Jag träffade Ferosan i en skönhetssalong i Kabul.
Precis som i de allra flesta patriarkala länder är skönhetssalongerna en av få platser där kvinnor kan slappna av och prata fritt. Jag älskar att sitta där och låtsas vara med på ett hörn av systraskapet. Smink, löshår och hårborttagning diskuteras livligt.
Även i konfliktländer är fåfängan levande. Men de pratar också om krig, korruption och hur mycket brödet kostar. I Afghanistan är mjöl nämligen en bristvara och en temperaturmätare på situationen. Just nu, efter flera stora attacker inne i Kabul, kostar ett runt afghanskt bröd tio afghanska kronor. För bara några månader sedan kostade det sju.
Den här dagen, medan jag lyssnade på kvinnorna, började jag och Ferosan prata. Hon pratar engelska och vi berörde det mesta som har med Afghanistans situation att göra. Jag njöt av att höra en kvinnas åsikter eftersom det är sällsynt eller oftast sker i stängda rum med manliga förkläden.

Som under alla samtal kom vi snart in på regeringens svaghet och att den är genomsyrad av korruption. Omvärlden pratar om truppantal, talibaner och att vinna det afghanska folkets hjärtan med biståndspengar - afghanerna pratar om smutsiga biståndspengar som går i fel fickor. Jag försökte vara lite positiv och nämnde president Karzais löfte om att försöka få bort korruptionen, framförallt inom polisen, så att det afghanska folket har någonstans att vända sig när de möter problem.
Ferosan bara skakade på huvudet. Sådana löften har för länge sedan förlorat sitt värde för henne.
Ferosan tvångsgiftes när hon var 16 år. Mannen hade uppehållstillstånd i Kanada och efter bröllopet flyttade hon dit. Det första året var lyckligt. Sen följde misshandel och svartsjuka. På sin ena underarm har hon ett långt ärr efter att han tvingat henne att skära sig själv som bevis på sin kärlek.
För 2,5 år sedan åkte de tillbaka till Afghanistan. Plötsligt en morgon var maken borta. Borta var även hennes 16-åriga lillasyster och Ferosans pengar, pass och dokument. Nu har det gått lite mer än ett år och Ferosans situation blir allt sämre.

Hennes släkt anklagar henne för att ha varit en dålig fru, hon kan inte skilja sig eftersom mannen är borta och hon ser en framtid utan barn - de afghanska kvinnornas bevis på värde. Ändå fruktar Ferosan inte sin egen framtid. Det är systern som hon oroar sig för, eftersom hon tror att hennes make har sålt henne i sexhandeln. När jag naivt frågar om hon har anmält sin systers försvinnande till polisen, fnyser hon.
Familjen har vänt sig till polisen, men de begärde 2000 mutdollar för att göra en efterlysning. Det är en summa som varken Ferosan eller hennes familj har. Nu sitter de där. En saknad syster.
En övergiven fru. En gråtande mamma. De har varken pengar eller kontakter som kan hjälpa dem. Ferosan drömmer om att återvända till Kanada, leta reda på systern och sätta maken i fängelse. Men hur ska hon ta sig till Kanada utan papper? Allt hon tänker är en återvändsgränd.
Ibland är dagarna i Afghanistan en resa rakt ner i hopplösheten.
Att Ferosan kommer till skönhetssalongen varje dag med ett leende på läpparna är ett mirakel. En övermänsklig beslutsamhet om att det någon dag kommer att vända - för Afghanistan men också för henne.