Det var kallt och blåsigt på Lidingö utanför Stockholm i går. "Free Dawit"-banderollen fladdrade när jag intervjuades av holländsk tv, som gör ett program om den fängslade svensk-eritreanske journalisten, och efter att ha svarat på frågor också från Amnesty Internationals tidning gick jag in i den container som Expressen hade placerat utanför Eritreas ambassad.
Här var det lä.
Inte lät det heller, när Elisabeth Löfgren från Amnesty tog megafonen och krävde att trebarnspappan ska få återförenas med sin familj i Göteborg.
Tyst.
Mörkt.

Men jag gick ju bara ut, och hälsade på SSU-ordföranden Jytte Guteland och Muf-ordföranden Niklas Wykman som strax skulle tala.
Dawit Isaak sitter kvar, i en så kallad tortyrcontainer eller möjligen i diktaturens mest stränga fängelse.
Han borde verkligen släppas.
"Utan journalistik ingen demokrati", konstaterade Dagens Nyheters kulturchef Maria Schottenius och just därför är fallet så viktigt.
Med den här protestaktionen uppmärksammade vi Dawit Isaaks 45-årsdag, och vi fortsätter 19 november.

Då kommer många av Sveriges dagstidningar att publicera en och samma text om yttrandefrihet, skriven av Peter Englund, ständig sekreterare i Svenska Akademien.
Det är bra, men det räcker inte.
PM Nilsson, chefredaktör för debattsajten News-mill, stod även han framför Eritreas ambassad i går.
Han sa att de sociala nätmedierna inte varit så engagerande i Dawit Isaak-frågan, som man hade kunnat tro.
"Svagare än de traditionella medierna", konstaterade Nilsson.
Det har han rätt i.
Opinionsarbetet i communities och på bloggar blir en viktig uppgift under 2010.
Helst slipper vi det.