Min blick sveper över krossade hus, upp och nervända vägar och högar av träd, letar efter något som bryter av, ett mirakel.
Ett litet blått hus står kvar. Så här, på några hundra meters höjd, ser det nästan helt ut.
Jag följer huset med blicken och försöker urskilja liv.
14 minuter hade invånarna på sig. Från jordbävning 38 mil ut i havet till tsunami.
Minst 300 döda kroppar har hittats. Hundratals, kanske tusentals, människor saknas bara här.
Vägarna fram är förstörda och flera experter har varnat för kraftiga efterskalv. Röda räddningshelikoptrar hovrar på låg höjd. Men för varje minut som går minskar chanserna.

Radioaktiv ånga sprids

Vi glider fram, högt över Japans gröna kullar och vidsträckta risfält. Långt där borta skymtar Stilla havet.
Piloten pekar ut två stora vita byggnader och visar på kartan. Symbolerna ser ut som små söta blommor: kärnkraftverket Fukushima 1 och 2.
Men vi ser den nästan direkt - en grå rök som snabbt sprids för vinden.
De japanska myndigheterna har varnat: när reservgeneratorer till Fukushima 1 slogs ut kunde det radioaktiva bränslet inte kylas ner. För att minska på trycket tvingades man släppa ut radioaktiv ånga.

Befarad härdsmälta

Några timmar senare uppmättes strålningen till tusen gånger högre än normalt.
Strax efter meddelade japanska strålskyddsmyndigheten: en härdsmälta befaras. Och sedan nyhetsbilderna på tv: kraftiga explosioner innan reaktorn började brinna. Tusentals människor har flytt sina hem.
- Vi kan inte flyga närmare än så här. Myndigheterna säger 20 kilometer ifrån, men ingen vet, säger piloten.
- Det finns ändå inget att rapportera. Det är redan för sent.
Piloten skriker för att överrösta helikopterns motorer. Till slut ger han upp och skickar bak en handskriven, felstavad lapp: "Dangeros!"
Vi förstår. Den radioaktiva strålningen varken luktar, syns eller känns. Ibland kan vi skoja om den - jag och fotografen Axel:
- Vilka superkrafter vi kommer att få!
Tills någon, den här gången en österrikisk journalist i vår helikopter, säger:
- På riktigt: den där röken skrämmer skiten ut mig. Man vill ju ha fler barn, men vem vet efter några dygn här.

Stolt universitetsstad

Först några mil norr om kärnkraftverket styr piloten mot kusten.
Mjukt rullar Stilla havets vågar in mot det som en gång var Japans nordöstra kust.
Nu är den... liksom borta.
Fast ändå inte. Husen finns ju där. Träden, vägarna och broarna också. Konturerna av en stolt universitetsstad.
Det är bara det att någon har varit framme med en enorm grävskopa - lyft på staden och slarvigt slängt tillbaka den igen.
En bro ligger upp och ner. Från helikoptern ser det ut som en leksaksräls som någon sparkat omkull. En skog har förvandlats till högar av träd.
I hamnen brinner flera kraftiga bränder.
Kanske är det övergivna lagerlokaler. Kanske är det bränsletankar som när som helst kan explodera. Med brinnande kärnkraftreaktorer några mil bort verkar det inte spela någon roll.