Det senaste året har jag ibland haft förnimmelser av att jag färdas bakåt i tiden, tänk er att man ifrån det man föds reser framåt genom livet i en raket eller ett flygplan, i mitt fall förmodligen Tunnan, ett enmotorigt svensk stridflygplan nu taget ur bruk, och någonstans när man blir äldre så trycker någon, jag vet inte vem eller hur det går till, på en knapp och jaget kastas baklänges ut i en katapultstol, samtidigt som planet fortsätter framåt med kroppen och allt bagage. Kanske är det så att våra själar anar det som komma skall, vi kan här kalla det för landningen av hänsyn till de blödiga som inte vill se sanningen i vitögat. Själen eller jaget försöker helt enkelt smita i väg från notan, notan med stort D.
Eller när man somnar, man faller handlöst in i något man inte vet något om men förvånansvärt många gånger kommer man till platser man känner igen, ett hus, ett landskap.
Inte verkliga platser eller hus, utan de finns bara i det vi kallar drömmar, återkommande drömmar fast perspektiven är förskjutna och förvridna varje gång, samma scenario, konflikter och bekanta aktörer, år efter år och sedan vaknar man liksom baklänges till livet, man flyter upp ur djupet, evigheten, varandet och sköljs upp på en strand av vågorna. Samma strand varje morgon och man ser ut över vattnet, bortom öarna och horisonten, som om man sökte ett svar, var kommer jag ifrån, var ska jag och för ett ögonblick, en sekund eller två kan man ibland drabbas av klarsynthet, eller snarare ett ofattbart lugn och allt är enkelt och självklart. Man är nära och uppslukad i en sekund, sedan kastas man bakåt igen, bort ifrån vad det nu var, det där förtröstansfulla lugnet försvinner, klingar bort som ett eko av universums hjärta.
Detta låter kanske flummigt och det är det också, helt rätt käre läsare, bry er inte om mig, det är bara sådant man funderar över när man fyllt 60. Så medan jag flyger baklänges sittandes i min katapultstol går livet sin gilla gång, livet som jag en dag skall lämna, ja uppenbarligen är jag redan på väg, baklänges sorti skulle man kunna säga. Jag ser hur dom bygger Citybanan och Förbifart Stockholm, gräver upp varenda gata, nya bostadsområden skjuter i höjden, tusen projekt för framtiden och våra barn och barnbarn.
Att inte få vara med om det som komma skall känns lite vemodigt, snöpligt rentav.
Vetskapen om mitt kommande försvinnande kan jag leva med, elden som ska förvandla min kropp till några deciliter aska, visst, men att inte få uppleva lanseringen av exempelvis Iphone 76 är en sorg bortom allting annat, tänk er själva, vilken grym skärm, vilken upplösning, vilken kamera, för att inte tala om batteritiden, man kan få tårar i ögonen för mindre. Jag avundas av hela mitt hjärta kommande generationer av artister som förmodligen kommer att kunna åka motorväg hela vägen från Malmö till Kiruna och slippa sådana passager eller hårnålar som Sundsvall nu utgör, jag är oerhört tacksam för den halvtimme man i dag tjänar varje gång man svischar förbi Uppsala i 140 kilometer i timmen till skillnad mot för några år sedan då vägen mer eller mindre gick rakt genom staden. Men som sagt, bry er inte om mig, bara fortsätt med era liv i regnet.
Plura Jonsson
plura.jonsson@expressen.se
