Den hastigt sammankallade presskonferensen i Rosenbad förvandlades snabbt. Från att handla om de hittills okända databanden med e-post från dagarna efter tsunamikatastrofen, som plötsligt hittats i ett skåp. Till en kaskad av frågor om hur länge Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò kan sitta kvar. Och om presskonferensen bara var ett klassiskt pr-trick för att vända ljuset från den pressade regeringen.

Syftet - flytta fokus

Enligt Expressens källor fick Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll rådet av sina närmaste medarbetarer - med strategiexperten och nya statssekreteraren Ulrika Schenström i spetsen - att ta tillfället i akt och arrangera en stor presskonferens. Syftet var, enligt dessa källor, att försöka vrida mediernas intresse bort från de krisande ministrarna.

Banden är inte läsbara

Några timmar tidigare hade statsministern informerats om att statsrådsberedningen hittat databand med sparad e-posttrafik från flodvågskatastrofen. Men banden är inte läsbara. Ingen vet om de kan tillföra något i utredningen om den politiska hanteringen av flodvågskatastrofen eller inte. Att en statsminister kallar till presskonferens utan att egentligen ha något att säga är en nyhet för statsvetarna. - Presskonferensen borde ha handlat om det mest aktuella för den här regeringen: Kulturministern som inte har betalat tv-avgifter. - Statsministern borde förklara varför han inte avskedar henne. Självklart borde han ha bett kvinnan att omedelbart avgå, säger Olof Ruin, professor vid Stockholms universitet.

Ett misslyckat försök

Ledande medierådgivare tycker också att allt tyder på att gårdagens konferens var ett misslyckat försök att leda bort uppmärksamheten från fuskministrarna. - Jag tycker att det är desperat, en ren rökridå, säger medierådgivaren Paul Ronge. - I stället för att hälla vatten på bensin har han hällt bensin på lågorna. Niclas Lövkvist, vd för pr-byrån Agency: - Jag skrattade faktiskt lite när jag såg presskonferensen. Det finns mer angelägna saker att tala om när det gäller regeringen.