Paul Frigyes i Eritreas huvudstad. Asmara har svalt klimat, fantastisk italiensk arkitektur och makligt tempo. Den behagliga stämningen avslöjar inget om landets förkvävda yttrandefrihet och övergrepp. Foto: Paul FrigyesPaul Frigyes i Eritreas huvudstad. Asmara har svalt klimat, fantastisk italiensk arkitektur och makligt tempo. Den behagliga stämningen avslöjar inget om landets förkvävda yttrandefrihet och övergrepp. Foto: Paul Frigyes
Paul Frigyes i Eritreas huvudstad. Asmara har svalt klimat, fantastisk italiensk arkitektur och makligt tempo. Den behagliga stämningen avslöjar inget om landets förkvävda yttrandefrihet och övergrepp. Foto: Paul Frigyes
Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i 5000 dagar Foto: Kalle AhlsénDawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i 5000 dagar Foto: Kalle Ahlsén
Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i 5000 dagar Foto: Kalle Ahlsén
Det finns få nyhetsbilder inifrån Eritrea. Här försöker en eritreansk soldat skingra en folkmassa strax utanför Eritreas huvudstad Asmara år 2000. Foto: Jean-Marc BoujuDet finns få nyhetsbilder inifrån Eritrea. Här försöker en eritreansk soldat skingra en folkmassa strax utanför Eritreas huvudstad Asmara år 2000. Foto: Jean-Marc Bouju
Det finns få nyhetsbilder inifrån Eritrea. Här försöker en eritreansk soldat skingra en folkmassa strax utanför Eritreas huvudstad Asmara år 2000. Foto: Jean-Marc Bouju
Eritreanska soldater undersöker resterna av en splitterbomb i utkanten av Asmara i maj 2000. Foto: Jean-Marc BoujuEritreanska soldater undersöker resterna av en splitterbomb i utkanten av Asmara i maj 2000. Foto: Jean-Marc Bouju
Eritreanska soldater undersöker resterna av en splitterbomb i utkanten av Asmara i maj 2000. Foto: Jean-Marc Bouju
Krigsfångar från Etiopien övervakas av eritreanska soldater i februari 1999. Foto: Sami SallinenKrigsfångar från Etiopien övervakas av eritreanska soldater i februari 1999. Foto: Sami Sallinen
Krigsfångar från Etiopien övervakas av eritreanska soldater i februari 1999. Foto: Sami Sallinen
Styrd information. Väggtidningarna i Asmara - mest information om musikevenemang. Globala satellitkanaler flödar in i landet, men Eritreas journalistik är helt styrd av regimen. Foto: Paul FrigyesStyrd information. Väggtidningarna i Asmara - mest information om musikevenemang. Globala satellitkanaler flödar in i landet, men Eritreas journalistik är helt styrd av regimen. Foto: Paul Frigyes
Styrd information. Väggtidningarna i Asmara - mest information om musikevenemang. Globala satellitkanaler flödar in i landet, men Eritreas journalistik är helt styrd av regimen. Foto: Paul Frigyes
Paradgatan. Harnet Avenue, stadens palmkantade paradgata, har flera välbefolkade kaféer och barer. Foto: Paul FrigyesParadgatan. Harnet Avenue, stadens palmkantade paradgata, har flera välbefolkade kaféer och barer. Foto: Paul Frigyes
Paradgatan. Harnet Avenue, stadens palmkantade paradgata, har flera välbefolkade kaféer och barer. Foto: Paul Frigyes
MitTen. Den katolska St Maria-katedralen är stadens självklara centralpunkt. Foto: Paul FrigyesMitTen. Den katolska St Maria-katedralen är stadens självklara centralpunkt. Foto: Paul Frigyes
MitTen. Den katolska St Maria-katedralen är stadens självklara centralpunkt. Foto: Paul Frigyes
Kaféliv. Trots landets kris sjuder Asmaras omtalade kaféliv vidare. Foto: Paul FrigyesKaféliv. Trots landets kris sjuder Asmaras omtalade kaféliv vidare. Foto: Paul Frigyes
Kaféliv. Trots landets kris sjuder Asmaras omtalade kaféliv vidare. Foto: Paul Frigyes
Otillåtet. Mobilabonnemang får bara tecknas av de över 40 år. Ändå har många ungdomar mobiler. Foto: Paul FrigyesOtillåtet. Mobilabonnemang får bara tecknas av de över 40 år. Ändå har många ungdomar mobiler. Foto: Paul Frigyes
Otillåtet. Mobilabonnemang får bara tecknas av de över 40 år. Ändå har många ungdomar mobiler. Foto: Paul Frigyes
Dyra varor. De många butikerna i centrum är välfyllda. Men priserna är höga och det rapporteras om brister på basvaror. Foto: Paul FrigyesDyra varor. De många butikerna i centrum är välfyllda. Men priserna är höga och det rapporteras om brister på basvaror. Foto: Paul Frigyes
Dyra varor. De många butikerna i centrum är välfyllda. Men priserna är höga och det rapporteras om brister på basvaror. Foto: Paul Frigyes
President Afewerki har genom åren rensat ut ett otal meriterade befrielsekämpar och egna barndomsvänner för att kunna få total makt. Foto: Axel ÖbergPresident Afewerki har genom åren rensat ut ett otal meriterade befrielsekämpar och egna barndomsvänner för att kunna få total makt. Foto: Axel Öberg
President Afewerki har genom åren rensat ut ett otal meriterade befrielsekämpar och egna barndomsvänner för att kunna få total makt. Foto: Axel Öberg

Rapport från den stängda diktaturen

Publicerad

ASMARA.
Eritrea är en av jordens värsta diktaturer med omfattande övergrepp, tortyr, trakasserier och ständiga fängslanden utan rättegång.
I en fängelsehåla någonstans i öknen norr om huvudstaden Asmara sitter den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad sedan 5 000 dagar.
Utländska journalister släpps bara in i landet på välregisserade propagandaresor, under ständig övervakning.
Men frilansjournalisten Paul Frigyes reste till landet som turist.
Expressen kan i dag publicera hans exklusiva rapport inifrån den stängda diktaturen.
För honom vittnar vanliga människor på gatorna i Asmara om skräcken för regimens angivare som finns överallt. Om rädslan att fängslas. Om brist på matvaror, usla jobb och låga löner.
Och om de ungas stora dröm: att lyckas fly till Europa eller USA.

Eritreas pengar är slut, pressen tystad och gatulamporna har slocknat.

Men den mänskliga charmen i Asmara går inte att kväsa.

– Hur länge ska du vara i Eritrea och var ska du bo?

Jag har stegat fram till luckan till passpolisen med ett sting av oro. Blir jag insläppt? Jag har trots allt landat i det som kallas Afrikas Nordkorea, en nyckfull, brutal diktatur, styrd av en president, som sedan tidigt 2000-tal gjort sitt land till abonnent på bottenplatserna i listorna över brott mot mänskliga rättigheter och usla livsvillkor.

Och Eritreas intresse för besökare är måttlig: Att få visum tog nära fem månader, bara ansökan kostade nästan 500 kronor, och beviljades först efter att jag ringt påminnelsesamtal.

Flera vakter granskar passen

Ändå är stämningen på flygplatsen denna natt knappast skräckinjagande. Passen granskas av flera vakter, men de vandrar lite hit och dit, plockar förstrött med papper, diskuterar en borttappad mössa och växlar ord med resenärer på tigrinja.

9 av 11 fångar döda

Den eritreanska regimen vägrar bekräfta uppgifter om att nio av de elva i den så kallade G15-gruppen - en grupp höga politiker som drev kravet om politiska reformer och som fängslades år 2001 - har dött i fångenskap.

Källa: Amnesty

Utanför taxas ett flygplan ut mot landningsbanan genom att en man upprymt springer framför planet och energiskt viftar med ledljusen i händerna.

Efter att passkontrollanten kommenterat datum i mitt visum stämplas jag dock in, helt utan kommentar eller fråga om mitt yrke.

– Första gången? Asmara är fint, du kommer att gilla det. Jag har bott här i 50 år.

Jag har hjälpt en kvinna att bära ett handbagage från planet och i väntan på resväskorna talar hon stolt om sin stad. Jag svarar att jag mest läst om kafélivet och pampiga italienska hus och undrar hur det är att bo här.

– Det är fint. Men... ja, det var bättre förr, lägger hon sen till.

Förr, när då?

– Innan. Förr. Mycket bättre, svarar hon lite dämpat.

Så kommer min väska, jag hälsar och går mot taxin, som kör mig den dryga halvmilen till stadens centrum. Till Hamasien Hotel, inrymt i en ståtlig tornprydd byggnad i italiensk-schwezisk stil. Natten är ljum, kvarteren lummiga och utanför den flagnande fasaden hörs ljudet av syrsor och stilla småprat på gården.

Jag har landat i vad enligt en regimslogan är "Land of the can do-people". Folket som får saker gjorda. Ett ungt land, vid självständigheten 1993 hyllat som löftesrik demokrati, efter en befrielsekamp som hade drivit ut det tjugo gånger större Etiopiens armé. Då utlovades en modern rättsstat med höga sociala ambitioner.

Men så kom kupperna.

Den första år 1994, närmast utförd som ett snabbt utfört trolleritrick, osynlig för många av alla som hyllat befrielserörelsen EPLF. Den andra – en brutal utrensning 2001 – förvandlade landet till en stridslysten enmansdiktatur, under den tidigare lågmälde, kloke president Isaias Afewerki.

Landets många vänner i väst stod förbluffade.

Åren efter gjorde Eritrea sig världskänt för sin fattigdom, stingslighet och stridslystnad, sitt förtryck mot journalister och oliktänkande, samt under 2010-talet, en stegrande massflykt.

Men när jag stegar ut i staden på morgonen möter jag en oväntad stämning. Folklivet längs den pulserande huvudgatan ger ett välkomnande och livfullt intryck.

Skälen är flera. För det är den mindre het, dammig, kaotisk och trafikkvävd än många andra afrikanska städer. Asmara, med en halv miljon invånare, ligger på nästan 2500 meters höjd och liknar mest en syditaliensk stad. Här finns ett tydligt gatunät, rena gator och palmkantade huvudstråk som kantas av stensatta trottoarer. Trafiken är behärskad, klimatet behagligt och på stadens huvudgata sjuder folklivet på ett antal serveringar. Och människorna byter gärna några ord med mig. Snabbt känner jag också vad jag tidigare har läst i guideböcker: För en besökare är risken för rån eller våld i Asmara ytterst liten.

Tvångsarbete

Allmän värnplikt är obligatorisk för alla män och kvinnor mellan 18 och 50 år. Alla skolbarn måste göra sitt sista skolår vid det militära träningslägret Sawa, vilket i princip innebär att de börjar sin värnplikt redan då. Värnplikten förlängs på obegränsad tid, i praktiken en form av tvångsarbete.

Källa: Amnesty

Så har vi stadens handel. För trots den högspända revolutionära retoriken från Eritreas ledning drivs stadens små butiker av privata aktörer. I ett fyrtiotal kvarter mellan Afabet-gatan och Harnetavenyn är butikerna fulla av varor. Parallellt med huvudgatorna ligger marknadsstånden i ett stråk med frukt, grönsaker och kläder. Men jag är här den majvecka självständigheten firas, och utbudet är troligen ett annat vid andra tider på året.

Som ständiga orienteringspunkter, mentala lika väl som geografiska, syns stadens stora moské, den ortodoxa katedralen, den lutheranska kyrkan (vars klockstapel ritats av en svensk arkitekt) samt, framför allt, stadens självklara centralpunkt, den enorma katolska katedralen i brunrött tegel.

Det italienska arvet vilar tungt

Över staden vilar det italienska arvet tungt. Det var med Italiens ockupation på 1890-talet som Eritreas nationella identitet tog fast form. Asmara blev huvudstad och skyltfönster för vad som skulle bli Italiens afrikanska kolonialvälde. Under ett halvt sekel satsades massivt på infrastruktur och industrialisering. Asmara blev en pärla till stad, en uppvisning av italiensk arkitektur, framför allt, en unik samling avant garde-byggnader från 30-talet - i dag i olika grader av förfall. Söder om affärsområdet böljar villakvarteren: Slitna praktbyggnader som skuggas av träd och röda bouganvillabuskar som väller över murarna mot gatan.

Det måste alltså sägas: Första intrycket från Asmara är inte av en stad i skräck och belägring.

Det behagfulla och sociala intrycket är dock knappast representativt för Eritreas allmäntillstånd.

Kanske är det snarast uttryck för en överlevnadsstrategi.

Under våren 2015 tilläts BBC göra ett välbevakat reportage från Eritrea. När reportageteamet en kväll gav sig ut för att utan övervakare fråga folk om situationen ville ingen av 37 tillfrågade uttala sig. På formellt journalistiskt uppdrag i Eritrea får man klent resultat. Själv är jag inte här för att intervjua. Utan för att betrakta, samtala med folk och lära mig. Så dröjer det heller inte länge innan jag på en restaurang träffar den förste som lågmält beklagar landets tillstånd.

Tusentals flyr

Den 1 januari 2014 hade FN:s flyktingorgan, UNHCR, registrerat 308 022 flyktingar och 30 038 asylsökande från Eritrea. Omkring 3 000 människor flyr i dag från landet varje månad. Källa: UNHCR

– Hur presidenten sköter sitt jobb? Ah, huvudvärk, svarar han, tar sig för pannan och rör ner sin tredje tesked socker i tekoppen:

– Brist på basvaror, på jobb, på allt. Usla löner och höjda priser. Men framför allt: angivare. De finns överallt. Några ord räcker för att åka in. Jag är ortodox kristen. Religion är superkänsligt. Ett kritiskt ord om religiösa grupper, då åker man i fängelse direkt. Som jag sade: Huvudvärk!

Och ja. Eritreas tillstånd är eländigt. I stor utsträckning också självförvållat. Landet har trilskats med Sudan och Somalia och haft väpnade konflikter med Jemen, Djibouti och Etiopien. Sedan 2009 lever landet under FN-sanktioner. Regeringspartiet PFDJ - Fronten för demokrati och rättvisa - har aldrig infört demokratiska val, har aldrig effektuerat grundlagen, förbjudit alla icke-statliga medier och fängslat fritänkare i skrämmande antal. En rad internationella organisationer och FN-organ har rapporterat om omfattande övergrepp, tortyr, trakasserier och ständiga fängslanden utan rättegång. Människorättsorganisationer släpps inte in i landet, och siffrorna om övergreppens omfattning är opålitliga. Från Amnesty International kom 2013 flög ett uttalande ut i världspressen om 10 000 politiska fångar, men utan underlag till siffran.

Sanningen är att ingen vet - åtminstone inte utanför Eritrea.

Eritrea svarar med att tala om folkets hjältedåd och vägrar att ge tillträde till FNs rapportör om mänskliga rättigheter.

"Ett befäl sköt honom"

Men vittnesmålen från den massiva strömmen flyktingar ger en tydlig bild av vad som sker under Asmaras charmiga yta. I en liten ort i Sverige mötte jag Gabriel. År 2006, under sin militärtjänst, den som kan utsträckas i decennier, upptäcktes en dag att fyra personer hade lämnat kompaniet och landet.

- Regementsledningen var rasande. Alla var misstänkta, men jag var en av de mer misstrodda eftersom jag tidigare hade besökt familjen till en av de försvunna.

Ett fyrtiotal personer förhördes i omgångar. Gabriel fick stå på knä i timmar, dag efter dag, inför anklagelser, hot och slag med gevärsgolven. Nya förhör, nya anklagade. Och, en dag, så svarade en av de anklagade något fel.

Gabriel säger att det skedde ett hundratal meter från honom.

– Ett befäl sköt honom med pistol.

Skatt genom hot

Alla exileritreaner tvingas betala en skatt på 2 procent av sina inkomster till hemlandet, en skatt som ofta drivs in med hot och utpressning. Riksdagen misslyckades så sent som i fjol att förbjuda tvångsskatten.

Källa: DN, Expressen

Dödsskjutningar i Eritrea är vanligast i landets gränsområden, ofta i samband med flyktförsök. Amnesty International har kartlagt 34 fängelser runtom i landet, och vittnesmålen är många om de tortyrmetoder som används: som upphängning, skendränkning eller kroppen dubbelvikt och inklämd i ett bildäck.

Universitetet stängdes 2006

Eritrea bär på ett tungt historiskt arv. När britterna kört ut italienarna från Eritrea 1941 tog de med sig vitala delar av landets infrastruktur. Därefter, under Etiopiens 40 år, levde landet mest som undertryckt provins. Med 90-talets rusiga självständighet vände det. Infrastruktur, hälsovård och skolor rustades upp i rask takt, fram till det förödande och formellt oavslutade kriget mot Etiopien 1998-2000. Och så, efter kuppen 2001 tog ett mentalt belägringstillstånd vid. Biståndsorganisatiioner föstes ut ur landet och regimen började demonisera omvärlden. Universitetet stängdes 2006, ersatt av ett tekniskt college. När jag träffar en lärare där beklagar han att eleverna inte är så ambitiösa och vetgiriga:

– De snackar mest om hur de ska ta sig till Europa och USA. Så kan vi ju inte bygga Eritrea, kommenterar han.

Folket har lärt sig prata tyst om politiken, men talar ändå på sitt sätt.

Med fötterna.

Under 2014 flydde cirka 3 000 landet varje månad, trots risk för att bli skjuten eller kidnappad. I den rekordstora flykten över Medelhavet 2014 var eritreanerna näst största grupp efter syrierna.

Främsta skäl: den notoriska militärtjänsten, med dess närmast permanenta tjänsteplikt, upp till 50 års ålder, som effektivt snöper de ungas drömmar om en egen framtid.

Isoleringen och militariseringen har malt ner landet sedan 1998. BNI per capita var 2013 enligt Världsbanken motsvarande ungefär 4200 kronor - tionde fattigast i världen och mindre än en tredjedel av genomsnittet för människor i Afrika söder om Sahara.

Och det märks i staden. På hotellet finns bara varmvatten på kvällarna. Elförsörjningen i staden har blivit så opålitlig att butiks- och barägarna har skaffat bensindrivna generatorer i varje kvarter missnöjt brummar på trottoarerna. Tiggeriet är lika vanligt som i Sverige och fasaderna spricker. Under sin pionjärtid påstods Asmara – kallat Lilla Rom – ha fler trafikljus än i Italiens egen huvudstad.

De står ännu kvar, men i dag är alla ur drift.

Efter att ha besökt ett gym i Asmara, träffar jag efteråt Hanes, som berättar sin historia, eller snarare sin metodik, för att få styra över sitt liv:

– Jag mutade folk och vakter som kunde smuggla mig till Sudan. Där har jag vänner. Sen sökte jag asyl som flykting, och så fort det var klart kontaktade jag eritreanska myndigheter för att fylla i blanketten där man ber om ursäkt och förbinder sig att betala skatt till hemlandet.

Sen var det klart. I dag kan Hanes resa fritt mellan länderna, formellt klassad som exileritrean med lagliga rättigheter.

– Du vet, det är så det funkar. Bara de får sin skatt är de nöjda. Jag har min frihet, bor och reser vart jag vill.

Från Eritrea har rapporterats om tärande brister på basvaror, även om det kanske oftare handlar om skenande priser än på varorna i sig. I en butik vid Sematit Avenue hänger nötkött i skyltfönstret, till kilopriset 300 nakfa – cirka 150 kronor. För fyra importerade äppen och två apelsiner får jag betala 75 kronor.

Hur kan eritreanerna ha råd med det? frågar jag en kvinna vid busshållplatsen.

– Vi gillar det goda livet. Det är ett arv från Italien. Så vi handlar även om vi inte har råd, svarar hon lite kryptiskt.

Och uppenbarligen finns efterfrågan. För kvartersbutikernas varor går åt, och fylls på igen. Kunderna har heller inte svikit stadens kaféer, barer och restauranger. En stor del av pengarna kommer från den fjärdedel av eritreanerna som bor utomlands, vars tillgångar regelbundet flödar hem till släkten. Med svartväxling blir köpkraften tre gånger större.

Stöder terrorism

Eritrea har i en FN-rapport anklagats för att ekonomiskt och militärt stödja den islamistista terrorgruppen al-Shabaab i Somalia. FN har därför infört vapenembargo mot Eritrea.

Källa: FN

En vårdag ringde vi från Sverige till Zenait, som bor med sin familj i centrala Asmara. Hennes egna livsvillkor hade nyss förändrats drastiskt: hennes man flydde landet två dagar tidigare.

– Situationen har varit dålig i över ett decennium, men de två sista åren har blivit mycket värre. Dricksvatten, el, bensin och bröd, det finns stora brister på sådana basvaror. I dag är alla i praktiken beroende av pengar från utlandet.

Zenait beskriver en vardag med köer efter ransonerade produkter och skyhöga priser på bröd, kondenserad mjölk och även linser, som blivit en central proteinkälla i bristen på kött.

– Det här har också förändrat folks mentalitet. Folk har bara plats för att tänka på sig själva och hur de ska kunna fly, förklarar hon.

Historisk paradaveny

Den eritreanska historiska erfarenheten sammanfattas i sig av stadens paradaveny. 1925-1941 hette gatan Viale Benito Mussolini. Efter att britterna besegrat de italienska fascisterna blev namnet fram till 1952 Corso Italia. Därefter döptes den till Avenue Haile Selassie, efter Etiopiens kejsare. När Etiopiens kommunistiska regim tillträdde 1974 fick den heta National Avenue. Och efter Mengistus fall 1991 fick den slutligen dagens namn, Harnet Avenue, Självständighetsavenyn. Att många skilda herrefolk regerat Eritrea genom åren är i sig en förklaring till den högspända nationalistiska predikantton som kännetecknar regeringspartiet PFDJs retorik. Eritrea framställs som ett ständigt hotat och kämpande folk, omgivet av fientliga grannar, stormakter och FN. Det är en omhuldad berättelse om en trängd eritreansk identitet och ett stolt italienskt arv. Många bland de äldre kan ofta italienska, de yngre föredrar engelska.

När vi närmar oss självständighetsdagen den 24 maj tilltar aktiviteterna på gatorna, med musikkonserter, uppsatta flaggor, och förberedelser för den stora paraden. ERI-TV rapporterar om viktiga utländska politikers gratulationer till den stolta nationen. Och om hur självständigheten firas i utlandet. En sekvens från Stockholm med festande eritreaner visas upp. I denna veva ser jag för första gången också européer i Asmara. Typiskt nog först på en tv-sändning från en av stadens pampiga biosalonger, Cinema Roma, där musikern Habib Konté från Mali framträder. Kameran zoomar ofta mot publiken och främsta raden, där vita människor placerats i en markering av att Eritreas självständighet är internationellt betydelsefull.

När jag dagen efter träffar dem i en hotellobby visar de sig vara en grupp tyska läkare.

– Jag vet att vår närvaro kan uppfattas som att vi legitimerar regimen. Men så är det inte. Eritrea kan ju inte fortsätta som nu, med isolering, konfrontation och massflykt. Men för att vända det måste vi i väst föra en dialog med eritreanerna, säger en läkare från Hamburg.

Européerna på första parkett och den vänliga uppmärksamhet jag möter överallt tolkar jag som tecken på den dubbla inställningen till väst. I den officiella retoriken hyllar regimen sitt oberoende och häcklar den rika världens kolonialism. Samtidigt finns en stor vilja att bli bekräftad som västvärldens jämlike.

FN släpps inte in

Den eritreanska regimen har vägrat släppa in FN-rapportören för Eritrea, Sheila Keetharuth, i landet.

Källa: FN

Och de koloniala rollerna lever vidare. När jag kommer gående ropar många barnen hur jag mår, medan andra lika glatt ropar efter pengar.

Under självständighetsveckan i maj fylls flera centrala gator av festklätt folk. Stämningen är upprymd, med ljus och glitter i natten. Men när ordningsmakten vill flytta på grupper av ungdomar tar de ibland fram läderremmar och rappar till närstående. Kanske typiskt för regimens nyckfulla maktutövning. I brist på tydligt avgränsade publika områden och regler definieras revir och normer med spontant våld. Någon ordning måste det ju vara, även utan inhägnader, utan grundlag och med osäkra normer för vad som egentligen är tillåtet. Denna nyckfullhet är också vad regimen förlitar sig till för att upprätthålla makten - och definiera sin rätt.

I Reportrar utan gränsers lista över pressfriheten ligger Eritrea på sista plats av 180 listade länder, efter Nordkorea. Landets informationsministerium ligger längst uppe på en klippa i västra Asmara, Forto, synbart vakande över staden. Där produceras radio- och tv-sändningar, samt två gånger i veckan, de två sorgligt ensidiga propagandatidningarna Hadas Eritrea och Eritrea Profile.

Men samtidigt strömmar omvärlden ohjälpligt in i landet. Även i stadens fattigare delar täcks taken i dag av parabolantenner som suger in internationella kanaler. Ett otal internetkaféer har spritt sig i staden, även om anslutningen är så långsam att mina försök att surfa bara fungerade vid hälften av mina besök.

Att teckna mobilabonnemang är formellt bara tillåtet för de över 40, men snart sagt varje ynglig i staden går ändå runt med sin smartphone. Så visst, repressionen i vardagen är högst verklig, men samtidigt är det Eritrea, och om det funnits ambitioner om att helt kontrollera medieflödet utifrån så tycks de ha övergivits. Några utländska tidningar säljs dock inte i staden.

Omvärldens medier når Eritrea, och så även en oppositionell radiokanal som Radio Erena, men kontrollen av landets egna medier är absolut.

Fängslades för en dikt

Under våren 2015 mötte jag den eritreanske flyktingen Tsegai Mehari i Boden. Som poet och radiomedarbetare arbetade han för statliga radio Bana:

– Politik handlade det aldrig om. Det vore omöjligt. Men i Eritrea kan till och med personliga dikter om livet tolkas som kritik av regimen.

Den 19 februari 2009 greps han och runt 50 medarbetare, anställda och frilansar och fördes till ett fängelse i Mai Sirwa norr om Asmara.

– Till en början trodde jag att vi skulle vara ute snabbt. Men under ett halvår berättade ingen för oss varför vi gripits. Man bara satt i cellen. Ungefär 1,80 gånger 1,80 meter stor, med golv och väggar i cement, berättade han.

Efter en tid ställdes han inför två anklagelser. Dels att radion gick äranden för ärkefienden Etiopiens regim, dels att man hade läst upp dikter som var kritiska mot regimen.

– Det var absurt. Jag hade skrivit en dikt "Ett liv i enhet", som förhörsledarna frågade mig vad jag menade med. Men just för den dikten hade fått uppskattning från informationsministern, och den hade sänts tre gånger i radion.

Släpptes efter fyra år

Men vem som är fri och fången, ond och god, kan skifta snabbt i Eritrea.

Efter fyra års fångenskap släpptes plötsligt Tsegay ur cellen, tillsammans med ett tjugotal andra intellektuella. Informationsministern Ali Abdu hade hamnat i onåd och flytt landet.

Tortyr är vanligt

FN slår fast att tortyr är vanligt förekommande i eritreanska fängelser. Vanliga metoder är fångar misshandlas med järnstänger, hängs upp i träd i dagar eller smetas in med socker och lämnas fastbundna i solen som godis för insekter.

Källa: FN, SvD

Fängelseledningen sade att de fängslade journalisterna hade blivit utsatta för ett övergrepp.

– Då bytte de helt åsikt. Vi fick en ursäkt från fängelseledningen för att vi hade fängslats och var fria, berättar Tsegay Mehari.

Under senare år har de unga också alltmer börjat strunta i regimen. Petros jobbar i en klädbutik och har som många andra i militärtänst helt enkelt tagit bondpermis.

– Jag har åkt hem flera gånger. Vid fyra tillfällen har de plockat upp mig och satt mig i fängelse, berättar han.

Andelen eritreaner i exil har aldrig varit större än i dag. Inflödet av den omtalade tvåprocentiga inkomstskatten på eritreaner utomlands har blivit en central inkomstkälla. Men landets tal om självtillräcklighet och modernisering på egen hand är långt från verkligheten. Inte ens de hästar och vagnar som jag ser på Asmaras gator tillverkas helt i Eritrea: Hjul och däck är importerade standardprodukter. Utveckling kräver specialisering och handel. Och landets röda jord är fullt av mineraler. Därför har Eritrea slagit in på en linje med ökad utrikeshandel och gruvexploatering. På fina restauranger, som Asmara Palace och Roof Garden, syns kineser som ständiga gäster.

Efter kanadensiska Nevsuns framgångar med Bisha-gruvan har Eritrea inlett flera gruvprojekt med utländska partners. Det största samarbetsprojektet hittills är en kinesisk satsning på upprustning av hamnen i Massawa för nära 3,5 miljarder kronor, vilket etablerar en strategisk kontrollposition vid Röda Havet. Med kinesisk hjälp ska där också byggas ett kraftverk som ska stabilisera Asmaras elförsörjning.

Eritrea lever i väntan. På bättre ekonomi, på en konstitution, tidsbegränsad militärtjänst, yttrandefrihet, och allmänt på en tillvaro där man kan nära hopp om framtiden. Under tiden fortgår livet i Asmara, en stad full av söta bakverk och drömmar om ett liv i väst. I receptionen på mitt hotell visar dekaler att man kan betala med Visa-kort. Men när jag tar fram kortet får jag veta att tjänsten inte längre finns. Ingenstans i Eritrea kan man få ut pengar via Visa. Ett annat hotell har en ljusskylt om valutaväxling. Dock är även denna tjänst avbruten - växling görs numera bara statens Himbolkontor.

Men skyltarna får sitta kvar. De hör till staden. Självständighetskampens löften har förångats, de unga flyr och gatulamporna har slocknat.

Ändå sjuder livet vidare i den stad, med förvillande normalitet, som på ytan verkar sorglöst kunna fortsätta servera sina macchiatos, cappuccinos, bakverk och pizzor - om staden så skulle sjunka genom jorden.

Asmara svävar i höjden, högt över havet, i sitt eget universum, i en demonstration av vad överlevnad handlar om.

Att hålla stilen. Och aldrig ta ner skylten.

 

Paul Frigyes

Paul Frigyes utkommer till Bokmässan 2015 med boken "ERITREA – gränslöst land", på Silc Förlag

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag