Foto: Malin Roos
 Foto: Malin Roos

”Nu blir det väl rubriker i Norge"

ZÜRICH. När han var liten och hans pennalist till far tvingade honom att äta äpplen tills han kräktes.

I vuxenlivet, en gift fyrabarnspappa som tänker på att ligga med varenda kvinna han ser.

Livet är fortfarande en kamp för Karl Ove Knausgård, men det finns ljuspunkter.

Som när han skrev sin svada om enögda svenskar och fega författarkollegor.

- Jag förstod att det skulle bli reaktioner, ja, jag visste också att jag automatiskt skulle bli Sverigedemokrat.

Eller "rechtsextremer Pädophiler" som de skriver här på tyska.

Strecket under höger öga, är det ett ärr?

Är det spår efter den där gången på Biskops Arnö när han ratades av sin sedermera hustru Linda och skar sönder ansiktet med ett kraschat glas?

Kanske är det bara en begynnande femtioårsrynka.

Tänk om han tänker att vi ska äta samtidigt, vart går vi då?

Han ger "fullständigt fan i mat", kan lika gärna äta fiskpinnar som ugnsbakad hälleflundra, har jag läst.

Jag vet mer om Karl Ove Knausgårds tonårsvåndor än min egen brors, mer om hans hustru Lindas psykiska mörker än mina nära vänners.

Bokförlaget Norstedts har låtit meddela att den norske författaren inte gör annan svensk media än "Babel" den här hösten, men hans norska förlag Oktober är geschwint hjälpsamt.

Vi skulle ha mötts i Stavanger egentligen men han ställer in dagen före med "sykdom i familien".

Så nu står vi här, under lindarna vid glaciärkanalen Limmat i Zürich och spanar efter bord.

En man som heter Karl Ove

Namn: Karl Ove Knausgård.

Född: 6 december 1968 i Oslo.

Bor: Hus i Glemmingebro öster om Ystad.

Familj: Hustrun Linda Boström Knausgård och fyra barn, 11, 10, 8 och ett och ett halvt år.

Är: Nordens mest omsusade författare de senaste tio åren. Främst uppmärksammad för sviten "Min kamp", vilken har översatts i trettiotalet språk.

Aktuell: Med debutromanen "Ute av världen" från 1998 i Sverige, två nya böcker i Norge och lanseringsturné för "Min kamp" i Europa.

I maj omnämnde litteraturkritikern Ebba Witt-Brattström hans debut "litterär pedofili" varpå Karl Ove Knausgård svarade med lång uppmärksammad artikel i DN om "Cyklopernas land" Sverige.

Där ett i solen, passa på, så kan man röka också.

Tyska översättningen av "Min kamp" är framme vid del fem och upphovsmannen berättar att det är en annorlunda turné han är ute på, Hamburg-Wien-Zürich-Berlin.

- De är ganska extrema i Tyskland, här är det inte så mycket intervjuer utan mer högläsning. En skådespelare sitter och läser ur boken inför publik och jag får frågor. Serious stuff, säger Karl Ove Knausgård och nöjer sig med kaffe, svart.

- Jag tycker att det är förfärligt att sitta och höra när de läser, jag bara väntar på att folk ska gå. Men det är trevligt att komma till städer som de här.

Du har hämtat en trofé på vägen också, tidningen Die Welts litteraturpris 2015, för att "ha omdefinierat samtidens självbiografiska litteratur på ett radikalt vis". Gratulerer!

- Tack, det har verkligen vänt i Tyskland. Det lades massa krafter på lansering under flera år men det hände absolut ingenting. Men så small det till i USA och då gjorde det så här också. Men den hajpen som sker här nu, det hade jag aldrig trott.

Säg den som kunde.

Första upplagan av "Min kamp" trycktes i 8000 exemplar, Karl Ove Knausgård var 39 år när han satte sig att skriva det som skulle landa i sex böcker, 3622 sidor och en av decenniets mest omtalade romaner.

Sju år senare har hans debutbok "Ut ur världen" (1998) just släppts i Sverige, i Norge är han aktuell med två nya böcker, men världen vill fortfarande prata "Min kamp".

Ambivalent?

- Jo, det är det. Det är konstigt. Men den här femte boken har jag inte pratat om någonstans tidigare och jag har inte läst den sedan jag skrev den. Jag vet knappt vad som finns där. I Norge har jag bara pratat om första boken och något enstaka om del sex. Det behövdes inte mer i Norge, det gick av sig självt.

 

 

Protesterna från din pappas släktingar och skriverierna, hur mycket har det bidragit?

- Du kan tänka dig själv, om någon säger "Den här boken får inte komma ut, den måste stoppas", då vill ju folk läsa. Det blev en hajp och utan hajpen vet jag inte vad som hade hänt.

- Det var en del av framgången, en annan del var titeln.

Tack "onkel Gunnar".

- Hm, ja, vad ska jag säga om det?

Den heter inte "Mein Kampf" här i alla fall, vem bestämde det?

- Det var det första de sa, det går inte. I Norge funkar det, vi var längre bort från kriget men här är vi mitt i. Det har varit problem med översättningen av del sex här också eftersom det inte är tillåtet att citera ur "Mein Kampf" i Tyskland. Men 2016 blir rättigheterna fria, då kommer en nyöversättning för första gången sedan kriget och det sammanfaller med lanseringen av min bok. Det blir spännande.

Vad är det med "Mein Kampf" och Adolf Hitler som lockar dig?

- Boken är så mytomspunnen, den enda bok som man tänker är ond. Att läsa "Mein Kampf" känns som en överträdelse och jag kände mig som en ond människa när jag läste. Men jag slogs av att Hitler fram till han var trettio år inte hade gjort något fel, han var en "människa", och det ville jag skriva om.

Han må vara en av decenniets mest omsusade kulturmän men för Karl Ove Knausgård är bildningskomplexet ständigt närvarande. "Jag känner mig som en total idiot", säger författaren. Foto: André Løyning

- Jag har länge intresserat mig för nazismen och andra världskriget, jag tror att det är många som har den slags besattheten. Det är så kort tid sedan och det som hände var extremt, det gör att det finns en dragningskraft. Men så läste jag Gitta Serenys bok "Vid avgrunden" om Franz Stangl, kommandant vid Treblinka, och blev totalt mättad. Det är bara död. Bom stopp.

- Samtidigt är det vår historia, vi definierar oss mot nazismen, så fort det är något som liknar nazismen så vill vi inte ha med det att göra.

- Det blir alltid aktualiserat, nu har vi stora flyktingströmmar från Syrien och tidigare från Balkan och Rwanda. Det finns hela tiden. Vad hade jag själv gjort om jag var tysk 1935? Jag kanske hade blivit nazist med glädje, det är helt omöjligt att säga. För oss i Skandinavien är det väldigt lätt att vara på de godas sida, för vi har inte blivit hotade från något håll.

Det gick snabbt, sju minuter.

Som reporter kan det ibland vara taktiskt att spara "känsliga frågor" till slutet, och med tanke på det liv som blev i våras när litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström omskrev Knausgårds författarskap­ som "litterär pedofili" och norrmannen svarade med en rasande drapa i Dagens Nyheter om Sverige som de enögdas land, där all debatt om kön och invandring tystas ner, så.

 

"Jag har bott i Sverige länge och folk tror att jag hatar Sverige men det gör jag inte, då hade jag inte bott i Sverige"

 

Men Karl Ove Knausgård har inga som helst problem att prata om cyklop-debatten.

Han tänder en ny cigarett (en, två, fem, sju).

- Jag har bott i Sverige länge och folk tror att jag hatar Sverige men det gör jag inte, då hade jag inte bott i Sverige, säger han.

- Men jag har problem med delar av Sverige, bland annat den som du representerar, det har jag alltid haft. Så när läget med cyklopen uppstod kände jag "yes, nu skriver jag och får det ur systemet". Men jag var inte arg när jag skrev. Det var mer glädjefullt.

Du var upprymd?

- Ja, faktiskt, jag måste erkänna det.

Njöt du även av reaktionerna? Jag utgår ifrån att du hade kalkylerat med vad som komma skulle.

- Jag förstod att det skulle bli reaktioner, ja, och jag visste också att jag automatiskt skulle bli Sverigedemokrat. Det enda jag läste själv var svaret från Ebba Witt-Brattström, de andra hörde jag bara om. Jag hörde om Jonas Gardell och han... vad heter han... inte Jan Myrdal.

Jan Guillou?

- Ja, Jan Guillou.

Han menade att det var det svamligaste och mest självömkande han hade läst.

- Det är sant, det var det kanske. För att jag skrev om vad mina barn skulle tänka. Men det gjorde jag bara för att påminna om att det är människor det handlar om och att dra in starka ord som pedofili, det tycker jag inte hör hemma.

- Men jag blev inte sårad, det blir jag inte av att kallas Breivik heller, för det är så absurt.

Jonas Gardell såg ett "djupt oroväckande försvar för högerextrema krafter".

- Ja, och det är det ju inte. I Sverige har man en idé om att Fremskrittspartiet i Norge är något förfärligt, men när det var val i Norge var de nere på tio procent. Det är ett marginellt parti. Allt är öppet, det är inte tabubelagd eller skamfyllt och det är så det bör vara, tror jag. I Sverige däremot är Sverigedemokraterna på väg mot 25 procent, var fjärde svensk. Det är en stor varningssignal, för jag tror inte att 25 procent svenskar är rasister eller ens invandrarfientliga. Jag tror att det är en protest mot maktutövandet, att det är så arrogant. När jag påtalar detta så så är jag paria, men jag uttrycker bara politiska meningar. Det är ett problem i Sverige att de andra partierna utesluter SD.

 

Du borde rimligen få rösta i kommunvalet, har du gjort det, och, skulle du kunna rösta på Sverigedemokraterna?

 

- Nej, jag har inte röstat i Sverige. Det enda politiska parti jag skulle rösta på i Norge är De Grønne. I Sverige vet jag inte men något åt det hållet. Inte Sverigedemokraterna, det skulle jag aldrig rösta på, aldrig. Så det är konstigt att jag får de ryktena.

Fast var inte "cyklopen" att gjuta en miljon liter Knausgård-olja på vågorna. Om rubrikerna i Norge kring "Min kamp" rört etiska spörsmål med uthängda släktingar och flickvänner så har debatten i Sverige varit politisk, din syn på feminism och invandring.

- Ja, och det är det som är poängen. Om det kommer en massa invandrare till Sverige så måste man kunna medge att det får följder. Är det bara bra? Det är komplexa frågor som görs till något icke komplext när det blir för eller emot. Så är det med feminism också. Jag försöker bara att vara ärlig kring hur jag tänker men det gör mig inte till Sverigedemokrat. Om man skriver om problem med invandring i Sverige så mister man vänner, jobb, stipendier, det är märkligt.

Har du märkt det också?

- Nej, för jag har inte det nätverket i Sverige, därför kan jag skriva. Men jag har författarvänner som har gjort det där det har blivit väldigt starka reaktioner.

Nu bor du på Österlen men tidigare flera år i Malmö. Hur upplevde du Malmö?

- För mig var det en lättnad att komma till Malmö. Det är en väldigt "öppen stad", levande och livlig. Stockholm är en större känsla av getton. När min dotter började i skolan i Malmö var det ingen i klassen som hade två "svenska" föräldrar och i dag är skolan en slags mönsterskola. Det är integration som är poängen, man kan inte blunda och hoppas på det bästa, då blir det problem, säger Karl Ove Knausgård och fortsätter:

- Förr var jag extremt konflikträdd, jag var oerhört försiktig när jag började som författare. Men efter allt som har hänt med "Min kamp" har jag nästan blivit immun mot vad folk säger. I Norge var det en debatt om Peter Handke där jag fullständigt dundrade på i tidningarna, det var fantastiskt. Det finns något skönt med att kunna säga ifrån, men det gäller att bara göra det i viktiga frågor. Man kan inte bli en som tycker om allt möjligt. Så när andra dundrar mot mig sårar det mig inte. Men däremot, när jag läser ett inlägg av Ebba Witt-Brattström så läser jag så här (håller handen framför ögonen).

- Det är inte behagligt.

I "Min kamp" skriver du om ett möte med Carl-Johan Vallgren där du blir totalt tafatt. Vad har du för syn på svenska författare? Du har kallat dem elitistiska.

- Ja, i Norge är det inte elitistiskt. Där är du en snobb om du gillar Becket, det är knappt lagligt. När jag var 20 och bodde i Bergen prenumererade jag på DN för att man skrev om författare som jag ville läsa men som aldrig skulle komma i Norge. När jag kom till Sverige var detta väldigt befriande. Några av mina favoritförfattare är svenska, Carl-Henning Wijkmark, Lars Gustafsson, och Stig Larsson, honom har jag alltid gillat.

Vad var det med Ulf Lundells "Jack" som du fastnade för?

- Frihetskänslan och identifikationen. Jag ville så starkt något annat än det som fanns. Men inte bara "Jack", det var flera av Ulf Lundells böcker. Men det lärde jag mig snabbt när jag kom till universitetet, att det inte var fin litteratur nog.

Och nu är ni nästan-grannar på Österlen, ses ni?

- Jag har aldrig träffat Ulf Lundell men jag skickade mina böcker till honom en gång och fick svar tillbaka att jag måste komma på middag. Det är tre år sedan. Men jag vågar inte. Vad ska jag säga till Ulf Lundell liksom?

"Fy för den lede vilket fult jävla torn på din tomt."

- Haha, ja, nej. Jahn Teigen är granne därnere också och honom träffar jag i bland. Det är väldigt konstigt. När jag växte upp i Norge fanns det EN popstjärna och det var Teigen. Nu fyrtio år senare träffar jag honom i min lokala mataffär i Sverige.

Det är om man får vara fördomsfull ganska mycket rockstjärna över Knausgård själv.

Håliga jeans, ostyrig man, den bakåtlutade posen i fåtöljen på scen.

Kvällens högläsning på anrika Kaufleuten på Pelikanplatz i Zürich är en ny kulturell upplevelse.

Författaren kan inte tyska, de 700 fansen kan inte norska men jublet när huvudpersonen gör entré är öronbedövande.

En och en halv timme senare lämnar Knausgård snabbt, utan extranummer.

Jag frågar Nordens mest omsusade författare de senaste åren vad han saknar från livet innan "Min kamp".

- Ingenting. Mitt liv har blivit otroligt mycket bättre på nästan alla plan. Men det har inte bara med "Min kamp" att göra, det är så mycket bättre att vara 45 än 25.

- Boken har hjälpt mig mycket. Jag pratar aldrig med folk och förr betraktades jag som en idiot eftersom jag inte sa något. Nu tänker folk att "han har skrivit alla de här böckerna", det gör att jag inte behöver känna mig lika dum socialt sätt.

- Sen är det roligt nu att få skriva vad jag vill, för vem jag vill. Jag var i Albanien på reportageresa nyligen, det var fantastiskt. Det finns massa möjligheter plötsligt.

Jo, med tanke på att du avslutar hela "Min kamp" med att hävda att du inte är författare längre så är du ganska mycket författare.

Knausgårds debutroman "Ute av världen" från 1998 ges ut på svenska i år

- Ja, jag skrev så. Men det var en viktig mening att ha där, för att jag skulle få en ände på allt. Den meningen var klar redan från början, det enda jag visste var att boken skulle sluta så.

- Det var lite mer Bowie, rock n roll-suicide. Men det handlar mer om personer som dör som du aldrig mer kommer att få höra från mig om. Mina nya böcker är helt det motsatta, korta texter, ingen psykologi, inga problem, mer livsglädje.

- Och sämre. Jag investerar ju inte mitt liv, och det funderar jag över om man måste för att det ska bli bra.

En del pengar har det blivit också men du pratar sällan pengar. Konstigt, i Norge kan du inte sitta på en middag i fem minuter förrän frågan kommer, "vad har du i lön?" I Sverige pratar vi inte lön.

- Nej, Sverige är väldigt väluppfostrat. En svensk tv-producent jag känner var helt chockad när hon jobbade i Norge, över sättet att prata pengar och över att folk inte jobbar i Norge, där går man går hem halv två. Därmed inte sagt att jag inte har lust att berätta hur mycket jag tjänar.

- Jag har kjempelyst!

Gör det då! Feel free!

- Nej, jag kan inte, jag har bott i Sverige för länge, haha.

Men de här 93 000 som du får i prispengar av Die Welt till exempel, hur sätter du spätt på dem?

- De går rakt in i förbrukningen. Jag slösar bort allt. Jag fick fullständig chock när jag fick pengar första gången. Jag har alltid varit van vid att ha lite pengar och med "Min kamp" handlade det plötsligt om miljoner. Jag fick panik. Jag diskuterade på allvar med Linda (hustrun) om vi inte bara skulle ge bort allt. Men det försvann ändå. Jag köpte hus och en bil, det är bra byte mot en bok.

Du får inte säga dig själv, på vems bekostnad mest skrev du "Min kamp"?

- Svår fråga. Jag vet inte. Jag tycker att det är ett oförtjänt rykte att den är så hård mot andra. Problemet är att man skriver om andra överhuvudtaget.

Din fru Linda?

- Ja, det är det jag sitter och tänker på...

Att du hänger ut din hustrus psykiska sjukdom och självmordsförsök är en sak, men att du framställer henne så ogin, du inte får spela fotboll två timmar förrän hon blir sur. "Regeringen", suck.

- Ja, jo, det är sant. Det handlar om rädsla, det tog många år för mig att förstå det. Men det var en så viktig del av mitt liv. Jag kunde ha sagt "jag går ändå" man jag kunde aldrig det. Istället blev jag arg och frustrerad i relationen. I det hänseendet hjälpte "Min kamp", att jag fick sätta ljus på detta, även om det var ett fegt sätt att skriva det i en bok.

- Men Linda sa "ska du skriva om det så får du ta ut svängarna, gör mig bara inte tråkig".

- Hon kunde ha tagit bort vad hon ville men hon lät det stå. Hon har själv gjort en dokumentär om sin psykiska sjukdom.

Detta att du vill ligga med alla kvinnor du ser, servitrisen på caféet, fröken på babyrytmiken. Varför gör du inte bara det, vad hindrar dig?

- Det var en bra fråga, den har ingen ställt förut. Det handlar om grundfrågan i vårt sätt att organisera verkligheten på, genom monogami och familj. Dels om konsekvensen, att man inte vill förstöra det man har, att det man har är viktigare. Dels är det en feghet, man vågar inte, men framförallt en fråga om moral. Samma som att man inte ska stjäla.

- Alla män tänker så, hela tiden, absolut alla, det är jag helt säker på, men i det ögonblick som det blir sagt blir det ett problem. När Linda läste i boken att jag vänder mig efter kvinnor på gatan så var det plötsligt en issue. Det må vara en idiotisk sak att göra, helt meningslöst, men man gör det likväl.

Folk är otrogna och skiljer sig till höger och vänster, GENERELLT är det ingen stor sak.

Även på turnén i tysktalande Europa är "pedofilgate" en het potatis. Schweizisk radio vinklar på den stora dagstidningen i Sverige som hängde ut Knausgård som högerextrem pedofil. Foto: Malin Roos

- Nej, och i bok fem skriver jag att jag var otrogen mot min förra fru, det var ett års totalt helvete. Det är en psykologisk konstruktion som jag har, rädslan för att göra fel, som är väldigt stark i mig.

Det finns en episk scen i boken där du skär sönder ditt ansikte när Linda nobbar dig (kanske är det ett ärr ändå). Hur och när kommer dina krascher i dag?

- Jag kraschar när jag gör saker som det här, för mycket. Jag rasar ihop fullständigt. Det går två-tre veckor sedan klarar jag knappt att klä på mig. När jag var i USA för att skriva en roadtrip och skulle vidare för att hålla yttrandefrihetstal på Pen i Haag var jag så sliten att jag skakade med feber i hela kroppen. Efteråt skulle jag hem, hämta barnen och åka på min brors 50-årskalas. Jag låg som ett vrak 24 timmar i sängen.

- Jag ställde in allt för resten av det här året. Det var i januari. Men så hörde de andra om USA och allt växte... och nu sitter jag här. Det går bra. Men jag jobbar för mycket, det är nästan som ett missbruk.

För att citera dig själv "Offentlig uppmärksamhet är en drog, har man fått smak så vill man ha mer". Är det narcissism? - Ja, verkligen. Narcissism och bekräftelse. Om du som jag är byggd av självhat så har du också det grandiosa i dig. Ett enormt behov av bekräftelse som är så stort att ingenting kan släcka det. Jag blir inte glad av uppmärksamheten men det hjälper mot något. Det tror jag att alla som står på en scen eller som skriver har i sig. Det är väl Jonas Gardell som slutar sin show med att säga "Jag vill att alla ska älska mig".

- Men det gäller att veta om det och att kontrollera det. Det är livsfarligt att försvinna in i.

- Därför är det perfekt för mig att bo i Glemmingebro, där är det ingen som bryr sig, inga grannar, inte hemma och inte bland vänner heller. Jag lever ett osocialt liv.

Det låter sorgligt, men är det självvalt?

- Ja, det går inte att skriva och vara känd och social. Det är inget svårt val för mig att göra nu, men jag märker ju att jag, ja...

Vad? Riskerar att sluta som isolerad och förbannad på Österlen, ingen nämnd, ingen glömd.

- Så länge jag kan skriva så blir jag inte sådan. Men säg att jag plötsligt inte kan skriva, det kommer säkert att hända förr eller senare, då kanske. Det vet jag inte, vad som händer när telefonen slutar att ringa. Men det är de som är mina livslinor just nu, skrivandet och mina barn.

Din äldsta är elva, snart stor nog att läsa "Min kamp", något du ser fram emot eller icke?

- Det blir svårt, de borde vara ganska stora för att kunna förstå, samtidigt kommer de att vara för nyfikna för att vänta tillräckligt länge. Men det är en del av deras liv och de vet om att de är med i böckerna. Vi får se. Men man kan se det på två sätt, att det är hemskt att folk har läst och vet allt om vår familj, men också att deras pappa har gett en inblick i hur världen såg ut när de var små, genom dem.

Men att alla vet allt om er, du måste märka det hela tiden. Nu när vi har kommit så här långt kan jag erkänna, det första jag ville fråga dig, egentligen, var "Hur är det med Linda"?

- Jag tänker inte på att det är så men det beror säkert på att folk inte är närgångna på det sättet. Jag tänker inte att väldigt många har läst allt om oss. Däremot om jag träffar en ny vän och vill berätta om något som har hänt i mitt liv, så har jag inget att bidra med, för de har redan läst om det.

Jaså det, det läste jag i del tre?

- Ja, precis så.

- Jag kommer att få svara på de här frågorna för resten av livet.

 

Har du standardsvar?

- Ja, på några. När det handlar om familjen och titeln, för det kommer hela tiden och har gjort så i sju år.

Stämmer det att boken skulle heta "Argentina" egentligen?

- Ja, det stämmer. Då hade vi nog inte suttit här i dag.

Hade du kunnat skriva "Min kamp" nu?

- Nej, det hade varit omöjligt. Nu vet jag hur mycket det kostar, jag hade inte ens klarat tanken på det. Men jag visste ingenting då, det bara hände. Därför var sjätte boken svårast att skriva. Jag tänkte att jag skulle försöka ta tillbaka saker till vad som var i början, men det var otroligt svårt. När jag skrev om Lindas sjukdom i sjätte boken fick jag skriva om tre gånger innan redaktören sa okej.

Att storyn om din pappa var relevant är begripligt men att outa flickvännen "som du aldrig älskade". Gud, man hade ju dött.

- Ja, den meningen kunde jag ha klarat mig utan, det kunde jag, säger Karl Ove Knausgård och ser ut att mena det.

Timmen är slut.

Men han gör ingen ansats att gå. Han frågar om jag vet när den här reading-grejen börjar på kvällen, jag svarar åtta.

Han vinkar in en kaffe till, lika svart.

Du hintar att du har slutat att dricka alkohol. Har du det?

- Jag dricker väldigt lite, då och då, men jag försöker att hålla nere det så mycket som möjligt. Jag blir så förskräckligt full och är otroligt glad i att bli full.

Handlar det bara om obehaget för blackouts eller finns en rädsla att bli... som din pappa?

- Nej, det är jag inte rädd för. Det känns inte som att det skulle kunna hända, att jag slutar som alkoholist. Omöjligt. Jag får otrolig ångest när jag har druckit. Det sitter i en vecka.

- För mig handlar drickandet mer om överskridelse. Jag kan ju inte prata med folk. Jo, jag kan prata med journalister men det beror på att jag får frågor, inte i andra sociala sammanhang. När jag dricker försvinner det totalt. Det händer inget värre än att jag blir väldigt glad men det är skrämmande nog. Det är hotfullt att bli så totalt personlighetsförändrad.

Du är öppen med dina egna tillkortakommanden som pappa, när det kommer till förhållandet till dina barn, spökar din far och hans pennalism?

- Ja, det är det första jag tänker på. Det är förfärligt. När man blir sådär arg ser man inte barnets perspektiv överhuvudtaget. Men det kommer alltid efteråt. Då är det jobbigt. Är det en trygg familj så går det att tillåta sig de utbrotten, är det en otrygg familj så sätter det spår, och jag vet inte om vi är en trygg eller otrygg familj. Men de är inte rädda för mig och det har varit mitt mål. Det är så bra jag kan vara som far.

En ganska lågt lagd ribba.

- Ja, men jag blir fortfarande så arg, även om det blir mer och mer sällan. Och det handlar mycket om mig själv och egen frustration. Så var det med min far också, han var extremt frustrerad och kaotiskt.

Vilken är den senaste kontakten du hade med din pappas släktingar?

- Jag har inte haft kontakt med dem överhuvudtaget sedan jag skickade manuset till dem. De har gått via förlaget, och min bror och min mor någon gång. Men jag fick ett sms från en person när jag var på Litteraturhuset (i Oslo) med bok sex, som skrev att "de hade någon där", på plats. Någon skulle hålla uppsikt över mig. Det var extremt obehagligt. Jag vet inte vem som skickade det. Efteråt skulle jag ha boksignering och kunde inte tänka på annat. Jag är väldigt ledsen för att det blev som det blev men nu är det gjort. Jag är skyldig men jag kan inte ändra på det.

Känner du dig skyldig?

- Ja, det gör jag. Inte över det jag har skrivit men att jag skrev det om du förstår skillnaden. Jag är en person som känner skuld konstant, därmed inte sagt att jag ångrar att jag skrev boken.

Hur berättar du för dina barn om deras farfar?

- Jag har sagt att han var alkoholist och har berättat om hur var mot mig som barn, att jag var rädd för honom. Men jag försöker också att berätta om de bra sakerna.

- Att jag fortfarande inte vet hur han dog känns mindre viktigt i dag. Jag har en tanke om hur det gick till men kommer inte att säga det. Men jag tror att han ville dö ganska starkt. Det är tragiskt men om vi hade haft en bra relation hade det förmodligen varit ännu mer förfärligt.

 

Har du varit vid din far och din farmors gravar?

 

- Nej.

Du är Norges största kulturperson som flyttade till Sverige. Känner du dig som en svikare gentemot faderslandet, när Utöya hände till exempel?

- Nej, tvärtom, det var nästan en chockerande upplevelse, att det var så starkt. Norge är landet, språket och kulturen som jag kommer i från, men det är här (i Sverige) som jag vill bo. När Utöya hände kände jag extrem samhörighet. Det var första gången jag kände nazismen och det skrev jag om, i Norge är man inte så rädda för det som i Sverige.

Finns det något som är bra med "fittlandet" Sverige?

- "Fittlandet" Sverige, ja, haha. Barmomsorgen och skolan är otroligt bra och det kostar nästan ingenting. Och folket, svenskarna. Den intellektuella nivån är väldigt hög. Det jag har problem är locket som ligger över, att det är så ensidigt och att alla följer efter.

Karl Ove Knausgård har både Jarlsberg och brunost på frukostbordet på Österlen men medger att synen på gamla hemlandet har förändrats.

- När man bor i Norge och ser det norska är det inget konstigt men om man kommer hit (Sverige) ser man hur norrmän ser ut utifrån. När jag kommer till min mor och ser på norsk tv med svenska ögon så är det väldigt såhär (han håller för ögonen).

Vad håller du för ögonen åt?

- Nu måste jag vara försiktig... om jag säger något blir det väl rubriker i Norge också...

Han tvekar.

- Men det är något barnsligt över Norge som inte är i Sverige. Sverige är mer vuxet på något vis. En slags naivitet som är väldigt bra också, levande, men det kan vara outhärdligt att vara i Norge på grund av detta. Norge är väldigt självupptaget också, det är inte Sverige. I Norge handlar allt om Norge, handlar det om utlandet i Norge så är det norrmän i utlandet.

- Sen är det helt olika humor. Som när (Odd-Björn) Hjelmeset hade kört dåligt på stafetten och skämtade om att han hade sett på porr hela natten. I Norge skrattade man åt det men i Sverige blir det kvinnoförnedring. Det finns en oskyldighet i Norge.

Oskyldighet eller dumhet?

- Det hänger samman. Det är inte lika sofistikerat som Sverige. På gott och ont. Jag tyckte att det Hjelmeset sa var roligt men förstod i samma sekund, med mina svenska ögon, att det inte skulle bli roligt.

Din bok är en ständig längtan bort, från Tromöya och pappan i barndomen, från ansvaret som vuxen. Vad längtar du till nu?

- Mitt huvudmål är att barnen ska ha det bra, att de inte blir konstnärer eller författare, för det tyder på att det förmodligen inte har haft det bra. Jag har ingen önskan om att bli lycklig själv.

- Jag längtar efter att sluta med allt resande, vara hemma och skriva en ny roman. Om det tar ett år eller två år spelar ingen roll, men det ska bli spännande att se om jag kan.

Vad har du ljugit om i den här intervjun?

- Jag glömmer fort, jag har väl inte ljugit men det är kanske något jag kunde ha sagt.

Låt oss ge dig chansen. Den här 13-åringen som ditt alter ego får känslor för, "pedofil-tändvätskan". Din bästa kompis Geir hävdar att ni verkligen hade ett sexuellt förhållande. Hur var det med saken?

- Det var väldigt obehagligt när han påstod detta. Det är det som är nerven i romanen. Jag tänkte att jag skulle skriva om hur det egentligen var i bok fyra, men jag klarade inte att få grepp om det. Jag var rädd för att hänga ut eleverna. Det är fruktansvärt svårt. Men det hände inget.

- Det vet jag, för annars hade jag suttit i fängelse. Så om du undrar om jag är pedofil eller inte, så är svaret nej, det är jag inte.

Kanske är det ett ärr ändå.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag