Pappan: Han borde tagit sitt eget liv

Publicerad
Uppdaterad
SÖDRA FRANKRIKE. Jens David Breivik, 76, såg fram emot ett lugnt liv som pensionär på den franska landsbygden.
Nu vet han att det aldrig kommer bli som han ville. Den tidigare diplomaten är pappa till Anders Behring Breivik - massmördaren i Norge.
I en lång intervju med Expressen berättar han om sonens uppväxt, oron för sin egen säkerhet - och vad han känner för sin son nu.
- Han borde ha tagit sitt eget liv också.
Det är tyst i den lilla byn på den franska landsbygden, det enda som hörs är bilarna som på avstånd åker förbi på väg till eller från byns lilla centrum. Jens David Breiviks villa ligger gömd bakom ett annat hus, tomten skyddas av ett staket och vid grusvägens ände kommer han och möter vid en stor låst grind.
Den tidigare norske diplomaten och regeringstjänstemannen bosatte sig här för att njuta av livet som pensionär. I lugnet och tystnaden. Men det lugna livet har nu förvandlats till en mardröm.

"Jag blev helt lamslagen"

Vi talas vid under nära två timmar, efter att han bestämt sig för att göra en enda längre intervju om sonen, som erkänt både bombattentatet i Oslo och massakern på Utöya. Pappan säger att han vill undvika spekulationer och även tala om för hela Norge att han inte kunnat göra något för att förhindra det som har hänt. Jens David Breivik och hans hustru hörde om bombdådet i Oslo och massakern på Utöya under fredagseftermiddagen och började följa de dramatiska händelserna via BBC:s sändningar. När han sedan satte sig vid datorn och gick in på de norska nyhetssajterna såg han bilden på sin son, som påstods vara den misstänkte massmördaren.
- Jag blev helt lamslagen. Jag kunde inte tro mina ögon. Det var helt paralyserande och jag kunde inte förstå att det var på riktigt. Jag visste att det inte var första april, och undrade om det verkligen kunde vara möjligt.
Vad känner du just nu?
- Det är förfärligt. Jag är djupt olycklig av den här situationen. Det är hemskt för mig personligen, men det är också olyckligt för hela landet.
Jens David Breivik sitter i en av trädgårdsstolarna på baksidan av villan, hustrun har precis hämtat kaffe. Här brukar han ta hand om växterna i trädgården, eller snickra ramar till hustruns tavlor.
Han blir ofta tyst under samtalet och är märkbart tagen av de senaste dagarnas händelser.
- Det är en chock och jag har nog inte insett omfattningen av det. Jag är så full av sorg och förtvivlan. Och jag blir indragen i det här, vare sig jag vill det eller inte. Jag är ju hans far. Jag hoppas bara att folk ska förstå att jag inte har något med detta att göra, säger han.
Jens David Breivik har en bakgrund som diplomat och var anställd av det norska utrikesdepartementet mellan 1965 och 1996. Han har haft flera uppdrag som ambassadråd vid Norges ambassader i London och Teheran.
Han hade också uppdrag vid OECD i Paris.

Ingen kontakt på 16 år

När föräldrarna skilde sig 1980 var Anders Behring Breivik bara något år. Pappan bodde då i London och sonen och hans mor bodde i Oslo.
Det omkringflackande livet var en bidragande orsak till att tillfällena de talade med varandra under uppväxten blev färre och färre.
- Vi har inte haft någon kontakt på 16 år, sedan 1995. Han var väldigt svår. Han ville gå sina egna vägar och har inte haft ett särskilt stort behov av att ha kontakt med mig.
När var sista gången du hörde av honom?
- Det var för många år sedan, kanske tio år sedan. Det var ett kort telefonsamtal som var ganska intetsägande. Han sa hej men inget mer egentligen.
Jens David Breivik och hans hustru talar hela tiden om det som har hänt med varandra. Det är svårt att inte göra det, säger de. De talar om vad de minns från sina senaste möten med honom. De konstaterar båda att Anders ofta kunde vara lite frånvarande. Han höll på med graffiti under tonåren, vilket han tyckte var "tufft". Han sa vid ett tillfälle att han aldrig ville gifta sig eller skaffa barn. Och han gav aldrig uttryck för några starka politiska åsikter - utöver att han var motståndare till EU.
De eventuellt politiska motiven, har de funderat mycket på.
- Jag kände inte till att han hade några högerextrema åsikter. Jag själv är politiskt i mitten, något till vänster kanske. Det lilla jag vet är att hans mamma är en enkel människa som inte har något politiskt intresse alls. Så han kan inte ha fått några politiska uppfattningar från någon av oss.

Fick aldrig en bra relation

Hur skulle du beskriva honom och hur han var under uppväxten?
- Han var som pojkar var mest. Vi fick aldrig en riktigt bra far- och sonrelation. Vi var nog båda ganska slutna. Han var hemma hos mig av och till när han var liten. Hans mamma och jag skilde oss ju snabbt och sen flyttade jag till London. Han bodde hos sin mor i många år och jag bodde utomlands.
Du är hans far. Hur känns det?
- Det känns förfärligt. Jag kan inte förstå vad som har skett. Varför han gjorde det och vad som rörde sig i huvudet på honom. Mina tankar går till de som blivit drabbade av det här, alla dessa oskyldiga människor. Jag känner mig inte som hans far.
På vilket sätt kommer det här att påverka ditt liv?
- Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra. Jag hoppas att folk inte belastar mig för det här under resten av mitt liv. Men jag kommer att få dras med det här länge framöver, i många år. Och alla tankarna på hur det kunde ske och hur det kunde hända med min son.
Om du fick möjlighet att säga något till Anders, vad skulle du säga då?
- (Lång tystnad.) Jag vet inte. Och jag vet inte om han skulle lyssna eftersom han måste leva i en annan värld. Jag tror inte att han skulle förstå. Han borde tänka på all den sorg och lidande som han har orsakat, att han har ödelagt så många liv. Han måste tänka på konsekvenserna.

Borde tagit sitt eget liv

Han berättar om vad han sa efter att ha sett de första bilderna från Oslo och Utöya, och insåg omfattningen.
- Hur kunde han stå där och döda så många oskyldiga människor och bara verka tro att det han gjorde var i sin ordning. Att det skulle vara så. Han borde ha tagit sitt eget liv också, det borde han ha gjort.
Under vårt samtal, innan vi skiljs åt vid grinden igen, säger Jens David Breivik att han är orolig för vad som ska hända nu. De bor visserligen enskilt på landet i Frankrike, långt bort från Norge. Här bor det mest fransmän.

"Finns fler galningar"

Men han konstaterar att det kommer bli svårt för honom att någonsin åka till Norge igen. Han och hans hustru har redan talat om att det kan finnas en risk att någon vill göra dem illa, bara för att han är hans far.
- Det finns fler galningar. Jag är orolig, det är jag. Man vet aldrig vad folk tänker och vad de kan göra.
Under intervjun ringer både telefonen inne i huset och hans mobiltelefon. Att bombdådet i Oslo och massakern på Utöya har blivit en världsnyhet gör att journalister från flera olika länder försöker få kontakt med pappan.
Under natten till i går började det ringa på porten.
Och i går kväll var den lilla grusvägen framför järngrinden belägrad av reportrar och fotografer - som försökte ta sig in. Situationen blev så kaotisk att den franska polisen fick komma dit.
Sent i går kväll berättade Breivik för Expressen att det finns en hotbild som kräver att han nu har polisbeskydd.
- Det blir en jobbig tid. Det blir en obehaglig tid för oss med uppmärksamheten. Med journalister och att behöva förklara för folk i Norge som vi känner, alla bekanta som undrar vad som har skett.
Tomas Kvarnkullen
Tomas Kvarnkullen

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida