är ett tabu.
Enligt Drougge förlät hon inte kritikerkåren för att erkännandet dröjde så länge.
– När kritikerna väl kom med sina rosor var det för sent. Då kunde hon inte glädjas så mycket åt det, säger Unni Drougge.

Björn Ranelid, 60, författare

Foto: Stefan Forsell
– Jag minns henne som en klok, stridbar kvinna – en intressant författare. Hon lyckades ympa det privata livet in i litteraturen på ett sätt så att det inte blev konstlat. Hon var nästan unik i det avseendet. Jag hade en hel del kontakt med henne i perioder och bodde granne med henne i fem sex år på 1990-talet. Jag har bara goda minnen av Kerstin. Hon hade ett varmt gott skratt som smittade andra och var sinnlig när hon talade. Hon var författare, debattör, filmkritiker och tecknerska – det är en oerhörd bredd.

Agneta Klingspor, 64, författare

Foto: Larsson Krister
Författaren Agneta Klingspor lärde känna Kerstin Thorvall i mitten av 1970-talet. Thorvalls välkända bok ”Det mest förbjudna” kom ut året före Klingspors debut.
– Det betydde väldigt mycket att både hon och jag sprang ut och skrek i princip. Det var på det sättet vi möttes, säger Agneta Klingspor.
Hon tycker också det betydde mycket när Thorvall kom ut med sin bok om klimakteriet.
– Då fanns det inga sådana böcker överhuvudtaget. Och sedan plötsligt började hon att skriva på ett annat sätt när hon skrev ”När man skjuter arbetare”. Där slog hennes politiska engagemang igenom i hennes skrifter på ett helt annat sätt.
De två författarna har genom åren skickat sina böcker till varandra.
– Varje gång jag fick hennes bok av henne, så la jag mig ned på soffan och läste den från pärm till pärm i ett enda svep. Hon hade den förmågan på något sätt. Hon hade ett lättsamt sätt att förhålla sig till sitt språk. Det var en lättsam bok även om det var tungt innehåll.
De umgicks också flitigt och hyrde bland annat ett hus ihop i Spanien 1980.
– Vi träffades ganska mycket och pratade i telefon väldigt mycket. Hon var en riktig telefonmänniska.

Nils Petter Sundgren, 81, filmkritiker.

Foto: Vikström Roger
– Jag träffade henne i samband med att hon illustrerade mina artiklar i Sköna Hem på 1990-talet. Det gjorde hon mycket bra. Hon var en mycket fin modetecknare och bra att arbeta med. Hon tecknade utrycksfulla bilder med en spekulativ linje.

Nina Björk, 42, kulturskribent

Foto: Lindqvist Lars
– Jag tycker att hon skildrade skamliga känslor tidigare och bättre än de flesta – som äldre kvinnors sexualitet och att inte tycka om sin mamma. Det tror jag var var befriande i offentligheten då. Boken "När man skjuter arbetare" är ett starkt psykologiskt drama, där hon får med både samhällsutveckling och klass, samtidigt som man lär känna en riktig människa. Jag har läst hennes litteratur, men hon har inte påverkat mig så starkt. Vissa böcker känner man går direkt in i själen, men hennes böcker har aldrig riktigt gjort det.