Armin Meiwes, 42, dödade och åt sin älskare. Männen i denna skräckvärld mötts på nätet på sajter som Cannibal-Café, Gourmet och Uppäten. Armin Meiwes hade en egen chattsajt på Yahoo. Han kallade sig Franky, och i en av annonserna han skrev stod det: Sökes. Unga välbyggda 18-30-åringar att slakta. Bifoga foton. Ett av svaren kom från signaturen Cator, som skrev: Detta riktar sig till en äkta kannibal, som tagit det oåterkalleliga beslutet att äta människokött. Jag erbjuder er att äta min levande kropp. Kontakten var tagen. Fredagen före påskhelgen 2001 satte sig dataingenjör Bernd Jürgen Brandes, 42, på tåget i Berlin och åkte de 40 milen till Kassel-Wilhelmshöhe för att äta sin sista måltid. Han själv var huvudrätten. Brandes var klädd i blå jeans, en svart kort jacka, jympadojor och hade tjänstemobilen i fickan. På morgonen hade han skrivit sitt testamente. En kompis skulle få 500 000 kronor och BMW-n. Brandes var till synes välanpassad socialt. Han jobbade som avdelningschef på Siemens, där ingen visste att han var bisexuell. I sju år hade han levt ihop med en kvinna i en flott etagelägenhet i stadsdelen Tempelhof i Berlin. Nu hade förhållandet tagit slut, och Brandes hade bett om några dagars semester för att ordna en privat angelägenhet. Nu sitter Armin Meiwes i sal D 130 i Kasseldomstolen och berättar själv. Det är knäpptyst bland åhörarna. Ibland fnissar någon, ett slags reaktion på det ofattbara. Ibland reser sig någon och skyndar ut; att det människoätaren säger är på riktigt och inte på film blir för mycket. - Jag mötte honom på stationen. Vi hade haft mycket kontakt på nätet, planerat allt som skulle ske. Jag hade skickat en bild på mina tänder till honom - han ville se tänderna som skulle äta honom. Vi hade aldrig träffats. Vi presenterade oss med våra riktiga namn. - Jag var besviken. Brandes hade ljugit om sin ålder och sagt att han var sju år yngre. - Jag var väldigt spänd. I många år hade min stora dröm varit att äta en människa. Nu skulle det ske. Jag hade köpt en ny kökskniv som var vass. Jag kände på en gång då vi skakade hand att det var allvar från hans sida också.

Försvararen Harald Ermel, till vänster, anser att kannibalen Armin Meiwes inte gjort sig skyldig till mord eftersom offret själv valt att dödad och ätas.

- Vi åkte hem till mig och drack kaffe i den inglasade vinterträdgården. Så tog han av sig kläderna och sa: Här är min kropp. Jag hoppas att jag kommer att smaka gott. Vi gick till slaktrummet som jag gjort i ordning på andra våningen. Vi hade sex. Efteråt skar jag av hans penis. Vi ville äta den som en kärleksmåltid tillsammans. Jag lade ett tryckförband så att Brandes inte skulle blöda så mycket. - Vi försökte äta penisen rå, men det smakade inte bra. Jag delade den i två delar och stekte den. Sen åt vi. - Brandes var matt av blodförlusten och ville bada. Jag spolade upp och han låg i badkaret och lyssnade på radio och blev lite piggare. Därefter delade vi på en flaska snaps och han tog 20 smärtstillande tabletter. - Klockan tre på natten hade han blivit väldigt svag. Nu skulle det göras, tyckte han. Jag bar honom tillbaka till slaktrummet och lade honom på bordet. Vi knäppte våra händer och bad Gud förlåta oss våra synder. Sen skar jag halsen av honom. Armin Meiwes hade videokameran på stativ och filmade allt som hände under mardrömsnatten i det spöklika korsvirkeshuset i byn Wüstefeld vid den lilla staden Rotenburg i Hessen. Videon visades i rätten, och domaren Walter Gerberding vidtog den för tyska domstolar ovanliga åtgärden att stänga för allmänheten. Den var helt enkelt för mycket. Efter mordet styckade Armin Meiwes sitt offer. Det blev 30 kilo människokött. Han stoppade det i blå påsar och skrev revbensspjäll, rumpstek, lever, bacon och la det under pizzakartongerna i frysen i källaren. Två dagar efter mordet åt han av sin älskare igen. Kannibalen berättar om måltiden: - Jag åt stek med olivolja, kryddat med vitlök, salt, peppar och muskot. Till det hade jag en grönpepparsås och potatis och drack rött sydafrikanskt vin till. - Människokött smakar ungefär som griskött, lite kryddigare kanske. - Att äta Brandes var som en nattvard, en slags rit. Han och jag blev ett, precis som han önskat. - Känslan av att ha en annan människa inuti mig gav mig en kick. När Meiwes hade vårfest i trädgården la han sin älskare på utegrillen. Ingen av gästerna visste. MAMMAS POJKE. Armin Meiwes häller upp kaffe åt mamman Waltrud och en väninna i trädgården. I domstolen visar Armin Meiwes varken känslor eller några tecken på ånger. Det onormala är att han verkar helt normal. Han redogör mekaniskt för varenda liten detalj. Rättspsykologer har undersökt honom. De har inte hittat några tecken på att han är psykiskt sjuk. Armin Meiwes är en gåta för polisutredarna och psykologerna. Är han en enstöring som till slut fick chansen att leva ut sina mest perversa fantasier? Är han besatt av djävulsdyrkan? Om den utåt så framgångsrike Bernd Jürgen Brandes får vi veta i rätten att han i själva verket var djupt olycklig. Han var fem år då mamman körde ihjäl sig under en semesterresa på Sylt, och hela livet anklagade han sig för att vara orsak till dödsfallet som troligen var självmord. Han var bisexuell, och det dolde han även för sambon Bettina, 41. Han var besatt av att träna och beundrade sina växande muskler. Han besökte bastuklubbar och var stamkund hos småpojkar som prostituerade sig i kvarteren kring Bahnhof Zoo. På nätterna surfade han på kannibalsajterna. Han levde ett dubbelliv, och han hatade sig själv för hemlighetsmakeriet. - Att han inte var någon vanlig människa förstod jag ju. Det är väl ingen som vill bli slaktad. Men vi kom bra överens och han var mycket intelligent, berättar Armin Meiwes. Vardagsrummet i 44-rumshuset i byn Wüstefeld vid Rotenburg i Tyskland. Armin Meiwes var 14 år då föräldrarna skildes. Han var yngst av tre bröder. Äldsta brodern åkte till Berlin för att läsa till präst, och mamma Waltrud flyttade med de yngre pojkarna till ett väldigt hus med 44 rum utanför Rotenburg. Korsvirkeshuset är från sekelskiftet, med stora gröna ängar och ett fallfärdigt stall på ägorna. Huset är spöklikt, fyllt med prång och hallar och helgonbilder och krucifix. Waltrud Meiwes hade tänkt öppna hotell, men hon fick aldrig tillräckligt med pengar för att rusta upp. Så snart mellanbrodern tagit studenten flyttade han hemifrån han också, till storebror i Berlin. Armin Meiwes levde ensam i jättehuset med en tyrannisk mamma som var förgrämd över sina tre spruckna äktenskap och som överbeskyddade sonen. Han fick inte ta hem kompisar eller umgås med flickor. Även en annan kvinna styrde Armin Meiwes liv: mammans bästa väninna var en i trakten berömd häxa, Ulla von Bernus, som sa att hon stod i kontakt med Satan. Armin Meiwes var som en son för henne. Han berättar i rätten: - Jag kände mig totalt ensam. Jag älskade min mamma, men det är ju inte samma sak som att ha goda vänner som man kan prata om allt med. - Jag började fantisera om att äta människor då jag var tolv, tretton år. Jag tänkte mig att jag åt klasskamrater som jag tyckte om. Pojkar skulle det vara, jag tänkte aldrig på flickor på det sättet. Det fanns en tv-serie som hette Flipper och en av grabbarna där hette Sandy. Just så skulle han se ut, den som jag åt. Armin Meiwes tog värvning i Bundeswehr efter studenten och efter 14 år som översergeant i pansargrenadjärernas 52:a bataljon slutade han. Därefter fick han jobb som tekniker på datafirman TSG i Kassel. Jobbet bestod i att resa runt och serva bankernas penningautomater och reparera datorer och bildskärmar. Han gillade att träffa nya människor och var omtyckt av arbetskamrater och kunder. Jobbet var bra. Armin Meiwes tjänade 600 000 kronor om året efter skatt och körde tjänstebil. På fritiden byggde han på sina veteranbilar. På tomten hade han två Trabanter och en Wartburg från gamla Öst och en Mercedes-Benz 180. Waltrud Meiwes dog 1999, 77 år gammal. Armin Meiwes var 37 och hade hela sitt liv levt med mamman. - När mamma var borta började jag söka efter män på Internet, berättar han i rätten. - Jag ville göra allvar av tankarna jag haft i så många år. Jag ville äta en människa. Lusten kom över mig ofta, och särskilt stark var den vid fullmåne. Ett av vittnena är psykologen Rudolf Egg vid kriminalpolisen i Wiesbaden. - Anonymiteten på Internet gav Meiwes och Bernd Jürgen Brandes möjlighet att träffas. Det hade varit omöjligt genom vanliga kontaktannonser. FRIVILLIGT OFFER. Dataingenjören Bernd Jürgen Brandes, 42, skrev sitt testamente och tog tåget från Berlin till sin sista målti. Han själv var huvudrätten. I Armin Meiwes dator hittade utredarna namnen på 430 personer som svarat på hans kannibalannons eller som han haft kontakt med på andra sätt. Det var alla slags människor: tandläkare, statstjänstemän, hantverkare. Fem andra män hade frivilligt kommit till Meiwes hus för att låta sig dödas och ätas. Den 31-årige hotellkocken Jörg från Füssen i Sydtyskland vittnar om sin kväll nära döden. - Armin hade byggt en bur i källaren och jag var naken och lät mig låsas in. Tillsammans hade vi ritat med rödpenna på min kropp var levern och hjärtat och lungorna satt. Ett styckningsschema helt enkelt. Jag kan sådant eftersom jag är kock. Jag hade kommit för att jag ville dö på det här sättet. - Jag kände en stark sexuell upphetsning av att sitta i buren och se Armin utanför med kniven. Men till slut ångrade jag mig, och då blev jag utsläppt. Ett annat vittne är 27-årige Dirk Möller, en tysk som var hotellchef på SAS Radisson i London. Armin Meiwes klädde av honom, svepte in kroppen med gladpack och använde rödpennan för att markera kroppsdelarna. Dirk Möller hade en speciell önskan. Han ville få huvudet kapat och därefter bli uppäten. Möller bands med kedjor och Meiwes hängde upp honom i slaktkroken i taket. Men Meiwes lät hotellchefen gå. - Varför? frågade domaren. - Han var för fet, och jag tyckte han var osympatisk. Han var ledsen då jag skickade i väg honom. Det måste kännas rätt för oss båda om vi ska genomföra en sådan akt. Armin Meiwes var återigen på jakt efter det perfekta offret. På Internet skrev han till en av sina anonyma bekanta. - Jag måste hitta en ny man. Köttet i frysen håller på att ta slut. Den sista biten av mitt förra offer ska jag äta tillsammans med den som jag ska slakta nästa gång. Den 11 juli 2001 ringde en student från Innsbruk till kriminalen. Han hade läst vad Franky skrev. Polisen såg en lösning på Bernd Jürgen Brandes mystiska försvinnande. Det dröjde till december samma år innan polisen hade ett namn på Franky. I gryningen slog de till. I frysen låg tio kilo människokött kvar. I trädgården fanns benen nedgrävda. I bokhyllan fanns böcker om den amerikanske seriemördaren och människoätaren Jeffery Dahmer och Fritz Haarman, Vampyren från Hannover, som dödade 20 unga män på 1920-talet. I cellen skriver Armin Meiwes sina memoarer. Han har sålt rättigheterna till en film om sitt liv. Han kommer att bli mångmiljonär, och tror inte att han kommer att sitta kvar i fängelset särskilt länge till. - Jag ska bo kvar i huset, där finns alla mina minnen, säger han.