"Blattar". "Apor". "Råttor". "Kackerlackor".

Bulgariska bärplockare är skadedjur, anser medlemmar i medborgargardet Nattåkarna.

På en sluten Facebookgrupp skriver de att bulgarerna borde dödas. "Skott i nacken är det enda rätta", skriver en medlem.

Tidningen ETC avslöjade rasismen i medborgargardet igår. Det bilburna gänget har flera gånger jagat bärplockare.

Bulgarerna vågade till slut inte gå ut från det gamla mejeriet, där de bodde. Mejeriets ägare berättar om stenkastning på fönstren, om hotfulla folksamlingar utanför.

När jag surfar in på Nattåkarnas Facebookgrupp ser jag att gruppens ledare gillar Hells Angels, Svenska Rottweilerklubben - och den nazistiska tidningen Realisten. Tidningen är organ för Svenskarnas parti och varnar sina läsare för "rasfrämlingar" och "rasblandning".

Vi som bevakar främlingsfientlighet får ofta höra att vi överdriver. Det finns ingen rasism i Sverige, skriver många.

Nu tänker dessa läsare: "Medborgargardet är ett enstaka undantag. De flesta svenskar är hyggliga. Rasism finns knappt."

Jag kan lite grand förstå det. Jag tycker också att de flesta svenskar är hyggliga. Och visst: undersökningar visar att svenskarna de senaste decennierna blivit mer positivt inställda till invandrare.

Samtidigt måste man orka se sanningen: rasistiska händelser är inga enstaka undantag i Sverige i dag.

Rasismen är ett av våra största samhällsproblem.

Under hösten har jag fått många mejl från svenskar med mörkt skinn, och från föräldrar till barn med mörkt skinn. De skriver om hur ledsna de blir när någon kallar dem svarting eller neger. Hur det får dem att känna sig annorlunda. En brevskrivare vill ha en kemikalie som gör hans hud ljus, så han slipper rasismen.

Forserum känner ni till.

Men har ni hört om brandbomben mot flyktingboendet i uppländska Österbybruk? Tre ungdomar kastade den. Bomben för tre veckor sedan var kulmen på en lång tids trakasserier och hot mot flyktingarna.

Har ni hört om flykting­boendet i Kristdala? I Östersund? I Vallentuna? I Grums? I Älvdalen?

Samtliga har attackerats det senaste året. På 90-talet fick sådana attacker ofta stort utrymme i riksmedierna.

Nu tar de sig sällan förbi lokaltidningarna.