I regeringen är kristdemokraterna ofta kärringen mot strömmen. Partiets kulturkonservativa syn ger allianskamraterna gråa hår. Betoningen av kärnfamiljen sätter käppar i hjulet när de andra partierna vill öka jämställdhet och individens frihet. Kristdemokraternas motstånd mot könsneutrala äktenskap är den yttersta symbolen.
I oppositionen vill vänsterpartiet fortfarande ändra de ekonomiska maktförhållandena. De går till val på stora skattehöjningar och massor av nya jobb i offentlig sektor. De säger nej till gemensamt valmanifest med socialdemokraterna och att överge kravet på att lämna EU är det inte tal om.
Oavsett vem som vinner nästa val skulle det bli lättare att regera om vänsterpartiet och kristdemokraterna inte kom in i riksdagen.
Och just nu ser det alltså enligt Demoskop ut som om det kan bli så. Vänsterflygeln och moralhögern kan vara på väg ut ur parlamentet.
Det beror på att konfliktnivån är låg efter i ett välfärdssamhälle som Sverige. I synnerhet när ett antal goda ekonomiska år har passerat.

I stället för ideologisk kamp blir politik en tävlan om att se till att folk har det så bra som möjligt. Det handlar om ekonomiskt välstånd, bra service, jobb och bostad, men inte så mycket om makt och ägande eller om att en viss moral ska vara vägledande.
Politikerna har blivit samhällsingenjörer som trängs i mitten av värderingsskalan. De nya moderaterna fick framgång när de tog steget dit. Nu fortsätter de på den inslagna vägen med att utmana socialdemokraterna på att vara bäst på att få mest ut av den välfärd som betalas via skatterna.

Och väljarna tycks alltså uppskatta trängseln i mitten. Men samtidigt gör bristen på grundläggande värderingar att de blir mer ombytliga.
Ingen partiledning kan känna sig säker. Socialdemokratiska väljare kan rösta på moderaterna och tvärtom.
Det gäller att satsa rätt om man ska vinna, både på rätt sak och på rätt person.
Men ideologierna är om inte döda så åtminstone rejält urblekta.