I går kväll kom fler uppgifter om rasistiska trakasserier mot svensksomalier i Forserum.

Jag skulle vilja vara förvånad.

Men under de dagar som fotografen Nils Petter Nilsson och jag tillbringade i Forserum i förra veckan var det slående hur många otäcka incidenter vi fick höra om.

I vårt reportage som publicerades i lördagens Expressen fick vi inte plats med alla berättelser. Långt ifrån.

Vi skrev om en 17-årig kille som tyckte att somalier var "äckliga". Vi berättade om 47-årige busschauffören Mohamed Diriye som efter ett arbetspass blev misshandlad. Vi skrev om somaliska föreningens ordförande som fick en sten kastad efter sig på torget, om 21-åriga Simone Idris som fick en spottloska i ansiktet och blev kallad jävla neger.

Reportaget hade kunnat fyllas på med långt fler incidenter. Jag hade kunnat skriva om det unga flanerande paret där ett ungdomsgäng skrek neger till mannen och uppmanade kvinnan att gå hem och suga sin pojkväns "svarta kuk" och "slicka hans röv". Eller om Urban Werneskog, en Forserumsbo som slagit larm om förföljelsen, som nu kallas "negerälskare".

Jag hade kunnat berätta om de nazister som nu cirklar runt Forserum, de som vill se ett helvitt Sverige och som vill utnyttja situationen för att vinna anhängare. Eller om den småländska SD-politiker som skrev uppskattande om Forserumsgänget som trakasserar somalier och som ansåg att ett sånt gäng borde finnas "i alla Sveriges 290 kommuner".

Men.

Fler saker än intoleransen var slående med Forserum.

Som värmen, förståelsen och den heliga ilskan över rasismen.

När jag stressad satt och försökte skriva färdigt mitt reportage inne på biblioteket vid det lilla torget i Forserum stegade en 53-årig rödhårig kvinna in. Hon skulle vara med i fackeltåget mot rasism, deklarerade hon.

"Så här får det inte vara!" utropade hon. "Nu går jag ut på torget och sätter mig och läser Allas veckotidning och visar att det här, det är minsann inte okej!"

Runt 400 gick i fackeltåget. "De är tillresta utifrån", fnös en som inte gillade somalierna. Men när jag frågade folk bland facklorna var de från Forserum nästan allihop.

Vänlighet. Misstro. Förståelse. Hat.

I samma ort.

På samma pyttelilla torg.

Ju närmare man kommer en händelse, desto fler nyanser framträder. Det är viktigt att man försöker få syn på de där nyanserna även en bit bort.

Annars blir det: Där borta är rasismen.

I Forserum. I Sjöbo.

Inte här.

Jag bor i Skåne, ett landskap som ofta pekas ut som särskilt främlingsfientligt.

"Vad är det för fel på Skåne?" frågar folk ibland i Stockholm eller i min barndoms landskap, Östergötland.

Jag påminner då om hur flyktingförläggningar brändes i Östergötland på 1990-talet eller om hur lasermannen John Ausonius sköt invandrare i Stockholm.

Men många tycks vårda bilden av "rasseskåningen".

Det är en bekväm tanke: att rasismen finns någon annanstans, så att man kan förfasa sig utan att behöva ägna sig åt självreflektion.

Jag märker att mina uppsvenska vänner ibland har en enkelspårig bild av skåningen. Det är inte Nour El-Refai eller Zlatan Ibrahimovic de tänker på, utan mer någon lantlig inskränkt typ.

Nu håller stereotypa bilder av "Forserumsbon" på att växa fram. Lite grovt: Antingen är Forserumsbon en rasist, eller någon som blundar för rasism, eller en jagad somalier som längtar bort.

Låt mig berätta om några Forserumstonåringar med rötter i Somalia som nyfiket började prata med mig på biblioteket.

De hade bott i Sverige i några år och pratade svenska med omisskännlig småländsk brytning.

"Ska du med på fotboll?" frågade de.

Det var division sex-match. Forserums IF skulle möta Hovslätts IK.

Vilka håller ni på? frågade jag. Killarna log. Det var en dum fråga.

"Forserum förstås. Stenhårt", svarade 16-årige Hamza.

Det var synd att jag inte hann följa med dem.

Forserum IF slog Hovslätts IK med 3-1.