Den afghanske presidenten Karzais stab anklagade för några dagar sedan de utländska styrkorna för att ha släpat ut afghanska barn på gatan och skjutit dem.
Reaktionerna lät inte vänta på sig och timmarna senare brann dockor av Obama på gatorna.
Året har bara börjat i Afghanistan. Finns det någon möjlighet att det slutar i fred?

En liten flicka rotade runt på en soptipp efter mat. Hopplösheten hängde över hennes axlar och hennes blå ögon tittade upp på oss med en alldeles för vuxen blick. Skola hade hon aldrig gått i och hennes föräldrar hade inget jobb.
Hon bar som många andra barn i Afghanistan en hel nations krig och fattigdom i sin smala flickkropp. Allt hon ville ha var mat och fred, sa hon med en röst som helt saknade ett barns naivitet.

Jag träffade Laila, 4, i Afghanistan i augusti, strax före presidentvalet. Då fanns det trots allt en storts hoppfullhet om ett demokratiskt val och en lugnare situation. Men månaderna som följt har präglats av valfusk, korruption, självmordsattacker och aggressiva internationella operationer för att pressa tillbaka talibanerna.
Att hennes önskan ska slå in ser mörkt ut decenniets första dagar.
Trots att det är vinter i Afghanistan, då det traditionellt brukar vara lugnare, har de senaste veckorna och dagarna varit både blodiga och turbulenta. I förra veckan påstås en massaker ha inträffat i nordöstra Afghanistan i provinsen Kunar där talibaner har ett starkt fäste.
När nyheten nådde Kabul gick president Karzais stab ut hårt, efter att en utredning genomförts på distans, och anklagade de internationella styrkorna för att ha dödat ett tiotal barn.

De internationella Isafstyrkorna slog tillbaka med att det inte hade gjorts någon operation området. Nu finns det istället uppgifter om att amerikanska specialstyrkor agerat där. Oavsett vad som exakt hände i Kunar och vem som bär ansvaret, fler utredningar lär följa, resulterade det i starka proteser med brända Obamadockor och att det skreks "sluta mörda oss" på gatorna samt att åtta amerikaner dödades i en explosion i östra Afghanistan. Ungefär samtidigt i andra delar av Afghanistan dödades fem kanadensiska soldater, varav en kvinnlig journalist, och två franska journalister hålls för närvarande som gisslan av talibaner utanför Kabul.

Parallellt med detta har president Karzai fortsatt att vackla efter att bara sju av hans 24 nominerade ministrar, som i många fall är gamla krigsherrar och kvarlevor från hans förra korruption och drogkritiserade regering, accepterades av parlamentet.
Detta är ingen bra början på året som ska bli president Obamas sista ryck för fred i Afghanistan.
Våren som väntar är kritisk. Ytterligare 30 000 amerikanska soldater är på väg in för att reda ut situationen innan de amerikanska trupperna drar sig tillbaka.
Sverige bidrar med sin största styrka hittills i Afghanistan på 500 soldater och tillsammans är det över 110 000 internationella soldater som under året ska mota tillbaka talibanerna tillsammans med afghansk polis och militär.

Det lär inte bli friktionsfritt. Dessutom ska det 22 maj hållas parlamentsval där väldigt lite talar för ett val fritt från valfusk.
Det blir en intressant vår för Afghanistans framtid, en av de viktigaste sedan jakten på Usama bin Ladin inleddes i Afghanistans bergsmassiv efter 11 september-attacken 2001. En viktig vår som kommer att ge oss en aning om hur framtiden ser ut för ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder. Det kommer också vara en vår då den svenska Isafstyrkan, FS18, sätts inför hårda prövningar, kanske de hårdaste någonsin.

Det ska jag bevaka på plats i Afghanistan. Om en månad flyttar jag dit för att följa utvecklingen av konflikten, civilas rättigheter när krig drar fram - och förstås de svenska insatserna - både militära och biståndsrelaterade. Jag hoppas att det bidrar till en levande diskussion om vår roll i Afghanstian, fredsutvecklingen och demokratiska värden.
Kanske möter jag Laila, 4, igen. Jag hoppas, men tvivlar, att hopplösheten då lyft från hennes smala axlar.