Klockan är 22.31 lokal tid. Vi står stilla vid ett rödljus, mitt i Tokyo, nära hotell Park Hyatt från filmen "Lost in translation", när bilen plötsligt börja gunga. Det är som att en jätte plötsligt knuffar på.
Vår chaufför, som bott i Japan i tolv år, tittar instinktivt upp. Skyskrapor överallt.
- Inte bra, mumlar han.
Det fortsätter gunga i säkert tio sekunder till.
Sen blir det tyst.
Det är som att hela Tokyo håller andan. Väntar på det där öronbedövande mullret som får skyskraporna att skaka och i värsta fall kollapsa.
Men ingenting händer. Sakta återgår allt till det vanliga igen.
Några minuter senare kommer de första rapporterna.

Epicenter: Shizuoka, 114 kilometer sydväst om Tokyo. Styrka: 6,1 - som snabbt korrigeras upp till 6,4 på Richterskalan. Det är två faktorer som skrämmer experterna, förstår vi snart: det långa geografiska avståndet till det första skalvet och den relativt kraftiga styrkan i det nya skalvet.
- I värsta fall är det ett förskalv till en större jordbävning som i så fall kommer att drabba Tokyo, säger seismologen Reynir Bödvarsson.
Ett dygn tidigare sitter vi på svenska ambassaden i Tokyo. Foto: Axel Öberg Foto: Axel Öberg
- Det räcker nu!
Mattias Hallberg börjar bli desperat. Hans fru är japanska och deras son är uppväxt i landet. Nu vill de bara här- ifrån. Men byråkratiskt passkrångel ställer till det, det är därför de är här.

Sonen Theo Senzaki, 9, var i skolan när det första kraftiga skalvet kom.
- Läraren sa att vi skulle sätta oss under bänkarna. Vi har tränat på det förut, men det var ändå läskigt, säger han bakom munskyddet.
För Mattias Hallberg är det inte längre jordbävningarna som är mest skrämmande - utan strålningen.
En efter en har reaktorerna på kärnkraftverket exploderat, och rapporterna om extremt höjda halter av radioaktivitet avlöser varandra, men kärnkraftbolagen fortsätter att hävda att de har läget under kontroll.
- Jag litar inte längre på de japanska myndigheterna. Jag tror att de mörkar, säger han.
I går gav de franska myndigheterna honom delvis rätt när de uppgraderade kärnkraftsolyckan till en 6:a på den sjugradiga på Ines-skalan, medan det japanska energibolaget Tepco envist höll fast vid sin 4:a.
Nyheten om uppdateringen når oss ungefär samtidigt som vi passerar staden Fukushima, bara några mil från det kollapsade kärnkraftverket med samma namn.

Lite senare:
Ytterligare en reaktor brinner.
Vi förstår inte exakt vad det betyder.
Inte alls faktiskt.
En 6:a på Ines-skalan är lika obegripligt som uppgifterna att besättningen på ett hangarfartyg utanför Sendais kust utsatts för lika stor strålningsdos under en timme som de normalt gör under en månad. Eller att strålningshalten i Tokyo varit 1000 gånger högre än normalt, men att det inte nödvändigtvis innebär en skadlig nivå.
Det är illa. Så långt är vi med. Men hur illa?

Och hur förhåller man sig till en fara som man varken kan se, känna - eller ens förstå?
Chauffören svär. Han är amerikan, men bosatt i Japan, och tillhör dem som kan läsa nyheter i både japanska och västerländska medier.
Nu har han svängt om.
Liksom många andra i samma situation, har han gått från inställningen att omvärlden sysslat med skrämselpropaganda till att misstänka att de japanska myndigheterna faktiskt mörkar och därmed utsätter befolkningen för indirekt livsfara.
Det måste vara dagens stora samtalsämne, slår vi fast. Inte bara i vår japansktillverkade grå Honda, utan överallt där vi hamnar.
Vid presscentret handlar frågorna om evakueringen kring Fukushima, huruvida explosionen kan ha skadat skyddshöljet till reaktorhärden och en eventuell härdsmälta.

Till och med i den tsunamidrabbade prefekturen Miyagi - området i nordöstra Japan där hus, vägar och tusentals människoliv brutalt knagglats ihop - talar man om strålningen.
Katastrofen i katastrofen har börjat gått upp hos folk:
Fukushima kan vara värre än allt Japan hittills har sett.
I en småstad norr om Sendai träffar vi bilhandlaren Yoshimi Sato, 45.
Utanför bilaffären Big Chance har bilarna hamnat på högkant och staplats på varandra. Yoshimi går runt, skakar på huvudet och kan samtidigt inte låta bli att skratta till några gånger. Åt eländet och åt att stora tunga bilar kan hamna på andra våningen i ett hus.
När tsunamilarmet kom satt han på kontoret.
I stället för att genast kasta sig i väg väntade han på sin kompis och när de äntligen gav sig av var gatan redan full av andra som försökte fly.
Yoshimi kom bara några meter innan tsunamivågen vräkte fram.
Han visar med handen, hur bilen fylldes med vatten upp till midjan på bara några sekunder, innan hela bilen sveptes med. Yoshimi pekar ett par hundra meter bort och förklarar hur de snurrade runt, men sen fastnade mot en bropelare.

I två timmar satt de fast i kaoset innan vattnet sjunkit undan så pass mycket att de kunde ta sig ut och hem.
- Men vi hade tur, säger han. Very, very lucky. Vi lever ju!
En stund senare:
- Men vad händer nu?
Sent på kvällen är vi tillbaka i Tokyo.
Jag tar med mig passet ut. Man vet ju aldrig. På restaurangens tv-apparater rullar nyheterna med avancerad kärngrafik.

Oroliga sms från Sverige ramlar in varje gång vi råkar ha täckning på mobilen.
Och de där skämten om vilka superkrafter strålningen kommer att ge oss - vad väljer du: fotografiskt minne eller flyga? - börjar kännas allt mer avlägsna.