Vi är nere i en dunkel källare på Kafé Gråmunken i Gamla stan, runt 18-tiden i slutet av maj. Golv och väggar är murade. Längs väggarna går ett tjockt rep, en tamp. Ovanför de mörka träborden hänger enkla lampor i smidesjärn. Lokalen ser nästan ut som en gammal båt.
Fyra personer sitter runt ett bord i hörnet.
Alla bär lila. Alla dricker cola.
- Det här är vårt högkvarter. Hyran är att köpa en cola när man sitter här, säger Christian Engström, Piratpartiets toppkandidat i EU-valet.
Han ska träffa en tv-reporter från Schweiz, som ska göra ett reportage om de svenska piraterna. Det börjar bli en vana. Hälften av alla intervjuer han gör är för internationella medier.
Francois Roulet, som tv-reportern heter, intervjuar Christian Engström.
- Vi har upplevt länder i Europa som har total övervakning av allt och alla. Jag kan inte förstå varför vi skulle vilja ha ett sådant land igen, säger Engström in i kameran.
När han får frågan om Piratpartiet är ett anti etablissemang-parti, eller till och med anarkister, skakar han på huvudet.
- Vi förstår vissa delar av nätet på ett sätt som inte andra partier gör. Men vi är här för att hjälpa till. Vi vill samarbeta med dem, svarar han.
Piratgänget småsnackar lite medan killen från Television Suisse Ramonde flyttar kamerastativet.
- Frugan blir arg när man är borta hela tiden, säger en ung kille i keps.
- Har du inte värvat henne, frågar killen bredvid.
Killen i kepsen heter Fredrik Lejnell, och är en av piratledarna i Stockholms norra delar. Han berättar upprymt om när han kom ner i källaren första gången, och hur väl mottagen han blev. Nu satsar han all sin lediga tid på att prata piratpolitik.
- När jag pratar om Piratpartiet med folk som inte vet någonting om oss, då tror de ofta att det bara handlar om fildelning. Men när jag berättar att det handlar om övervakning, medborgerliga rättigheter, demokrati och Lissabonfördraget, då blir det ganska rädda för vad som faktiskt pågår, säger han.
Fredrik Lejnell kanske aldrig hade suttit på Gråmunken om det inte vore för en halvstatlig myndighet på Lovön strax utanför Stockholm. Där ligger Försvarets radioanstalt, FRA, undanskymd i ett litet skogsparti. Det var när FRA-debatten kom i gång på allvar som Piratpartiet kunde börja växa sig starka, och formas till något större än bara det där tokiga fildelarpartiet som fick 0,63 procent i riksdagsvalet.
Och det blev tredje gången gillt som piraterna till slut lyckades dra nytta av FRA-debatten. Efter två misslyckade försök, under 2006 och 2007, så gick det bättre. När FRA-lagen avhandlades 2008 hakade medierna på. Efter två dramatiska dagar av politiskt rävspel i riksdagen gick FRA-debatten med full styrka in i den svenska sommaren, och gav sig inte förrän hösten nalkades. Piratpartiet fick se en av sina hjärtefrågor dominera hela Sveriges agenda, och de började själva arbeta sig in på nyhetsplats.
KÄLLARMÖTE. Piratpartiet har sitt möte på ett kafé i Gamla stan. Foto: Christian ÖrnbergSamtidigt förändrade FRA-debatten hela bloggosfären. De bloggar som skrev mest och bäst om FRA drog till sig läsare. Flera piratvänliga bloggar växte sig starka. Piratpartiet gick från en uppstickarroll i bloggosfären till att dominera stort.
Men förutom en dörr på glänt till "gammelmedia" - och framflyttade positioner i bloggosfären - så fanns det en annan del av FRA-debatten som gynnade Piratpartiet: Den tvättade bort fildelarstämpeln.
- Det var en milstolpe. Innan FRA var vi kända som fildelningspartiet. Efter FRA blev vi kända som integritetspartiet. Det är där vi hela tiden velat vara, säger Rickard Falkvinge, partiledare för Piratpartiet.
Och sedan kom de nästan som på beställning, en efter en, frågorna som spelade Piratpartiet rakt i händerna. Ipred, som skapade debatt kring både fildelning och integritet. Och telekompaketet, som enligt kritikerna gav staten rätt att stänga av folk från internet.
Men det var när männen bakom fildelarsajten Pirate Bay ställdes inför skranket som det verkligen rasslade till i skattkistan. Även om inte Piratpartiet har några formella kopplingar till Pirate Bay, så var kopplingen i övrigt solklar. Unga nördiga män med stor datorvana som slåss mot överheten. Det är två tjocka nätrötter i samma greniga träd.
Effekten av domen mot Pirate Bay blev enorm för Piratpartiet.
- Vi tredubblade vårt medlemsantal, säger kampanjgeneralen Jan Lindgren.
I slutet av april kom det första tecknet på att 0,63 var en siffra som Piratpartiet lämnat långt bakom sig. I den första EU-valsmätningen, från Dagens Nyheter och Synovate, fick partiet 5,1 procent.
- Då kände vi att vi inte bara var på banan, utan också hade ett mycket bra skott på mål, säger Christian Engström.
Sedan dess har vinden i piratseglen tilltagit, och i flera mätningar får de till och med två mandat i Bryssel. Med de stigande siffrorna har också mediebevakningen eskalerat. Förutom all uppmärksamhet i snart sagt alla stora europeiska medier, så har inget svenskt medieföretag kunnat avstå piratbevakningen med trovärdigheten i behåll.
- Förut var vi inte nöjda med mediebevakningen. Men nu kan vi inte klaga, säger Christian Engström.
Vi träffar piraterna igen, en vecka efter mötet på högkvarteret i Gråmunkens källare. Det är dagen innan valet, och alla partier kampanjspurtar frenetiskt på Sergels torg i Stockholm. Dansken har kommit till byn, för att spela fotboll, och ölhävande rödvita fans blandas med valstugor och ballonger. Polisen har beordrat ut alla piketbussar som finns tillgängliga.
En bit ifrån Moderaternas valstuga står de. Ett lilafärgat litet gäng. Det är Christian Engström, Jan Lindgren och två pirater till. De delar ut några pamfletter lite slött. De förbipasserande tittar lite förundrat på gänget som inte har en egen valstuga.
Partiledaren Rick Falkvinge har gått hem, fast klockan nyss passerat lunch.
- Han kände sig krasslig, säger Engström.
Medan Marita Ulvskog stressar ner till Göteborg för att hinna med sitt digra spurtschema, och Gunnar Hökmark trängs med segervissa danskar på Sergels torg - då går Piratpartiets kampanjledning till McDonalds. De pratar om det engelska rättssystemet och jämför sina mobiler med varandra. Någon ifrågasätter ett påstående. Det kollas upp omgående på Google.
Christian Engström känner sig sliten efter allt flygbladsutdelande och planerar att gå hem efter att han dippat de sista fritsen.
I dag - på valdagen - ska de inte kampanja alls.
- Vi behöver inte det. Vår kampanj pågår hela tiden, på nätet, säger Engström.
Nu hänger allt på ett enda ord: mobilisering. Eller varför inte tre bokstäver: AFK, som är nätslang för "away from keyboard". Piratpartiets väljare, den statistiskt sett mest röstskolkande gruppen av alla - unga män, måste lyfta händerna från tangentbordet och fatta röstkortet. Annars finns risken att de skinande opinionssiffrorna bara var kattguld.
DAGEN FÖRE. I går var Piratpartiets toppnamn Christian Engström ute i centrala Stockholm för att värva väljare. Foto: Jan Düsing
I EU-valet kan allt hända - i sista sekund. För fem år sedan spurtade Junilistan till sig tre mandat, efter att länge ha varit nästan uträknade. Alla mätningar visar att en stor del av väljarna ännu inte har bestämt sig. Väljarna i EU-valen brukar vara lika obeslutsamma som Gösta Ekman när han ska köpa tidningen av Tage Danielsson.
- Det finns massa människor som tycker som oss. Problemet är bara att vi måste få dem att rösta. Men jag tror det går bra. Vi får minst två mandat, säger en självsäker Christian Engström.
När han skiljs från en piratkollega utanför McDonalds vid Kungsträdgården säger han adjö på piraternas sätt.
- Arr arr!, utbrister han, och får samma läte till svar.
