Lämnade politiken – nu sägs hon bli nästa partiledare

Den osannolika arvtagaren

Magdalena Andersson är Sveriges mest begåvade och meriterade politiker. Men kan hon frigöra sig från sin egen bakgrund? Torbjörn Nilsson porträtterar Almedalens förstagångstalare.

Publicerad 2 jul 2017 kl 05.07
Annons:
Annons:

Den kvällen var de glada. En före detta kollega från deras finansdepartement gifte sig och högt uppe på Mosebacke, i Södra Teaterns avlånga festvåning, gled de runt och skålade i bubbel och drog historier från förr. De hade förlorat men saknade uppenbara skäl att sörja längre. Allt kött är hö och var det verkligen deras fel om partiet förföll?

Pär Nuder själv förrättade vigseln.

Han gjorde det på det sätt som bara han kunde. Först skrattade folk och sedan grät de en tår. Han hade varit deras chef och föredöme och skulle ha blivit statsminister – så var framtiden utstakad – men han lämnade politiken, vartefter de andra försvann de också, en efter en.

Att vara del av ett kollektiv sätter sina spår.

När dansen började drog sig Sten Olsson in i ett hörn med ett glas. Sten hade varit hjärtat i deras grupp, ett stort och bultande. Han bullrade, ja, men han hade löst deras kriser också. Och de sökte sig till honom, den gamla statssekreteraren, som getingarna till sockerbiten.

Det var en majdag 2010, en kall och regnig.
Det fullkomligt vräkte ner.

Och så i festklänningar och finkostymer dessa vilsna politiksjälar, tillfälligt förenade från förskingringen.

De styrde på finansen och i Rosenbad och vågade någon knysta tryckte de ner denne hårt och brutalt. Inga miner, hugg direkt mot strupen!

Förlusten 2006 accepterade de inte eftersom de inte kunde förstå den. De hade vuxit upp inne i regeringskansliet, många inslussade direkt från studentförbundet, och de hade haft makten sedan 1994, formats av den, lärt alla internationella läxor. Val vanns på kompetens! Val vanns om man definierade mitten!

De visste hur man gjorde det här.

Ingen kunde vara mer kompetent eller mer mitten än de själva. Och så förlorade de?

It didn't make sense.

Man måste ta in arrogansen.

Inför varandra kunde de kanske tveka, men aldrig utåt. The best and the brightest.

Anette Törnqvist

De styrde på finansen och i Rosenbad och vågade någon knysta tryckte de ner denne hårt och brutalt. Inga miner, hugg direkt mot strupen! De andra är idioter!
Det tog år för dem att ta in vad Anders Borg och Fredrik Reinfeldt hade gjort. Att Moderaterna också varit över hos amerikanerna och britterna och lärt sig. Att Borg genomfört strategin skickligare. Val vinns på kompetens! Val vinns i mitten!
De kunde inte förstå det, vilket var traumatiserande i sig. De blev bittra. Och gruppen sprängdes. Pär och Sten försvann. Emma Lennartsson och Anette Törnqvist stannade kvar en tid, fast hemlösa. Och de riktigt farliga, dem som den moderata ledningen identifierat som framtida hot, gav regeringen erbjudanden man inte kunde tacka nej till.
Först Jens Henriksson, statssekreterare med ansvar för internationella frågor. Åt honom förhandlade Borg fram posten som Nordens röst i Internationella Valutafonden, IMF.

Annons:
Annons:

Sedan Magdalena Andersson.

Magda, statssekreterare i skattefrågor, hade blivit kvar i partiet en tid, men när hon inte ens tände till i EU-valrörelsen på våren 2009 anade kollegorna oråd. Några månader senare offentliggjorde den borgerliga regeringen att de utsett henne till överdirektör på Skatteverket. Hon verkade överlycklig, sa hennes vänner.

2002. Magdalena Anderssons politiska fostran formades av två män, deras idéer om en tredje väg för socialdemokratin – och deras interna konflikter. Göran Persson och Pär Nuder närmast kameran. Därefter Morgan Johansson, Lena Hallengren och Gunnar Lund.

Foto: Cornelia Nordström

Och därmed var socialdemokratins framtid skingrad för vinden. Det var de här hjärnorna, och några få till, som partiet investerat i under de långa regeringsåren.

De försvann.

Fortfarande förvirrade stod de runt Sten Olsson på Södra Teatern. De hade roligt. Igen. Svepte sina glas och gaggade.

Sten Olsson 2002.

Kommer ni ihåg när Persson bröt nyckelbenet?

När Ruwaida försökte vinna budgetförhandlingen genom att vädra sina svettiga fötter?

Haha!

Från högtalaren pumpade nittiotalshits.

Då trängde en ung man i kritstrecksrandigt in i klungan och lyckades isolera den som senast haft anställning i partiet.

Magdalena Andersson – "en ung, lite disträ ekonom med håret på ända", som Pär Nuder beskrivit henne i en bok – hade ändå hållit ut länge. Försökt hjälpa dem som kommit efter. Några hade förvånats över detta. Magda hade förstås bakgrund i partiet: Uppsala, studentförbund, Handels i Stockholm, men någon partist som enkom hånglat i arbetarekommunens medlemsregister var hon ändå inte. Ingen politiker, egentligen. I partiet var det ärligt talat fler som sett Jens som en framtida ekonomisk-politisk talesperson och minister. Åtminstone var det fler som nämnt hans namn när de fått tillfälle. Men Magda hade stannat kvar längst, visat mest lojalitet om man så vill.
Varför han i kritstrecksrandigt nu ville ha reda på om det nya jobbet var tillfälligt?

Hon skakade det blonda håret.

Annons:
Annons:

Och så frös hennes ansikte till is, den där minen som var omöjlig att tolka, den som fick folk att bli rädda för henne.

– Nejnej, sa hon, jag har lämnat politiken. Jag är färdig med den. Och jag kommer inte komma tillbaka.

Sju år senare ska hon hålla tal i Almedalen.

Sju år senare säger de att hon är nästa partiledare.

De säger så, de som arbetar nära henne eller känner henne från förr, och så säljer de fint förpackade historier till journalister om hur hon nu till slut är på väg att bli en riktig politiker. Att hon reser runt på distriktskongresser och skakar händer och lär sig hålla tal och lägger mycket tid på att förbereda sig inför verkställande utskottets möten. De säger att hon vill så mycket.

Fast, det har väl aldrig varit frågan med Magdalena Andersson.

Frågan är den här:

Kan hon bli rätt sorts politiker?

Är hon rätt för sin tid?

Magdalena Andersson är redo att på onsdag ersätta Stefan Löfven i Almedalen - vad är nästa steg?

Foto: Anna-Karin Nilsson

Den 14 mars i år genomförde Magdalena Andersson en intervju med en reporter på Svenska Dagbladet. En rutinsak, egentligen.

Casper av den friherrliga adelsätten von Koskull, vd på bankkoncernen Nordea, hade framfört kritik mot regeringens ett par veckor gamla förslag om att kraftigt höja de avgifter svenska banker betalar till resolutionsreserven, kassan som ska användas om banker krisar och behöver räddas av staten. Ett slags obligatorisk försäkring.

– Sannolikheten är mycket, mycket stor att Nordea flyttar huvudkontoret från Sverige om regerings förslag blir verklighet, hade von Koskull sagt i Dagens industri.

Tidningen hade skrivit att han var rasande.

Och nu skulle Magdalena Andersson svara.

– Luften är fri, sa hon. Vi har yttrandefrihet och alla får uttrycka sig som de vill.

Nordea kommer säkert vara en av dem som skickar in remissvar på det här.
Reportern frågade vilka för- och nackdelar finansministern såg om Nordea skulle försvinna från Sverige.

– Om de lägger huvudkontoret i ett annat land minskar risken för svenska skattebetalare den dagen det blir en krasch, svarade Magdalena Andersson.
Det var antagligen det mest intressanta hon gjort sedan hon utsetts till finansminister. Inte det att hon tog en konflikt med norra Europas största bankkoncern – bråkat med banker hade Borg också gjort – men att repliken gläntade på förlåten och avslöja något nytt.

Annons:

Bankskatter och sådant hade de ju aldrig trott på i det gamla gänget på nittiotalet.

Bjäfs som lät radikalt men inte gav stora resultat! Och att låta folk se en glimt frustration eller spontan vrede ingick heller inte i konceptet. Det skulle vara evidensbaserat och kontrollerat, allt man tog sig för.

Nu lät hon som en agitator.

Det barkade i väg förstås.

De borgerliga ledarsidorna skällde. Nordea läckte ut att nu var det i princip helt bestämt att de skulle flytta. De borgerliga ledarsidorna skällde ännu mer. Ulf Kristersson, moderaten, hävdade att resolutionsavgiften var en skatt, eftersom reserven i väntan på användande kunde räknas in som en förstärkning av statsbudgeten. Fast alliansen splittrades – förstås – eftersom man bland kristdemokraterna nog gillade själva idén att banker skulle bidra mer. Och liberalpartisterna hade självklart en alldeles egen variant de ville saluföra. Därtill: från Borgs gamla tjänstemän, som infört föregångaren till resolutionsavgiften, framfördes i bakgrundssamtal ståndpunkten att avgiften omöjligt kunde betraktas som en skatt. Men bankföreningen gick bananas likväl. Liksom en del människor som ville ha en kvart i det rosa rampljuset på ekonomisidorna. Varpå Magdalena Andersson hävdade att staten inte skulle förlora skatteintäkter om Nordea flyttade huvudkontoret från Sverige. Och så drog allt i gång en runda till.

Det var rörigt i några veckor.

Till dess att Magdalena Andersson kom ut och sa att man ändrat sig. Jo, avgiften skulle höjas, men man kunde tänka sig att trappa av höjningen över tid. Då skulle det inte kosta bankerna särskilt mycket.

2005. Jens Henriksson är statssekreterare på Finansdepartementet. Efter valförlusten fick han ett erbjudande han inte kunde säga nej till. Från Internationella valutafonden gick han sen vidare till att bli vd för Stockholmsbörsen. Nu vd och koncernchef för Folksam.

Foto: Patrick Sörquist/Scanpix

Från Nordea hördes inte ett knyst, och har inte riktigt gjorts än.
Finansministern förlorade fajten, tolkade ekonomijournalisterna. De såg det hela som en offentlig förhandling, en utpressningssituation där en av Nordens rikaste bankirer Björn Wahlroos via ombud testade till vilken gräns han kunde tvinga den svenska regeringen. Och visst, statsrådet tvingades ge efter mer än vad direktörerna gjort. Det kunde man nog konstatera.

Men bland politiskt intresserade såg man också något annat.

Magdalena Andersson sa att regeringen skulle återkomma med förslag om en bankskatt. Och det var ju egentligen det som hade satt i gång allting.

Hon är med andra ord den mest osannolika vänsterpopulist man kan tänka sig.

I det socialdemokratiska valmanifestet 2014 hade ett förslag om högre skatt för banker slunkit in, man tog det från en utredning utifrån, fann det vartefter ogenomförbart, tillsatte i regeringsställning en egen utredning, som föreslog att man skulle ta ut pengarna på lönerna i finanssektorn, vilket slog brett och konstigt. Björn Wahlroos hade gormat i tidningarna redan då. Remissinstanserna sänkte sedan hela idén och finansdepartementet instämde. Det hade varit feltänkt. Varför förslaget om höjda resolutionsavgifter lades fram i stället.

Men ur rockärmen drog nu Magdalena Andersson fram bankskatten igen.

Det förvånade många.

I kretsen som firat bröllop sju år tidigare fann man det särskilt anmärkningsvärt. De tänkte sig att bankskatten mest varit med i valmanifestet för att blidka någon av partiets obskyra vänsterfalanger. Inte att man nödvändigtvis skulle genomföra den.

Ändå gick Magda vidare med den.

Ville hon alltså ha den?

Man kan formulera frågan på ett annat sätt också.

Höll Magdalena Andersson på att bli den vänsterpopulist socialdemokratin saknade?

* * *

Tiotalet kommer de minnas som förändringens tidevarv. Gamla regler för hur en politiker bör vara och agera strimlas sönder i val efter val.

Det tycks inte spela någon roll vilket land det är, hur den specifika situationen ser ut när valrörelsen inleds eller om kandidaten representerar en konservativ, liberal eller socialdemokratisk agenda.

De som lyckas är de som väljarna anser vara genuina.

De går inte i en partistrukturs ledband, de har kanske inte ens ett parti bakom sig.

De ignorerar om det finns forskning eller makteliter som motsätter sig deras förslag.

Men de tycker någonting.

De står för något.

Vilket väljarna ser och finner attraktivt.

Det är den nya förutsättningen.

Till någon del har det att göra det med laddade ordet populist att göra.

En gång i tiden var Socialdemokraterna ett av världens mest framgångsrika populistiska partier. De svenska folkrörelserna krävde demokrati och eliten var rädd för deras krav. Populism handlar om det, om ett samhälle som glider isär, ett underförstått hot om uppror underifrån. Tankefiguren att det finns en elit som inte hörsammar rimliga ståndpunkter och ett folk som kräver sin rätt mot denna elit.

Populism omfattar alltså i högre grad frågan om hur man bedriver politik än vilken politik man bedriver.

Historikern Jens Ljunggren har kallat det för "den uppskjutna vreden". Socialdemokratin byggde upp folkets ilska i sina tal, samlade in den och la den på lager och använde den sedan som politisk kapital i riksdagen. Man lovade folket att upprättelse fanns och eliten att folket inte skulle gå bärsärk. Per Albin Hansson arbetade så, Gustav Möller gjorde det, Tage Erlander och Olof Palme och Ingvar Carlsson.

Men gjorde man det på nittiotalet?

Där någonstans börjar tron på staten som den civiliserande faktorn, som en brobyggare mellan ett folk och en elit, att vackla.

I den miljön formades Magdalena Andersson.

Per Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna 19-25-1946.

Foto: / OKÄND

Olof Palme.

Foto: Torbjörn Andersson

Ingvar Carlsson.

Foto: Tv 3

Olof Palme och Tage Erlander.

Foto: Jan Delden / EXP

Vi kan kalla det tredje vägen eller blairismen, efter Tony Blair. Göran och Pär och Sten trodde på den. Man skulle triangulera och söka mitten för där fanns väljarna. Man skulle vara det sunda alternativet och ha ett handslag som Bill Clinton. De idéerna drev dem över skuldsanering och kossan Doris och rapporter från SNS och E Street Bands återförening. Metoden var framgångsrik. De slaktade stora delar av välfärden men lyckades ändå blir återvalda. Det trodde ingen av de riktigt gamla socialdemokraterna skulle vara möjligt.

Magdalena Andersson trivdes i den miljön.

Hon älskade den, säger de som var med.

Hon är med andra ord den mest osannolika vänsterpopulist man kan tänka sig.

Eller?

2009. Tisdagslunch. En gång i veckan träffas den innersta kretsen på Mona Sahlins tjänsterum. Från vänster: Thomas Östros, Marita Ulvskog, Ylva Johansson, Mona Sahlin, Emma Lennartsson, Magdalena Andersson och Sven-Erik Österberg är de som syns på bilden.

Foto: Robban Andersson

Vi kan börja med politiken.

Den här regeringen bedriver ju en tydligare vänsterpolitik än regeringen Persson någonsin gjorde, och kraften i det kommer från finansdepartementet. Max Elger, statssekreterare med ansvar för budgeten, fnyser bara när man frågar honom om Jeremy Corbyn.

– Han förlorade ju valet.

Men runt Magdalena Andersson finns andra röster också, sådana som oroar sig mer över sverigedemokratiska framgångar. Som tänker sig att saken kan ha med klass att göra. Bland unga socialdemokrater har en skarpare vänsterlinje i ekonomiska frågor varit normalen i många år nu. Man kanske ska se bankskatten i det perspektivet?

Som en del i frigörelsen från tredje vägen?

Det går långsamt, men det rör på sig.

I det gamla gänget från nittiotalet är det en annan sak de ser. Hennes person. När de beskriver vem Magdalena Andersson är – nu och förr – beskriver de också en människa som har potential som vänsterpopulist.

Hon som kom in i rörelsen på sitt patos, engagerade i internationell solidaritet i unga år, nedslipad förstås av doktorsstudier på Handels och krav att verkställa saker i Rosenbad, men idealist. Därtill ett jävla temperament.

– Hon är en usel skådis, säger en av dem.

Den tredje vägen hade en särskild logik när det kom till uppträdande.

Var man vänster gällde det att i alla lägen prata om mitten och sedan i tysthet smyga in något radikalt förslag i en bisats i statsbudgeten. Det skulle nästan låta som om man vore höger.

Populismens logik är alldeles omvänd.

Råkar man vara vänster gäller det att låta så vänster som möjligt i alla lägen. Sedan kan man slipa ner kanterna och i relativt offentligt mörker forma förslag som faktiskt går att genomföra, som är lite mer pragmatiska.

Man måste stå för något och låta det komma fram.

Ta bankskatten, igen.

– Jag har alltid tänkt mig Magda, anför en annan, som Göran Persson fast i en kvinnas kropp.

Det är inte svårt att få höra Anders Borgs gamla tjänstemän svära över egoistiska bankchefer som ger fan i samhället och bara tänker på sin egen plånbok. Relationen mellan Sveriges regeringar och Sveriges finanssektor har varit ansträngd länge; Magdalena Andersson blev kanske bara förbannad.

2011. Moderaternas partistämma i Örebro, dag 2. Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg på Moderaternas partistämma i Örebro.

Foto: Annika af Klercker

På det sätt som en politiker ska vara i populismens tidevarv.

– Hon är rak på ett sätt som till en början kan stöta bort människor men som i grunden är väldigt ärligt. Hon har inte förmågan att fejka. Det talar för henne som politikertyp i vår tid tycker jag, säger en mångårig kollega.

– Jag har alltid tänkt mig Magda, anför en annan, som Göran Persson fast i en kvinnas kropp. En grå sossegubbe med lite vassa kanter som är väldigt säker på vad hon tycker och att det är helt rätt.

 

LÄS OCKSÅ: Stefan Löfven om misstroendehotet


Svagheten, det håller de med om, är oförmågan att vinna på striderna som den löfvenska regeringen ändå tar. De går åt vänster, flyger in en nykeynesian som Joseph Stiglitz till Almedalen och proklamerar att eran av skattesänkningar är över.

Men låter vänsterpartisterna ta åt sig äran för förändringarna.

I det nya politiska landskapet måste man provocera, göra sig ovän med folk, och göra det hela vägen ut. Och det vågar väl ingen riktigt i socialdemokratin.
Inte ännu i alla fall.

– De måste släppa kontrollen, säger en av hennes vänner från förr.

Sedan förbannar han talepunkterna, de centralt dirigerade orden som förödde Reinfeldts regering inifrån, en räddhågsenhet som tycks leva kvar i Löfvens regering, och så målar han upp bilden av Magda bakom scenen i Almedalen med ett välrepeterat tal, lite pirrig men jävligt förberedd, noggrann.

– De borde kasta talet i papperskorgen då, fem minuter före hon ska in. Och så ge henne en knuff i ryggen ut på scen. Hon är bra när det kommer direkt från magen. De borde se vad som händer åtminstone.

Det dramatiska bråket med Nordeas bankdirektörer visade en ny sida av högersossen Andersson.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Hon har suttit uppe på natten och skrivit på talet. Det är sex dagar kvar. Hon anländer Rosenbad ett par minuter i nio, i statsrådsbil.

– Vad tänker du dig att svenska socialdemokrater kan lära av Jeremy Corbyn?

Det är första frågan. Han har inga kritstreck längre, han som frågar, annars är situationen i princip densamma, sju år senare.

– Att ett bra valprogram är bra att ha med sig när man knackar dörr. Avskaffade studieavgifter skulle jag ha röstat på om jag vore väljare. Det gick bra för Labour bland unga. Med den väldigt extrema inkomst- och förmögenhetsutveckling som vi haft i många länder de senaste decennierna är det många som vill se något annat.

– Förvånar det dig, att unga röstar på gamla gubbar som låter som vänsterpartister?

– Jag tror inte de röstar på farbröderna, jag tror de röstar på politiken. Det finns en opinion som jag helt delar: att det har varit en orimlig ekonomisk utveckling och att det ökade välståndet måste fördelas på ett rimligare sätt.

– Är det populism?

– Nej! Vadå? Viljan att fördela välståndet?

– Vad är populism då?

– Det är om man har lösningar som låter bra men inte funkar. Som inte löser problemet på riktigt. Det kan också vara att man skyller problemen på vissa grupper av människor. I grunden handlar det om förslag som inte baserar sig på vetenskap och fakta, förslag som inte tål att möta verkligheten.

– Jag kommer överraska i början. Du kommer höra något nytt de första fem minuterna, sedan blir det det gamla vanliga.

Gösta, en blond pressekreterare, tjugo-nånting, nästa generation portföljbärare, bryter in.

– Du var också inne och pratade och känslor en gång...

– Ja, fortsätter hon. Känslomässigt kan ju politiska idéer liksom låta, men inte funka. Politik måste ju vara både fakta och känsla, men man måste liksom basera det på fakta.

– Vad gör man då, frågar kostymen utan kritstreck, om man har rätt fakta och rätt analys men har svårt att finna den där känslan, den som vinner väljare?

– Då måste man bli en bättre politiker.

– Haha.

– Ja, det måste man.

2012. Strefan Löfven, gruppsekreteraren Emma Lennartsson och ekonomiskpolitiska talespersonen Magdalena Andersson på väg in till en presentation av en ny socialdemokratisk lag.

Foto: Leif R Jansson/Scanpix

– Vad tänker du dig att svenska socialdemokrater kan lära sig av Emmanuel Macron?
Hon blir tyst. Länge.

– Att ingjuta hopp om att politiken kan förändra. Det är nog det jag skulle ta med. Han visade på en annan riktning och gjorde troligt att den vägen är möjlig att gå.

– Men om man har stått för den tredje vägen, den har ju gällt i trettio år i socialdemokratin nu, kan man då göra troligt att det blir en annan riktning?

– Ja, samhället förändras ju hela tiden. Det finns nya uppgifter nu. Alltså... jag skulle säga att tredje vägen var något som formulerades där och då i den kontexten. Jag skulle säga att det inte finns någon tredje väg i dag.

– Varför lyckades då Macron ingjuta hopp?

– Kanske... kanske för att han lanserade sig som en outsider.

– Kommer du göra det i ditt tal i Almedalen?

– Jag kommer överraska i början. Du kommer höra något nytt de första fem minuterna, sedan blir det det gamla vanliga. Jobben, den svenska modellen, tryggheten och välfärden.

Hon tittar bort mot Gösta.

– Jag börjar snacka vid sju, va?

Och sedan mot han i kostymen.

– Du kan boka bord till 19.20.

Innan Magdalena Andersson blev socialdemokraternas skuggfinansminister hade hon aldrig hållit ett längre politiskt tal. På onsdag entrar hon klassisk socialdemokratisk mark i samma park där Palme, Carlsson och Persson talat före henne.

Foto: Anna-Karin Nilsson