Under år 2010 genomgick det svenska hovreportaget ett historiskt paradigmskifte, det ord vi skönandar använder för att sammanfattningsvis beskriva att hädanefter är det andra bullar som gäller. De första två tredjedelarna av året ägnade press, radio och teve åt att beskriva bakgrunden, förberedelserna, efterbörden, och allt annat mellan himmel och jord, i samband med sommarens bröllop mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel.
Och man gjorde det på ett så hämningslöst insmickrande sätt att även en gammal förhärdad rojalist som jag själv blev generad å de närmast berördas vägnar.
Så långt var också allt som förväntat, men så kom då hösten, med mörkret som sänkte sig utanför vår fosterländska husknut, hög tid för andra bakverk, och därmed publiceringen av "skandalboken" om vad vår kung Carl XVI Gustaf skulle haft för sig vid sidan av sitt uppdrag som statschef.

Att påstå att den slog ner som en blixt från en klar himmel är däremot inte sant. Inom media var man lika förberedd som tidigare. De tre författarna och deras förläggare var också väl preparerade, beskrivningen av dramats huvudperson var plötsligt den omvända och vår mänskliga tunga är som bekant ett mycket böjligt organ (Den motvillige monarken, Carl XVI Gustaf, Thomas Sjöberg, med flera, Lind & Co, 2010).
Någon "skandalbok" var det givetvis inte fråga om enligt författarna. Bara en "kritisk granskning utifrån konstitutionella motiv" av hur vår kung skött sitt uppdrag som landets statschef och grunden för deras kritik diverse påståenden om att hans, och vissa av hans manliga kamraters privata festande, inte varit förenligt med hans roll som statschef. Och läser man bara vad som står där inser man omgående att den karakteristiken är rena tramset.
Till skillnad från nästan alla andra har jag nämligen gjort det, läst, och några omständigheter är enkla nog att slå fast.
För det första tror jag att den här boken redan har fått en avgörande betydelse för hur den journalistiska verksamhet som handlar om vårt svenska kungahus kommer att se ut i framtiden.

Enkelt uttryckt att vi kommer att få en engelsk hov- och personjournalistik där man inte väjer ens för det mest privata.
För det andra att detta inte beror på bokens egna kvaliteter utan på att den gett svensk media en sedan länge hett eftertraktad möjlighet att ägna sig åt den här typen av ekonomiskt lönsam journalistik. Pressetiska överväganden helt lämnade därhän.
För det tredje, sett till faktaunderlaget och de krav som man har rätt att ställa på god undersökande journalistik, är det, milt uttryckt, en mycket tunn historia. Till två tredjedelar är boken en skildring av kungens uppväxt där man klippt, klistrat och lånat från olika beskrivningar som redan getts av personer i hans närhet och avsikten med detta puttenuttande är naturligtvis inte att visa att författarna är lika framstående skribenter som till exempel Sten Hedman och Ebba von Sydow.

I stället handlar det om att kratta manegen inför de avslutande hundra sidorna av vanligt skandalreportage och med den delen av beskrivningen är det också så praktiskt ordnat att den är så dunkel, diffus och allmänt svårtolkad - sådana där trista detaljer som var, när, hur, varför och vem som gjorde vad - att den i allt väsentligt utesluter vanlig enkel faktagranskning.
Men varför ska vi hyckla? För den statsrättsligt intresserade läsaren finns ingenting att hämta av det enda skälet att upphovsmännens och medias motiv var ett helt annat. Grundat på den enkla insikten att skickar man en hink med dynga tillräckligt högt upp så förvandlas allt till guld på vägen ner alldeles oavsett hur lite som fastnat på honom eller henne däruppe.