Det talas mycket om vad som är SJ:s problem. Monopolets avskaffande? Låga återinvesteringar? Statliga vinstkrav? Kanske. Men den vanlige pendlarens problem är enklare än så.
Vilka är pendlarens problem? Alltså förutom sådant som att det, till SJ-ledningens oförställda häpnad, faller snö på spåren varje vinter.
Jo, pendlarens problem är att SJ inte kan nöja sig med att vara ett tågbolag. Att det måste vara något mer, något finare. Att det måste vara tågbolaget från framtiden.
Det började med att man valde det Blixt Gordon-doftande namnet "X2000" åt sina nya snabbtåg i slutet av åttiotalet. Sedan dess har eländet bara accelererat.
Stig, exempelvis, in i ett av de stora gråa tvåvåningståg som trafikerar några av våra vanligaste pendlarstråk. Och välkommen till framtiden – den frustrerande framtiden:
Du baxar dina väskor, svettig och röd i ansiktet, uppför en smal trappa och når fram till den buktande glasdörren - och blir stående kvar, eftersom fotocellen inte fungerar. Det finns inget handtag, för handtag är så 1900-tal.
Där står du och gnyr och krafsar som en terrarieråtta på glaset, till andra passagerares skadeglada förtjusning, tills dörrdjäveln till sist ger med sig.
Väl nedsjunken i ditt fläckiga, söndersuttna säte är det sedan omöjligt att slumra in under resan, eftersom en slamrande metallpanel har lossnat från den futuristiska hatthyllan.
När du lyckats kila fast den med någons tunga väska väcks du i stället av lokföraren, som genom sitt flygplansartade högtalarsystem vill förklara att orsaken till att ni stannat mitt ute i obygden bara är ännu ett signalfel. Vad nu det är.
Så småningom är det dags för den värsta av pendlarens prövningar, den djupaste cirkeln i Adelsohns inferno: tågtoaletten. Byggd för att imponera, med design hämtad direkt från någon rymdfärja, men den lyckas bara irritera.Först funkar inte den automatiska skjutdörren. Sen funkar inte fotocellen under vattenkranen, säkert ditsatt av hygieniska skäl; du tvingas i likhet med tusen tidigare skitiga fingrar handgripligen massera linsen tills kranen släpper ifrån sig en stråle. Det är inte lika trevligt som det låter.
Sist men inte minst är pappret osvikligen slut, avloppet totalkajko, och hela det pyttelilla rummet nerklottrat, nerpissat och sönderslaget.SJ:s nya science fiction-tåg skulle ge en glimt av framtiden, och det gör de: Apornas planet.
Pendlarens enda räddning är SJ-personalen. Från lokförarna, som sorgset meddelar sina signalfel, till konduktörerna, som uthärdar den här miljön hela arbetsdagen, till de största hjältarna av alla: de pressansvariga, som oberört bär allmänhetens raseri utan att vare sig blinka eller vackla i sin övertygelse om att allt är Trafikverkets fel snarare än SJ:s.
Själv vet jag inte vems fel det är. Men jag vet att problemet är just dessa stängda kassor, oskottade snödrivor och öde stationshallar - bristen på personal, och att allt ska skötas automatiskt, trots att det aldrig, aldrig, aldrig fungerar.
Felfungerande fotoceller. Trasiga kortläsare. Kaffemaskiner som inte verkar ha varit i funktion sedan de installerades. Resebokningens efterblivna telefonsvararrobotar. En efterfråganbaserad "flexibel prissättning" som förvandlat biljettautomaterna till enarmade banditer.Kalla mig bakåtsträvare, men jag är övertygad: om SJ bara vågade lita lite mer på sina gamla stinsar och konduktörer, och drömma lite mindre om framtidens järnväg, skulle pendeltrafiken gå som på räls.
