Jag gick helt enfaldigt omkring och undrade för mig själv, vissa dagar, varför maj månad var så kall och nyckfull, så erbarmligt - svensk. Borde inte växthuseffekten ha kickat in vid det här laget? Och borde den i så fall inte skänka oss lite positiva biverkningar, i den kosmiska rättvisans namn?

Mitt vuxna, mer välinformerade jag vet att det inte fungerar så. Växthuseffekten kommer inte förvandla Sverige till Hollywoodversionen av Provence. Medeltemperaturen kommer att höjas, men det är inte allt.
I torsdags slog regnet som järnspikar mot mina fönster. I fredags höll jag på att blåsa bort på väg till jobbet. Mer sådant lär det bli, enligt forskarna: skyfall, stormar, översvämningar. Mer kaos, helt enkelt.
Vi har redan fått försmaker av kaoset och då rapporterar medierna, då vaknar klimatdebatten till liv, då ökar medvetenheten om vad vi kan och måste göra, personligen och tillsammans.

Men när allt är som vanligt, när varken plågsamma rekordtemperaturer eller forskarrapporter hemsöker oss, då är det lätt, så olidligt lätt, att glömma det långa perspektivet.
Mot den bakgrunden önskar jag mig nästan ett nätt snöfall till midsommar. Men skulle det bli en härlig sommar som slår alla rekord - ingen ovanlighet, numera - hoppas jag innerligt att vi håller våra huvuden kalla och ser det vidare perspektivet: att det förstås inte finns någon kosmisk rättvisa och att vi kan ställa till det för oss nästan hur mycket som helst.
Men tack och lov gäller också det omvända: vi kan fortfarande göra något åt klimatet om vi bara orkar och vill.