Gruvan. Foto: Jorge Saenz
Gruvan. Foto: Jorge Saenz

Så förändrades livet för de 33 gruvarbetarna

Publicerad
Uppdaterad
Deras öde fångade hela världen när de satt fast i gruvan i Chile i 69 dagar.
De räddades inför tv-kameror som visade dramat i direktsändning och gjorde dem till världskändisar.
Nu - ett år efteråt - har livet kommit ifatt flera av gruvarbetarna. Vissa lever fortfarande som stjärnor, men andra har svårt att återgå till sina gamla liv.
För deras anhöriga är det en kamp för att få tillbaka sina gamla män, pappor och söner.
- Jag vill bara ha min man tillbaka. Jag vill leva det liv vi hade förut, säger Elizabeth Segovia.
Utanför San José-gruvan höll räddningsarbetarna, förtvivlade fruar, andra anhöriga och Chiles president Sebastian Pinera andan. De visste då inte om de 33 gruvarbetarna som i 19 dagar varit instängda var vid liv eller inte och väntade spänt på vad som skulle hända.
När den borr som använts för att ta sig igenom kom ut ovan jord igen, satt en lapp fäst vid dess ände.
"Vi mår bra i skyddsrummet. Alla 33", stod det på lappen.
Lilly Ramirez, hustru till den äldsta av arbetarna Mario Gómez, 63, minns hur det var när hon insåg att det värsta av mardrömmen var över. När de äntligen fick veta att de var vid liv inne i gruvan.
- Jag kommer ihåg att jag ställde mig upp och skrek av lycka. Och jag svimmade. Jag var borta i åtta minuter, säger hon i The Observer.
Olyckan i guld- och koppargruvan i Copiapó i norra Chile i augusti förra året blev en av årets största nyheter. Men det hade lika gärna kunnat bli en kortlivad historia, eftersom anhörigas tryck på myndigheterna spelade stor roll i försöken att rädda de 33 instängda arbetarna. Det finns de som säger att gruvarbetarna hade kunnat lämnas till sitt öde, vilket även den regionala polischefen har konstaterat.
- Vi visste att om räddningsarbetarna hade åkt därifrån, då skulle det ha varit över. Så vi bad dem att inte överge oss, utan att hjälpa oss att pressa gruv ­ cheferna som var där, säger Lily Ramirez.
När glädjevrålen hade lagt sig inleddes vad som skulle bli en enorm räddningsinsats. Området ovanför gruvan - mitt ute i öknen - förvandlades till ett mindre campingsamhälle. Där skulle räddningspersonal, familjerna och journalister från hela världen, som kontinuerligt rapporterade i direktsändning i de stora internationella tv-kanalerna, bo fram till dess att gruv­arbetarna var räddade.
Det tog två månader innan hålet till gruvan var så stort att man skulle kunna göra ett första försök. Den 12 oktober inleddes den avgörande delen av räddningsaktionen. Strax efter klockan 05 på morgonen fördes den första av gruvarbetarna upp till ytan igen och ett dygn senare var alla uppe.
- Vi hade styrkan, vi hade viljan, vi ville kämpa. Vi ville kämpa för våra familjer och det var det största av allt, sa Florencio Avalos, 31, den första gruvarbetaren som klev ur kapseln.
Livet under jord hade redan förändrat dem. Men vad de inte visste var omfattningen av uppmärksamheten. De 33 hjältarna i gruvan hade blivit världs ­ kändisar och deras livsöden var omskrivna i tidningar över hela världen.
Det hade bland annat rapporterats om hur Mario Goméz friade till sin Lilly där nere i gruvan.
Ariel Ticona, 29, blev pappa under tiden som instängd. Hans fru Elizabeth Segovia blev intervjuad om hur det kändes inför födseln och deras barn Esperanza - som fick sitt namn bestämt av gruvarbetarna - fotograferades som nyfödd av tidningarna.
Yonni Barrios, 50, var en av de mest omskrivna. När han kom upp insåg han att hela världen visste om att han hade en älskarinna. Hans hustru träffade henne på utanför gruvan - där de båda väntade på att få veta om han skulle överleva eller inte.
De kunde inte ana vad som skulle vänta när de kom ut. För det var inte den vanliga behandlingen som olycksoffer ställs inför. De fördes visserligen till sjukhus direkt efteråt - men snart började resorna och inbjudningarna till evenemang över hela världen komma.
CNN tog dem till Los Angeles, i Storbritannien skapade de stor uppståndelse när de flögs till Old Trafford för att se Manchester United spela - och 31 av gruvarbetarna åkte tillsammans med sina familjer till Disneyworld i Florida.
För Edison Pena, 34, förvandlades mardrömmen till en dröm. Han är en av de som försökt utnyttja sitt nyvunna kändisskap för att göra det han drömt om. Nere i gruvan försökte han undvika tristess genom att springa fram och tillbaka i en av de underjordiska gångarna, omkring en halv mil om dagen. Före olyckan var han en vanlig joggare - men bilderna på när han sprang nere i gruvan gjorde att han nu blev inbjuden att springa marathon i både New York och Tokyo.
Och inte bara det. Han fick uppleva sin dröm, att uppträda som Elvis Presley.
En månad efter att han blivit räddad från gruvan befann han sig i New York och satt plötsligt i en tv-studio tillsammans med en tolk och pratshowstjärnan David Letterman. Han fick svara på frågor om gruvor och om vad som hände i San José - och han berättade att han sjöng Elvis-låtar för att få tiden att gå.
Sedan reste han sig upp i tv-studion och rev av "Suspicious minds", till publikens jubel.
- Oh my goodness, utbrast Letterman efter showen.
Pena flyttade senare till Chiles huvudstad Santiago och har fortsatt göra framträdanden som Elvis, bland annat i tysk och italiensk tv. Han har också varit i London och föreläst. Hans partner, Angelica, har tvingats inse att livet inte är som förut.
- Gruvan gav mig en annan Edison. Hans personlighet och principer lämnades kvar där nere, säger hon i The Observer.
Även Ariel Ticona och hustrun Elizabeth har deltagit i tv-sammanhang. Hon berättar att de åkte till Tyskland från Chile för att vara med i ett tv-program, men de har bestämt sig för att inte göra om det.
- Fem minuter, visa upp barnet och inga intressanta frågor, förklarar hon.
Hon talar också om hur grannarna inte behandlar dem som offer för gruvolyckan och att det nästan känns som att de önskade att de hade drabbats - så att även de fick känna på hur det är att vara kändis.
- Men vad vi vill är att lägga allt det här bakom oss. Åtminstone jag, jag vill glömma allt det här. Jag vill inte längre, jag vill bara ha min man tillbaka. Jag vill leva det liv vi hade förut, säger hon.
Gruvarbetarna behövde i början inte oroa sig för att behöva gå tillbaka till arbetet, så länge de inte klarade av det. En statlig försäkring gav dem dessutom möjlighet att gå i terapi varje vecka för att bearbeta det de varit med om. Men få gjorde det. Antingen för att alla resor och uppdrag över hela världen gjort det omöjligt - eller för att de inte tyckte att det gav någonting.
Nu, snart ett år efter olyckan, har 14 av arbetarna begärt att få gå i förtidspension eftersom de inte anser sig kunna arbeta längre. En del av familjerna oroar sig för ekonomin, men sätter sitt hopp till att de ska få skadestånd. I förra veckan stämde 31 av de 33 gruvarbetarna regeringen för den bristande säkerheten i San José-gruvan.
- Den här stämningen är till för att det inte ska hända igen. Det är för att förhållandena ska förbättras, sa Omar Reygadas till CNN.
De kräver drygt fyra miljoner kronor vardera.
Det är priset de vill att staten ska betala, för att deras liv aldrig blir som förut.
Ovan jord väntade både Yonni Barrios fru - och älskarinnan Susana Valenzuela på honom. Foto: HUGO INFANTE/AP
Ovan mark i gen. I drygt två månader satt de 33 gruvarbetarna fast under mark. Under tiden hann de bli kändisar, vilket vissa utnyttjat och andra bara vill slippa. Foto: JORGE SAENZ/AP
Tomas Kvarnkullen
Tomas Kvarnkullen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag