DEL 1: EN KROSSAD DRÖM DEL 2: DE VÄGRAR GE UPP DEL 3: TILLBAKA I KAOSET DEL 4: OMRINGAD AV TALIBANER FAKTA: AFGHANISTAN PÅ 3 MIN
Från Sverige till inbördeskriget

Hon lärde sig cykla i Jämtland. Nu lever 16-åringen omringad av talibanerna

POL-E KHOMRI. Mahbobe lärde sig cykla i Jämtland.

Mirwais tränade svenska med sina skånska kompisar.

Två tonåringar vars tid i Sverige inte blev som de tänkt sig.

I dag är de tillbaka i Afghanistan, omringade av talibaner.

Publicerad 26 mar 2017 kl 19.03
Annons:
Annons:

Spåret ledde till Pol-e Khomri i Baghlanregionen norr om Kabul, på vägen mot Kunduz. Det är en provinshuvudstad som är omringad av talibaner i alla väderstreck. Vägen dit är bara farbar från och till på dagen. Snart sagt varje vecka kommer våldsamma nyheter från den svajiga fronten.

Vårt tips handlade om Mahbobe, en 16-årig flicka som återvänt från Jämtland, rakt in i en konfliktzon där ett av distrikten har gett namnet åt den beryktade burkaslöjan.

Hennes hemfärd i november 2016 hade lämnat många oförstående i Sverige. Allra främst hennes svenska värdmamma, som bor utanför Östersund.

Mahbobe i Sverige.

Foto: Privat

– Den här tjejen var ju hur bra som helst. Jag ville egentligen inte att hon skulle fara hem. Jag saknar henne. Här fick hon ju vara en tjej och sminka sig och så, berättade Lena Fridolfsson över telefon.

Jag vill inte mista min dotter. Det är det käraste jag har i livet

Vi tvekade inför att resa till Pol-e Khomri. Och över telefon förklarade flickans pappa Mohammad Sadegh att han inte heller kunde ta sin dotter Mahbobe till Kabul. Det var inte en fråga om tid. Det var vägen därifrån och dit.

Det var för farligt helt enkelt. 

– Jag vill inte mista min dotter. Det är det käraste jag har i livet, förklarade han.

Pappan hade redan fruktat att förlora dottern en gång. Det var när hon bodde i Jämtland och berättade över telefon att hon ville ta livet av sig. Att hon inte orkade längre.

”Jag saknar henne.” säger värdmamman Lena Fridolfsson om Mahbobe (bilden).

Foto: Privat

Till slut bestämde vi oss för att försöka ta oss till det avlägsna Pol-e Khomri.

Annons:
Annons:

Det är alltså samma väg som från Sverige utvisade tonåringar tvingas ta för att komma hem. Eller för att få återvändarbidrag från IOM, International Organization of Migration som har sitt kontor i Kabul.

Som Guantánamo – fast värre

Redan den första timmen av bilfärd från Kabul ser man den gigantiska flygbasen Bagram med det tillhörande fängelset – länge ökänt som ett Guantánamo, fast större och helt utan vare sig advokater eller mänskliga rättigheter.

Vi reser i en vanlig vit Toyota Corolla och en gul taxibil som följebil. Det här är vägar som man varken vill bli uppmärksammad på eller bli fast i vägkanten med motorstopp.

Här, i områden där talibanerna kan dyka upp var som helst, vill man inte bli upptäckt.

Foto: Niclas Hammarström

Strax efter att telefonernas nätverk slutar fungera kommer vi till Salangpasset på snirklande bergsvägar. Vi är i Hindu Kushmassivet, en västlig tröskel till Himalaya.

När vi i skymningen pulsar ned för en brant backe i snön och leran till en bondgård där vi ska sova över känns det redan i lungorna att vi är över tretusen meter över havet.

Följande morgon hostar vi alla i bilen.

Den äldre afghanske mannen i vitt skägg som var vår värd förklarade för oss lokalbefolkningens kamp för att få tillgång till elektricitet, skolor och förstärkningar av vattentillförseln.

Detta borde ändå vara ett högprioriterat område för utvecklingsarbete i Afghanistan. Vägen mellan Kabul, Pol-e Khomri och vidare norrut mot städerna Kunduz eller Mazar-e Sharif är en av landets viktigaste artärer. Det är via den här vägen som långa rader av leriga men färggrant utsmyckade lastbilar förser huvudstaden med förnödenheter.

Kraftledningar går också över passet från kraftverket i Pol-e Khomri. Förra vintern stoppade talibanerna eltillförseln till Kabul och släckte därmed huvudstaden under flera veckor. I januari i år mördade talibanerna, enligt TOL News, 13 arbetare på väg hem från kolgruvan. De var hazarer.

Annons:
Annons:

Men talibanerna stryper inte längre helt de regioner som de erövrar. De livnär sig på dem i stället. En vanlig lastbil kan inbringa ett par hundra dollar i ”vägtull”. Elskatt förekommer också. Liksom inkomst- och förmögenhetsskatt. Eller ushr – en tio- till tjugoprocentig skatt på skörden.

Genom att administrera erövrade områden som stora delar av Baghlanprovinsen blir talibanernas lokala krigsherrar finansiellt oberoende.

Resan går mot Pol e-Khomri i Baghlanregionen. Här bor 16-åriga Mahbobe, som återvänt från Sverige.

Foto: Niclas Hammarström

Efter en frukost på te och kryddad fisk från den närliggande floden når vi fram till byn Khenjan. Nu är det ljust och den regeringstrogna militären vågar sig ut med en kanonbestyckad flakjeep som våra bilar hakar på.

Vi åker förbi ris- och vetefält. Då och då sticker ett litet lerfärgat fort upp i landskapet. De är bara byggmaterielen och antennerna som skiljer dem från tiden då Alexander den Stores arméer drog fram här i antiken: små fort med murar, utsiktstorn och vallgravar. Forten och pansarfordonens bromsar är vad regeringen kontrollerar.

När armén i Baghlanprovinsen ger sig ut på enstaka operationer bland risfälten förlorar de ofta soldater.

Centralmakten förblöder – talibanerna blir starkare

Afghanistans största problem i dag är att arméns rekrytering av soldater inte på långt när väger upp antalet döda, skadade och deserterade soldater. Det är för att strypa rekryteringen som talibanerna begår attentat och attacker mot polis- och arméskolor. Veckan innan vår avfärd bevittnade vi en sådan attack i Kabul. Ett fyrtiotal personer dödades och fyra gånger fler skadades.

Talibanerna ger familjen ett val: Ge pengar – eller en son

Centralmakten förblöder.

Under tiden blir talibanerna starkare. Deras rekrytering är rakare, förklarar brigadgeneralen Mohamad Katawa när vi blickar ut över Pol e-Khomri från en kulle ovanför staden.

– När talibanerna tränger sig in i ett hus så ger de familjen ett val: ge oss pengar eller en av era pojkar, säger han.

Annons:

Det är ett smutsigt krig som pågår runtomkring Pol-e Khomri förklarar han.

– Talibanerna gör ett litet hål i väggen i husen de intar. Där placerar de en prickskytt som ensam kan hålla en motorväg i schack, säger han.

Så vad gör ni då?

– Vi är tvungna att skjuta en granat mot huset, säger han.

Men vad händer med de civila?

– De är inne i civila hus. De är mänskliga sköldar. Talibanerna bryr sig inte.

Skottlossning hörs från dalen. Åt det motsatta hållet på en av kullarna nere inne i Pol-e Khomri har Mahbobes pappa Mohammad Sadegh sitt hus. Lekande barn och kvinnor i burka kantar lervägen dit.

På en kulle utanför staden håller regeringsstyrkorna koll på talibanerna.

Foto: Niclas Hammarström

Distriktet Burka - som har gett namnet åt det heltäckande skynket - ligger norr om Pol-e Khomri. Det är där Mahbobes pappa är född. Men han önskar inte en framtid i burkadräkt för sin dotter. Han är själv hantverkare och har drömmar för henne.

– Jag vill att hon studerar, gärna på universitet. Jag skulle vilja att hon blev doktor, förklarar han när vi stigit in i huset från gården med små fågelburar som hänger på ytterväggarna.

Lärde sig cykla i Östersund

Mahbobe kommer in i vardagsrummet i svarta kläder och svart sjal. För några månader sedan poserade hon sminkad i keps och långt hår, åtta mil utanför Östersund. Hon lärde sig knappt någon svenska där. Däremot lärde hon sig att cykla.

– Hon var så lycklig när hon lärde sig att cykla, minns Lena Fridolfsson över telefon från Jämtland.

Mahbobe på en cykel i Jämtland. ”Hon var så lycklig när hon lärde sig”, minns Lena Fridolfsson

Foto: Privat

Jag hade problem med min make

Men det var en flicka som redan bar på mycket när hon kom till Sverige i början på förra året. Inte bara på den svåra smuggelresan över Medelhavet och genom Europa tillsammans med den iranska delen av familjen. När de kom till Tyskland var hon redan gift, berättar Mahbobe. Hennes uppgivna ålder är 16 år.

– Jag hade problem med min make, säger flickan och tittar ned i golvet.

Mahbobe tog sig till Sverige tillsammans med en kusin. Hon bodde hos en värdfamilj utanför Östersund, men återvände hem då hon ville tillbaka till sin pappa.

Foto: Niclas Hammarström

I värdmammans mun heter det att ”han hade inte varit vidare snäll mot henne…”

Av hennes korta, blyga svar förstår vi snart att ankomsten till Sverige från Tyskland mer var en flykt från något än en drömresa till något. Mahbobe tog sig till Sverige tillsammans med en kusin, förklarar hon.

– Värdfamiljen var snäll och de första månaderna var bra, men jag kände mig så ensam, berättar hon.

Mahbobe ville tillbaka till sin pappa. Hennes liv stod vid en mörk brant. Hon ville ta livet av sig.

– Jag sade åt henne att komma hem med en gång. Ingenting annat var viktigare, säger pappan.

Han hade inte varit delaktig i beslutet om Europaresan.

– Hon hade gärna fått stanna så länge hon ville hos mig. Det är en fin flicka. Hon städade alltid sitt rum och tog hand om det mesta, säger Lena Fridolfsson.

Att bli utvisad var ett beslut som tog långa månader att driva genom den svenska administrationen.

Men till slut fick Mahbobe skriva på att hon ville bli deporterad. Flyget gick till Kabul.

Anhöriga och vänner i Pol e-Khomri har blandade känslor inför hennes beslut:

– En del här säger att de förstår mig. Andra säger att jag är galen som lät mig deporteras, säger Mahbobe.

– Sverige är ett bra land för kvinnor. Ni har inte krig där. Man kan röra sig fritt, säger hon.

Ungdomarnas uppdrag: Åka till Europa för att rädda familjen

För Mahbobe väntar troligen ytterligare en resa över Salangpasset och vidare till Kabul. FN:s migrationsverk, IOM, har fortfarande inte betalat ut de pengar som hon hade utlovats i Sverige.

I väntan på det hoppas Mahbobe kunna återuppta studier till sommaren. Såvida inte talibanerna tränger in i staden innan dess. I talibanernas områden är flickorna de första som kastas ur skolorna.

Men här finns också unga som lever på randen till slavarbete för att betala tillbaka sin familjs skulder. 18-årige Sayed-Mirwais Hashimi är en av dem. Han deporterades nyligen från Helsingborg.

Sayed-Mirwais Haashimi, 18 år, återvände hem skuldsatt till Afghanistan. Hans pappa dog i en hjärtinfarkt och han såg ingen annan väg än att återvända hem och försörja sin familj.

Foto: Niclas Hammarström

Hans pappa var polis och familjen var skuldsatt. De tvingades sälja sitt hus. Sayed-Mirwais Hashimi uppdrag blev att ta sig till Europa och rädda familjens försörjning. Grannar och vänner hjälpte till att låna pengar till resan. Närmare hundratusen kronor kostade den. De förstod vikten av resan – även om några kunde beklaga att skolans duktigaste elev avbröt sina studier för den farliga smuggelfärden.

Denna morgon tar Sayed-Mirwais emot oss i det iskalla rum i som familjen hyr. Resan till Skåne gick inte bra. Mer pengar behövde lånas för att få plats på en gummibåt över Medelhavet. Det var bråttom.

– Det var det eller också hade jag tvingats arbeta i flera månader utan betalning i Grekland för att betala överfarten, förklarar han.

Familjens hem. Sayed-Mirwais tillsammans med mamma Roqia samt bröderna Qhasm och Mustafa.

Foto: Niclas Hammarström

Jag kunde bara få 800 kronor till kläder och fika

När han äntligen kom till Helsingborg blev besvikelsen stor.

Han drog inga historier om hur hotad han var av talibaner som son till en polis. Sayed-Mirwais sade bara som det var:

– Jag sade att jag måste jobba med en gång och betala pengar, men de sade att jag inte fick det. Jag sade att jag måste ha pengar till min mamma och pappa. Men de sade att det kunde de inte hjälpa mig med. Jag kunde bara få 800 kronor till kläder och fika och så.

Han konstaterade:

– Okej, då lär jag mig svenska först så att jag får jobba sen.

Från familj och långivare i Pol-e Khomri ökade trycket på pojken. Hans pappa dog i en hjärtattack. Familjens ekonomi gick på knäna. Sayed-Mirwais gjorde allt han kunde för att snabbt lära sig det nya språket.

Sayed-Mirwais under tiden i Sverige.

Foto: Privat

– Jag kan tala engelska men jag sade åt mina svenska vänner att de bara fick prata svenska med mig, berättar han.

Det lyckades. I dag är hans svenska imponerande god.

Men under tiden blev den unge afghanen myndig. I enlighet med Sveriges nya visumregler från sommaren 2016 gav Migrationsverket honom beskedet:

– Det är slut. Du ska bli deporterad.

– Då frågade jag om jag inte kunde få åka till ett annat land där jag kunde får jobba? Men det gick inte…

Pelle, Sayed-Mirwais, Mustafa, Reza och Reza äter burek och dricker ayran under en fest. Av de fyra afghanska killarna på bilden är två kvar i Helsingborg.

Foto: Privat

Ibland äter jag innan jag innan jag lägger mig, ibland inte

När han kom tillbaka till Pol-e Khomri fick Sayed-Mirwais beskedet att han skulle få ut sina återvändarpengar i Kabul. Det tog två veckor med olika missförstånd om vilka papper som han skulle ha med sig. Pengarna gick direkt till familjens långivare. Det återstår ännu många tusen dollar att betala tillbaka.

Sayed-Mirwais tittar på ett familjefoto. Nu när hans far gått bort står han kvar som familjens enda försörjare.

Foto: Niclas Hammarström

Nu är 18-åringen familjens enda försörjare. Skola är det inte tal om att gå i. I dag är Sayed-Mirwais daglönare. Han bär tungt murbruk på byggarbetsplatser. För det får han runt fyrtio kronor per dag.

– Jag går upp tidigt på morgonen och kommer hem sent på kvällen. Ibland äter jag innan jag innan jag lägger mig, ibland inte, säger han.

Kriget där utanför hinner han knappt reflektera över:

– Det kommer och går hela tiden. Ibland kan det blossa upp på en vecka, ibland på någon timme.

Vi säger farväl. Soldaterna i pansarbilen som ska guida oss genom talibanernas linjer, på vägen mot Kabul, börjar bli otåliga. Deras kamrater behöver uppbackning.

För Sayed-Mirwais väntar ännu en lång arbetsdag.