Gustaf Bergendal från Saltsjöbaden är det senaste fallet. Han försöker få hem sina två döttrar från Taiwan, dit de försvann förra året med sina mamma.
Allt började med att Gustaf fick en utlandstjänst i Taiwan. Där blev han förälskad i en kvinna och tillsammans återvände de till Sverige. Men förhållandet knakade och skilsmässan gick inte att undvika.
Gustaf följde tidsandan. Han ville ha gemensam vårdnad och bo med barnen varannan vecka. Sedan 1998 har Gustaf och alla andra pappor lagen på sin sida. Vårdnadsreformen innebär att domstolen ska besluta om gemensam vårdnad, även om mamman spjärnar emot.
Lagändringen har fått enorma effekter. År 1999 hade 218 800 mammor enskild vårdnad. Åtta år senare hade antalet sjunkit till 128 700.
Pappor med enskild vårdnad är förvisso betydligt färre; år 2007 var de 11 800. Men de knappar stadigt in på mammorna.
När föräldrarna flyttar isär måste barnen börja pendla. Runt 20 procent av alla barn med frånskilda föräldrar bor ena veckan hos sin mamma, nästa hos pappa. Om det är bra eller dåligt är ingen riktigt säker på. Det växelvisa boendet blir vad föräldrarna gör det till, resonerar socialstyrelsen
En del barn klagar hos Bris över att det är jobbigt att inte ha en fast punkt, men barnen anses vinna i längden på att ha en jämbördig kontakt med föräldrarna. Annat var det på 70-talet. Då var papporna frånvarande och en skilsmässa satte punkt för den torftiga relationen.
- Att bli helgpappa var det normala; en vända till McDonalds och sedan hem till mamman igen. Vi får hoppas att den tiden aldrig kommer tillbaka, säger Östen Hägg i föreningen Vanliga Pappor.
Han är glad över utvecklingen, men frustrerad över att pappor som fått enskild vårdnad kan bli de största förlorarna. Mammorna går under jorden med barnen, ibland med organiserad hjälp.
- Tyvärr råder brist på civilkurage bland allmänheten. Att avslöja för polisen var ett bortrövat barn befinner sig är otroligt ovanligt, säger Östen Hägg.
I några fall har de bortförda barnen kommit till rätta, men många är försvunna sedan många år. Brottet - som kallas egenmäktighet med barn - ökar för varje år. De senaste tio åren har anmälningarna nästan fördubblats, från 762 till 1 355.
I ungefär 60 procent av fallen är det mammor som kidnappar barnen.
Pär Söderström. Foto: Stefan Forsell
Lotta Insulander-Lindh. Foto: Markus Marcetic För Gustafs del är svenska rätts-processen avklarad. Han fick enskild vårdnad i Nacka tingsrätt, en förväntad dom då mamman brutit kontakten mellan barnen och pappan.
Mamman dök aldrig upp i den svenska domstolen och någon bitter fejd spelades aldrig upp. Annars är det ett återkommande drama i domstolarna.
Antalet vårdnadstvister ligger konstant på runt 7 000 om året, men de har förvärrats sedan vårdnadsreformen 1998.
- Vårdnadstvisterna har blivit mer aggressiva. Föräldrarna kräver så mycket tid som möjligt med barnet, säger advokat Lotta Insulander-Lindh.
En förklaring är att papporna blivit mer engagerade. De har investerat tid och känslor i barnet fram till skilsmässan. Dragkampen om barnen blir då hårdare. Och det är inte säkert att mamman har fördel av sitt kön i en tvist.
- Om föräldrarna tagit lika stort ansvar för barnet, då väger det lika mellan mamman och pappan. Domstolen undersöker vem som kan ge barnet mest stabilitet, som att bo kvar med barnet och hur mycket eller lite föräldern jobbar, säger Lotta Insulander-Lindh.
Hon får stöd av en utredning från Johanna Shiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet. En genomgång av 382 domar från hovrätterna visar att pappor har lika stor chans som mammorna att vinna i domstolen - om de delat ansvaret för barnet.
Men pappor är sällan lika aktiva som mammorna under småbarnsåren. De tar bara ut 20 procent av föräldradagarna och hamnar tidigt på efterkälken.
Lotta Insulander Lindh tror att de uppslitande vårdnadstvisterna skulle bli lindrigare om de avgjordes i specialdomstolar.
- Då skulle domarna vara kompetenta och intresserade. I dag tycker domarna att familjemål är trista och att föräldrarna borde lösa sitt eget tjafs. Föräldrarna känner sig nonchalerade och kan må ännu sämre efter att domstolen sagt sitt.
Även regeringen tycker att föräldrarna måste bli bättre på att lösa sina konflikter. Hur samarbetet mellan oeniga föräldrar ska lösas är fortfarande oklart.
Annika Rejmer, rättssociolog vid Lunds universitet, anser att medling är rätt väg. En opartisk person ska då lotsa föräldrarna fram till en överenskommelse.
- Domstolen löser ju bara föräldrarnas relation till barnet, inte med varandra, säger hon.
Besvikelsen över att inte ha blivit tagen på allvar, och dessutom ha förlorat vårdnaden, kan leda till att mamman eller pappan väljer att försvinna med barnet.
- En riskfri metod för den som för-lorat vårdnaden. Polisen letar inte efter barnen och om föräldern åker fast väntar inget straff, säger Pär Söderström i Sollentuna.
Hösten 2007 fick han enskild vårdnad om sin dotter Linda, 6, och har inte sett henne sedan dess. Om Linda går i skolan eller hålls gömd har Pär ingen aning om. Och från polisen hör han aldrig något.
- När Linda blir tillräckligt stor kommer hon förstå att något inte står rätt till och söka information. Kanske måste jag vänta så länge innan hon kommer hem, säger Pär.
Även George Pesor fick enskild vårdnad för sina två söner efter en vårdnadstvist. Mamman ansågs ha saboterat umgänget mellan sönerna och pappan. Pappa George och sönerna flyttade efter domen till Australien, Georges hemland. När barnen flera år senare skulle hälsa på sin mamma i Sverige, återvände de inte som bestämt till Australien.
Till en början trodde George att den svenska polisen snabbt skulle hitta barnen, men månaderna gick utan att något hände. George bestämde sig för att spåra barnen på egen hand. Han hittade dem i barnens morföräldrars hus. Efter att ha larmat polisen fick George tillbaka sina barn. De går i dag i sin vanliga skola i Melbourne och har fått tillbaka sina vardagliga rutiner.
Lina Lundin, ordförande i Saknade barns nätverk, tycker att samhället bär en stor skuld till att barn hålls gömda från den andra föräldern.
- Varken polisen eller åklagare tar det här på allvar. Tusentals anmälningar och en handfull åtal är ju ett skämt. Alla resurser måste sättas in när ett barn är försvunnet.
En stor brist är att samhället inte tar varningssignalerna på allvar, menar Lina Lundin. Om en domstol beslutar om enskild vårdnad ökar risken att föräldern som förlorat vårdnaden försvinner med barnet. Redan då borde det finnas en handlingsplan för att undvika ett bortförande. Och om barnen ändå försvinner, då borde en samordningscentral hålla kontakt med alla myndigheter.
- I dag pekar alla myndigheter på varandra, ingen vill ta ansvar, säger Lina Lundin.
Gustaf Bergendal vet var hans barn finns, men det hjälper honom inte.
- Jag måste hoppas på UD, men de påstår att inget kan göras. Då står man helt ensam, säger han.
