Vi är ett trettiotal personer som har kommit till vänsterpartiets valstugeutbildning på Andra Långgatan i Masthugget i Göteborg. Det är hett i den trånga lokalen och fönstret står öppet.

Vi får röda mappar och kaffe.

Och handfasta tips. Klädkoden i valstugorna är enkel, hel och ren. Men T-shirtar med tryck kan vara ett problem. - Det är kanske inte helt smidigt att komma dit i en tröja som det står "Sänk bensinskatten" på, för det är inget vi vill, säger en valombudsman. Mötet fortsätter med andra heta potatisar. - Kommunistdiskussionen till exempel. Den ska vi inte heller gå in på, förklarar han. Själv kallar han sig inte kommunist, säger han. - Medierna älskar den frågan. - Man kan köra Wanja Lundby-Wedin-tricket. Det är så här: "Är du kommunist? Jag tycker att arbetslösheten är det största problemet i Sverige". Det vill säga man svarar på något helt annat. Få vet att vänsterpartiet har ett jubileum i år. Den 23 maj firade man tio år som ett feministiskt parti. Vi är drygt femton personer som samlats, både kvinnor och män. Dagens gäst är Marianne Ericsson som sitter i partistyrelsen och är kvinnopolitiskt ansvarig. - Vi har hamnat alldeles rätt i valmanifestet vi har nu. Vi behandlar både klassperspektiv och könsperspektiv. Ganska snart kommer diskussionen in på Feministiskt initiativ, som ingen vet hur man ska behandla. - Jag tycker man ska ta debatter med dem när vi blir inbjudna. Bjuda in själva ska vi dock inte göra, säger Marianne. - - -

Alla är överens

om att Fi kan vara ett hot. Det är Gudrun Schyman alla frågar efter. - Så fort det ska diskuteras feminism i en tv-soffa så bjuds Gudrun in. Vi har svårt att få någon till soffprogrammen. Marianne låter klart frustrerad. - Det hjälper inte att vi har både första och andra vice ordförande som är kvinnor och jätteduktiga på de här frågorna! En kvinnlig deltagare säger: - Varför är det så att distriktsstyrelsen här gjorde strömhopp för några år sedan. Hur länge sen var det nu? - Fem år sen, säger en manlig deltagare. Kvinnan fortsätter. - Ja, det var en ung kvinnlig ordförande och så hoppade en stor del av de övriga med. Vad var det för skäl? Jo det var ju kränkningar, trakasserier, rena skamgrepp alltså. Men vi fick aldrig veta vilka som begått de här handlingarna. Och jag själv tycker att det är lite så nu också. - Jag skulle egentligen vilja berätta, men när det är partikamrater är det ännu svårare.

Marianne Ericsson hakar på:

- Något som är väldigt viktigt att jobba med är valberedningarna. Man blir alldeles förskräckt över hur valberedningen tänker och resonerar, att man faktiskt föreslår personer som inte är feminister och som är tämligen otrevliga.