Bidrag 1: Stekande solsken

Vi startade resan mot Uluru i Alice Springs. Roliga iakttagelser under vägen var att man hade vägskyltar där det stod ”please arrive alive” och ”stop, revive, survive”. Detta var förståeligt då vägen var enormt tråkig, vilket leder till att många somnar vid ratten. På kvällen kom vi fram till vårt första camp där vi skulle sova. Utomhus. Utan tält. Tydligen kan skorpioner krypa ner i sovsäcken, men de var inte så giftiga, så det gjorde inget om man blev biten sa guiden. Jag var hela natten övertygad om att det fanns spindlar i buskarna med intentionen att mörda mig sömnen.
Det var grymt att sova under en stjärnklar himmel dock. När vi efter diverse stopp på vägen väl kom fram till Uluru uppmuntrade guiden oss till att ”bestiga” berget trots att aboriginerna inte vill att man ska göra det, då de tror att de straffas av gudarna varje gång någon turist skadar sig på berget. Det var stekande solsken och ca 33 grader i skuggan, vilket gjorde att det nästan tog en timme att ta sig upp på toppen. Efter att ha vilat och druckit 2 l vatten var det dags att gå ner. Inte lika jobbigt, men mer skrämmande, eftersom det var hur brant som helst. I särklass den mest fantastiska resa jag har gjort!

Åsa Tronders
Västerås

Bidrag 2: "En gång till"

Micke ropar ut sina order och med vana händer lägger vi loss och tar oss ut från hamnen. Det är en perfekt dag för att surfa, vindstilla och inte en krusning på vattnet. Idag ska jag nämligen inte surfa som vanligt, utan på den konstgjorda våg som bildas i kölvattnet efter en stor båt. Jag befinner mig på Spaniens sydkust och idag är det första gången jag ska försöka surfa.
Vattnet är spegelblankt men tanken på att dras efter en 22 meter lång båt med en meter höga propellrar gör mig lite nervös.
En bit ut hoppar jag i vattnet med surfbrädan och båten börjar driva framåt. Jag kämpar mig upp på brädan med hjälp av ett vanligt rep som är fastknutet i aktern på båten. ”Slappna av och böj på bena!” skriker Micke och försöker hålla tillbaka ett skratt.
Hans tips hjälper och efter ett tag kan vi öka farten så att vågen i kölvattnet är tillräckligt stor. Då släpper jag repet och surfar fritt, bara några meter från båten.
Känslan är fantastisk! Man känner kraften av flera tusen liter som trycker mig och  surfbrädan framåt. Plötsligt får jag ett felskär och jag kastas ner i det salta vattnet. Full av adrenalin tar jag mig upp till ytan och med den sista luften jag har kvar i lungorna skriker jag: En gång till!

John Larsson
Västerås

Bidrag 3: Minnen från Kenya

Röd jord. Varm luft. Människor på väg. Kenya. Nu, många år senare, känns tiden där nästan som en saga. Så många känslor och upplevelser att de fortfarande kan ge mig en klump i halsen.
Varma människor som öppnar sig och sitt hem för en främling. En mzungo dessutom. Ha inte ryggsäck och smycken – då syns det att du är turist. Jotack, annars räcker det att vara ensam blekfis i en buss där bara bruna ögon möter min nervöst flackande blick.
Vad hade hänt om jag tagit en öl med svenske killen som drev campen i Masai Mara? Hade jag blivit kvar och tyckt att en uppochnervänd stjärnhimmel vore lika självklar som färsk mango till frukost och att kissa i sällskap med en ödla? En lejonhane utanför bilrutan lika spännande som ett rådjur?
Jag blev inte kvar. Det gör inget. Det blir förresten ett jätteäckligt ljud när man krossar en Mombasa express (svart, fet tusenfoting med röta fötter) i dörren. Sån´t slipper jag.
- Har du en huvudvärkstablett, jag har lite malaria!
Plåtskjul längs vägarna. Karen Blixen och hennes Ngong Hills. Två sovande geparder i Mara. Tio minibussar tittar på. Något rött i horisonten. En massaj. Hände det verkligen mig? Asante sana Kenya. Tack så väldigt, väldigt mycket.

Sofia Kindlund
Västerås