Bidrag 1: Inslagen i papper

När jag förra hösten kom hem från en Los Angeles-semester, frågade mina vänner om det inte var ytligt och plastigt och, förstod jag, lite som om hela staden var inslagen i glansigt Hollywood-papper.
Jag himlade först med ögonen, mindes tillbaka och berättade sedan om hur jag – tvärtemot deras illusion – bott i konstnärernas, knarkarnas och, inte minst, skateboardåkarnas Venice Beach.
Jag berättade om hur jag struntat i varningarna om att man inte klarar sig i Los Angeles utan bil och hur jag i stället direkt gått och hyrt en cykel för att par futtiga dollar.
Hur jag först trampat ner till den glassiga segelbåtshamnen i Marina Del Rey, väl där vänt tillbaka till vansinniga Venice och sedan följt den lika långa som hypnotiskt vackra Stillahavskusten upp till surfparadiset Malibu.
När jag senare cyklat tillbaka till skejtarna i Venice förstod jag att jag, bara under den här första eftermiddagen, fått vara med om något lika mångskiftande som den nu aprikosfärgade kaliforniska kvällshimlen.

Marcus Joons
Sandared

Bidrag 2: Taxi till templet

Bangkok en vecka efter min 21 års dag och jag var på väg till ett tempel som hette Grandpalace då två killar stannar mig och frågar var jag kommer ifrån. Då jag säger att jag kommer från Sverige skiner de upp och säger att de har en syster som skall dit och att de skulle vilja att jag kunde berätta lite om landet för henne.
Först säger jag nej, då föreslår de att vi skall hämta upp systern och köra mig till templet och där skulle systern guida mig samtidigt som vi pratade. Efter detta gick allt så fort och plötsligt satt vi alla i en taxi.
Väl framme blev jag bjuden till ett hus där en äldre man hälsade mig välkommen med en fin middag. Vi åt och efter maten ville den äldre herren visa mig ett korttrick som han hade lärt sig på kasino. Tricket gick ut på att vinna spelen med hjälp av dolda tecken som utdelaren visade endast den ena spelaren.
Efter att han lärt mig så dyker det plötsligt upp en herre i kostym och med sig har han en portfölj full med pengar som vi tydligen skall spela om. Jag anar då oråd och lämnar rummet till vilket de försöker hålla mig kvar.
Lyckligtvis klarar jag mig ut och får en taxi tillkallad.
En timme senare kliver jag in på hotellrummet – usch vilket otäckt äventyr, tur att det allt gick bra.

Patrik Jönsson
Tranemo

Bidrag 3: Efter katastrofen

Tidigt på morgonen den 26:e april 1986 exploderade reaktor nummer 4 vid Tjernobylkraftverket i den sovjetiska delrepubliken Ukraina. Tre kilometer bort, i staden Pripyat, sov de flesta fortfarande.
När de några timmar senare vaknade var det till synes en vanlig söndagmorgon. Ingen visste att de nästa 36 timmarna var de sista de skulle få uppleva i sin hemstad.
Nästan på dagen 21 år senare stod jag, med skakiga ben, på den mark där en av världens största katastrofer hade utspelat sig.
Det var inte så mycket radioaktiviteten i luften och marken runt om kring mig som fick mig ur spel, utan känslan av att allt var fel.
Denna stad borde vara full av liv. Barn borde leka på lekplatserna, människor borde vara på väg till jobbet eller affären. På bänkarna borde äldre herrar sitta och spela schack.
Ekot av dessa människor - och deras öde efter olyckan - darrade konstant i luften och överröstades endast av den stora tystnaden som gjorde att varenda steg ekade mellan husen.

Oscar Mannbro
Hökerum