Karl-Anders Emanuelson hamnade bredvid Eivor på en släktings studentfest för 63 år sedan. Eivor bar en vacker, rosa långklänning.
Hon var 25, han 26.
Det var kärlek vid första ögonkastet.
- Han föll pladask och tyckte att hon var den vackraste kvinna han någonsin sett, säger deras andra dotter Anna-Lena Corell.
Sedan dess har de ständigt funnits vid varandras sida. De visade alltid sin kärlek för omvärlden.
Han var mannen som gillade att diskutera och umgås med människor.
Hon var diplomaten som alltid såg till att alla mådde bra. När Karl-Anders verkade vara den som bestämde var det egentligen Eivor som fick sista ordet.

"De älskade att resa"

- Allt gick ut på hur mycket han älskade henne. Han kallade henne alltid för sin "lilla duva".
De gifte sig och bodde de första åren i Göteborg. Karl-Anders var ibland stationerad När Eivor dog hade hon och Karl-Anders varit gifta i mer än 60 år. "Han sa att han inte kunde förstå varför hans älskade Eivor skulle dö och varför inte han fått dö i stället, säger dottern Anna-Lena Corell. Foto: ROBBAN ANDERSSONutomlands genom sitt arbete som flygexpert.
Eivor valde att bo hemma med barnen, men kom ofta och besökte honom.
- De älskade att resa. Även på äldre dagar gjorde de många resor ihop.
Ofta såg man dem med var sin svampkorg i skogen. Eller sittandes vid köksbordet där de talade i timmar.

Las in akut på sjukhus

- Deras kärlek kunde inte bli starkare.
På juldagen las Eivor in akut på sjukhus för ännu en lunginflammation.
- Vi förstod inte då att mamma aldrig skulle få komma hem igen.
I samma veva insjuknade Karl-Anders och fick komma till samma sjukhus.
Sista gången de träffades satt han bredvid henne vid sjukhussängen. Han höll henne i handen.
Dagen efter fick han inte besöka henne på grund av att vinterkräksjukan fanns på avdelningen.
Men strax innan hon somnade in så las telefonluren vid hennes öra.
- Jag hörde honom säga "sov gott min lilla duva".

Skrev ut sig själv

Dagen efter att Eivor gick bort skrev Karl-Anders ut sig från sjukhuset trots att han inte var frisk. All livsglädje var borta. Han vårdades i hemmet och fick tröst av släktingar - men hans liv gick inte att rädda.
- Han sa att han inte kunde förstå varför hans älskade Eivor skulle dö och varför inte han fått dö i stället, säger Anna-Lena.
Bara en liten stund efter att hon gått från föräldrarnas lägenhet la han sig i sin säng och somnade in.
- Vi kände att vi inte behövde göra någon obduktion. Han dog helt enkelt av brustet hjärta, säger Inga-Brita Mörch.

"Fruktansvärt jobbigt"

Kvar var deras barn med sorgen.
- Det var nog det bästa för dem båda, men för oss är det fruktansvärt jobbigt, säger Inga-Brita.
Trots sorgen är de så glada över vad deras föräldrars relation har lärt dem.
- Deras kärlek har varit en förebild för oss. Den var öppen och ärlig, säger deras son Anders Emanuelson.