”Måste tro på ett mirakel nu”

Cancersjuka Ida, 37, planerar för sin egen död: ”Hoppas barnen kan strö lite av mig i trädgården”

UMEÅ. Tvåbarnsmamman Ida Boström, 37, älskar livet men gör sig redo för att dö.
För varje ny röntgenplåt har cancern hunnit breda ut sig ännu ett stycke i hennes kropp.
Nu har hon börjat förbereda sig på slutet.
– Jag tänker att barnen kan strö lite av mig i trädgården, så att min kropp får en chans att komma upp igen och njuta av solen och värmen som jag älskar så mycket, säger hon.

Publicerad 17 jun 2017 kl 06.06
Annons:
Annons:

Jag gör så att blommorna blommar,
Jag gör hela kohagen grön.
Och nu så har sommaren kommit,
För jag har just tagit bort snön.


På en hård träbänk i Johanneskyrkan i Vännäs sitter Ida Boström, 37, och gråter. Uppe i koret står hennes två barn Carmen och Enrique och sjunger "Idas sommarvisa".
Hennes sång.

Hon som alltid längtar till sommaren, som älskar solen och värmen och blommorna – ja, allt som gör livet ljust och vackert.

Nu sitter hon och gråter i vetskapen om att det här kan vara sista gången hon får höra sina barn sjunga på en skolavslutning.
I huvudet en endaste tanke:
Måtte jag få vara kvar, måtte jag få vara kvar.

Ida och dottern Carmen efter skolavslutningen i kyrkan.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Jag vet att det är rätt så kört för mig, men jag tänker ändå inte ge upp. Mina barn ska komma ihåg mig så.

Cancern i hennes kropp är på väg att segra. Den senaste röntgenplåten visar hur metastaserna letat sig ut från höften och långt upp i ryggraden. Svarta, ödesmättade fläckar tar över där det borde vara frisk grå benvävnad. Redan i vintras – när Expressen först berättade om Idas kamp mot sjukdomen – levde hon på lånad tid.

Den första prognosen på två år har hon passerat med råge.

– Det ser inte bra ut, så är det. Det här är verkligen mitt bonusår. Jag vet att det är rätt så kört för mig, men jag tänker ändå inte ge upp. Mina barn ska komma ihåg mig så. Livet är som en Ironman. Man kan inte förvänta sig att det ska vara lätt, säger Ida.

Den senaste röntgenplåten visar hur metastaserna letat sig ut från höften och långt upp i ryggraden.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Annons:
Annons:

LÄS ÄVEN: Ida, 37: Jag vet att jag ska dö, men ska göra allt för att få leva

 

Upplevde förbättring efter behandling – sen kom smärtorna tillbaka

Hon är tröttare nu. Har mer ont. Efter att ha åkt till Kina i februari för en behandling med TKM – traditionell kinesisk medicin – upplevde hon en kortvarig förbättring. Men så snart hon var hemma igen kom smärtorna tillbaka.
Molande, isande, skärande.

I perioder har hon varit tvungen att ta starka sömntabletter utöver morfinet för att ens kunna sova.

– Det vi vet, vi cancerpatienter, är att det gör jävligt ont – ursäkta svordomen – i skelettet men att det går lite långsammare. Om cancern kommer i lungan eller levern går det i regel fortare, men det gör inte lika ont.

Hos läkaren i Sverige, i väntan på besked.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Någonstans är det de små sakerna som händer i livet som är viktiga. De stunderna är så fyllda av glädje. 

I mars tog hon beslutet att sjukskriva sig från sina studier på läkarprogrammet vid Umeås universitet. Fram tills dess hade hon – dyslektikern som inte trodde att hon skulle klara av en så krävande utbildning – aldrig missat en tenta.

– Jag vill ge min tid till mina barn, ifall att det går utför. Det handlar inte bara om att skapa minnen för dem, det handlar om att skapa en röst. De ska ha mig i hela sina liv, inte bara nu. Även när de är 80 år och har levt hela sina liv ska de kunna höra mamis röst för sitt inre.

”Jag vill ge min tid till mina barn, ifall att det går utför. Det handlar inte bara om att skapa minnen för dem, det handlar om att skapa en röst. De ska ha mig i hela sina liv, inte bara nu”, säger Ida.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Varje sekund har blivit viktig, mer värdefull. Ida försöker vara med Carmen och Enrique jämt. De läser läxor ihop, är i stallet, går på fotbollsträningar. Tråd efter tråd av vardagsfragment läggs till den stora väven av mänskligt liv.

Annons:
Annons:

Ida skrattar när hon berättar om hur Carmen kunde fylla i hennes påbörjade mening sist de var hos hästarna: "Ja, mami, jag VET att vi ska mocka också."

– De är säkert dödströtta på mig! Men någonstans är det de små sakerna som händer i livet som är viktiga. De stunderna är så fyllda av glädje. Jag har blivit så oerhört uppmärksam på det den sista tiden.

Tårar och dödsångest. Men tiden och livet med barnen beskriver Ida som stunder fyllda med ren glädje.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Jag tänker att barnen kan strö lite av mig i trädgården också, så att min kropp får en chans att komma upp igen och njuta av solen och värmen som jag älskar så mycket. 

Hoppas på livet – men planerar för döden

De senaste veckorna har hon testat en ny behandling. Xofigo, en "målsökande injektionsvätska" som används i kombination med strålning mot metastaserna i skelettet. Egentligen är det bara godkänt för patienter med prostatacancer, men Idas onkolog lyckades ordna en dispens.

Ida behandlas med Xofigo, en "målsökande injektionsvätska" som används i kombination med strålning mot metastaserna i skelettet.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Hittills har det fått smärtorna att mildras något, även om behandlingen också gör henne mer illamående. Men enligt läkaren kan Xofigo bara lindra, inte bota.

– Jag hoppas att han har fel, och att även cancern kan behandlas. Annars går det bara utför för mig, och det går väldigt, väldigt fort. Men det kan ske mirakel, och jag måste hoppas och tro på ett mirakel just nu, säger Ida.

”Jag hoppas att han har fel, och att även cancern kan behandlas. Annars går det bara utför för mig, och det går väldigt, väldigt fort.”

Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Annons:

LÄS ÄVEN: Ida, 37, är döende – nu gör hon sitt livs sista resa

 

Hon hoppas ännu på livet, men planerar för döden. Hemma i Vännäs har hon redan sett ut en plats. Ett litet fönster i trappuppgången med utsikt över pionerna, rosorna och vallmon i trädgården. Där vill hon att urnan med askan ska stå. När solen ligger på kommer glasurnan att spela i ett färgsprakande fyrverkeri av guld, turkos och rosa.

– Jag tänker att barnen kan strö lite av mig i trädgården också, så att min kropp får en chans att komma upp igen och njuta av solen och värmen som jag älskar så mycket. Jag vill inte att mina barn ska komma ihåg mig som den som gav upp. De ska känna att de har en jäkligt bra skyddsängel som kommer att sparka dem i rumpan om de inte gör sina läxor.

Hemma i Vännäs har hon redan sett ut en plats. Ett litet fönster i trappuppgången med utsikt över pionerna, rosorna och vallmon i trädgården. Där vill hon att urnan med askan ska stå.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Borta i Johanneskyrkan har de sista tonerna av sången hunnit klinga ut.

 Men nu gråter inte Ida Boström längre.

Hon skrattar och omfamnar sina barn i det skira försommarljuset.