Expressens Torbjörn Nilsson skriver om Vänsterpartiet som nöjer sig med sina 8 procent i mätningarna.Expressens Torbjörn Nilsson skriver om Vänsterpartiet som nöjer sig med sina 8 procent i mätningarna.

Expressens Torbjörn Nilsson skriver om Vänsterpartiet som nöjer sig med sina 8 procent i mätningarna.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Foto: Nils Petter NilssonVänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Foto: Nils Petter Nilsson
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Foto: Nils Petter Nilsson
Partiet nådde andra siffror under Gudrun Schymans tid. Foto: Fredrik Funck / DNPartiet nådde andra siffror under Gudrun Schymans tid. Foto: Fredrik Funck / DN
Partiet nådde andra siffror under Gudrun Schymans tid. Foto: Fredrik Funck / DN

Partiet som inte ville bli populister

Publicerad

Om åtta procent är en succé - hur ser då ett fiasko ut? Vänsterpartiet har av någon märklig anledning gett upp allt hopp om att nå Gudrun Schymans nivåer.

Att tala med en vänsterpartist i dessa dagar, det är som att tala med en clowndocka. Ni vet en sådan där man trycker på magen på och sedan skrattar den så häftigt att den skakar i tjugo sekunder.

Vänsterpartister är inte vana att vara glada.

Men nu snittar de på åtta procent i mätningarna. Det tycker de är så roligt att de kiknar. De brukar ju späka sig och idka självkritik på mötena. Nu fnittrar de när man ringer.

Hela situationen är onaturlig.

Inte minst för att skälen till glädje är så futtiga.

Åtta procent, det är ungefär så många procentenheter som Sverigedemokraterna vuxit på tre år.

Vill Vänsterpartiet inte mer?

 

Den rimliga frågan i dag är ju: Varför har Vänsterpartiet inte femton procent?

 

Råkar man yttra något om 1998, när de fick tolv procent, vänder vänsterpartisterna i luren på direkten och så kommer den gamla vanliga föreläsningen fortare än man hinner säga Bernie Sanders.

– Det-var-en-unik-situation-där-sossarna-skurit-bort-halva-välfärden-och-kvinnorna-i-LO-var-sura-på-riktigt.

Ja, det är ju sant i sak.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt.Foto: Nils Petter Nilsson

Men här är en annan sak som är sann i sak:

 

Partier, liksom alla organisationer där det finns människor, har en förmåga att placera påhittade ramar runt sin verksamhet. Och i den generation som nu leder Vänsterpartiet har påståendet om att Gudrun Schymans framgång aldrig kan återupprepas – eller överträffas – fått fäste som vore det något Chantal Mouffe hade skrivit. Alltså icke möjligt att ifrågasättas. Kanske beror det på att de själva kom in i politiken då – den skrivande partisekreteraren Aron Etzler, den tänkande kanslichefen Sofia Johansson, den välkammade riksdagsledamoten Hans Linde och Rossana Dinamarca, hon som nästan blev partiledare – de minns sina tonår i Ung vänster och Attac och tänker väl att så där fint kan vi aldrig få det igen.

Och så harklar någon sig.

Varpå alla återgår till pappret Aron har skrivit.

 

Strategin! Just det, vi måste hålla oss till strategin!

 

Strategin, den tillhör numer svensk politiks mest kända, den går ut på att föra fram realistiska krav och ge tydliga besked om att man vill ta ansvar. Partiet ska vara regeringsdugligt. Aron Etzler har gjort en poäng av att detta skulle vara ett slags omvänd version av nya moderaternas upplägg. Istället för att sänka konfliktnivån – som Etzler menar att moderaterna gjorde – ska man höja den genom hårda prioriteringar (snacka bara om vinst-i-välfärden!) och att man visar att parollerna kan bli verklighet (fattiga barn har fått glasögon!).

 

Men ärligt talat, den där strategin, den låter mest som något Peter Eriksson totat ihop. Vänsterpartiet gör ju exakt det som Miljöpartiet gjorde. Tio år efteråt.

 

Och som politiker behöver man ha tajming.

Bernie SandersFoto: STELLA PICTURES

Situationen, titta på situationen. Ena dagen sitter Vänsterpartiet och utpressar regeringen att göra som partiet vill, nästa är de fria att skälla ut Stefan Löfven och Isabella Lövin för allt de inte gör.

Vart kan besvikna rödgröna väljare vända sig när de tröttnat på svek om flyktingar och brunkol och pensionärer som inte får sänkt skatt? Den här regeringen gör ju få av sina väljare lyckliga, och där står Vänsterpartiet bredvid och har monopol på vänsteropposition.

Strukturellt är den inhemska situationen – om man nu är vänsterpartist – mycket lyxigare än 1998.

Inte nog med det.

Situationen är också att vänstern i västvärlden – i meningen pragmatiska gamla sossepartier – faller samman. Schwop! Så är de borta. Men vänstern – i meningen radikala rörelser som inte är fullt lika realistiskt lagda – den går framåt. Syriza i Grekland och Podemos i Spanien och socialistpartiet i Nederländerna. En stenhård vänstergubbe har tagit över Labour i Storbritannien. Och i USA höll alltså en socialist på att bli demokraternas presidentkandidat.

 

Det är verkligen inte nittiotal längre.

Det är – om man är ett parti med läggning för populism – mycket bättre.

 

I vår tid har ju den märkliga uppfattningen slagit rot att populism är ett slags ideologi som bär på ett visst politiskt innehåll. Det är tokigt. Populism är – som krönikören Viktor Barth-Kron vist påpekat i Dagens Nyheter – en metod, ett förhållningssätt. Den säger inget om innehållet eller riktningen i en politisk rörelse. Man kan vara höger eller vänster, det populistiska är utgångspunkten: föreställningen att det finns en elit och att det finns ett folk – och att eliten har slutat lyssna på folket.

Det existerar en klyfta, hävdar populisten, som är orättfärdig och den måste överbryggas.

 

Detta var en gång den svenska vänsterns paradgren.


Partiet nådde andra siffror under Gudrun Schymans tid.Foto: Fredrik Funck / DN

 

Men, och här kommer poängen, det var Socialdemokraterna som var skickliga på detta, inte Vänsterpartiet. Det nya är att Socialdemokraterna är usla populister. Och att det lilla röda partiet inte kan fånga det stora partiets besvikna väljare. Titta i Statistiska centralbyråns stora undersökning i veckan, de som överger Socialdemokraterna går i högre utsträckning till höger än till vänster.

Det nya är att det finns ett populistiskt parti till höger som äger väljarmarknaden.

 

Till vänster finns inget populistiskt parti.

Det är det som skiljer Sverige från resten av västvärlden.

 

Allt förflyktigas, så även gamla politiska spelregler. Idén om att väljare belönar realism, tanken att medborgarna kräver av sina politiker att de till punkt och pricka genomför exakt vad de sagt i en valrörelse, att det skulle finnas en skräck bland många människor för rörelser som kan kallas extremistiska, må det vara kommunister eller fascister.

Inget av det tycks gälla längre.

Regeringsduglighet belönas inte.

Och där sitter vänsterpartisterna med sin strategi.

Man kan unna dem fina opinionsmätningar och ett gott skratt. För alltmedan detta sker – och Gudrun Schymans växande feministparti söndrar marken – ägnar vänsterpartisterna sin vakna tid åt ett evighetslångt internbråk om islam och kvinnoförtryck i förorter och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Feministtanter går bärsärk på kidsen som ylar om intersektionalitet. Det är personangrepp och fulspel och jidder om uteslutningar hit och uteslutningar dit.

Det är en fars, även med vänsterpartistiska ögon.

Och dramats problemformulering, den äger den sverigedemokratiske ideologen Mattias Karlsson upphovsrätten till.

 

Situationen är som sagt ny.

Jonas Sjöstedt och Aron Etzler sitter uppe på läktaren och tittar på.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag