Klockan var runt fyra på eftermiddagen, en tisdag i september 2008. Olle Bergman var på Höglandstorget i Bromma, nära skolan där han gick i nian.
Så här minns han överfallet:
- Ett gäng på 10-15 killar rusade plötsligt mot mig, de kom från skolan men var helt okända för mig. Jag sprang, och de började jaga mig. De jagade samtidigt två andra killar.

Ambulans kom

Olle blev upphunnen av en kille som var större och 1,5 år äldre.
Killen knäade Olle i magen, i ansiktet. Olle fick näsblod, tandflisor flög.
Sen var det som om killarna ångrade sig. De hjälpte Olle tillbaka till torget där de lämnade honom.
Polis och ambulans tillkallades och Olle kördes till Astrid Lindgrens sjukhus.
- Jag var chockad, men jag hade inga allvarlig skador.

"Jag mådde helt okej"

Några månader senare greps killen, som erkände, och Olle fick veta att det skulle bli en rättegång.
- Överfallet snurrade i huvudet, i stort sett varje dag. Det jobbigaste var nog att det hände fem minuter från där jag bodde. Jag var tvungen att passera torget varje dag.
- Min tillit har väl fått sig en knäck. När jag ser ett gäng blir jag vaksam.  Särskilt på kvällen.
- Men jag mådde helt okej - livet fortsatte som vanligt och ändå inte.

Tvekade om medling

Olle tvekade när polisen frågade om att han ville träffa gärningsmannen i en medling.
- Jag sa ja till ett förmöte med medlaren. Medlaren, Malin, övertygade mig om att det var en bra sak.
- Jag ville också se vem han var, före rättegången. Jag mindes inte ansiktet, och ibland undrade jag om han strök omkring i närheten.

"Han gav sin version"

I dag är Olle tacksam för att han vågade medla.
- Jag var nervös. Inte rädd för att bli nerslagen, men det var spänt. Det värsta var att gå in i rummet och veta att där satt han.
- Jag berättade om hur jag minns överfallet, och hur det påverkat mig, och han gav sin version. Han sa att han ångrade sig. Men vad han sa var inte intressant för mig - jag ville klara av mötet.
- Sen kom vi överens om hur vi ska bete oss i fall vi möts i framtiden. Vi ska inte titta på varann.
Hur kändes det efteråt?
- Det var en seger - att jag inte vek mig.
- Om jag inte medlat hade rättegången blivit tuff, jag blev rätt hårt grillad av hans advokat.

Försoning inget krav

Malin Oljelund, som skötte medlingen, och kollegan Pia Törnstrand jobbar båda heltid med medling i Stockholm.
De betonar att det inte finns något krav på att brottsoffret ska försonas med eller förlåta gärningspersonen.
- Det handlar snarare om att försonas i sig själv, med det som hänt, förklarar Pia.
Malin:
- Många är så rädda att de inte vågar gå ut. Efter medlingen släpper ofta den rädslan.
Gärningspersonen - som dömdes till en veckas samhällstjänst och skadestånd på 10 000 - vill vara anonym.