Överfallsvåldtäkterna utgör omkring 12 procent av alla våldtäkter. Knappt fem procent av dessa leder till åtal. Det visar siffror från Brottsförebyggande rådet, Brå. - Tyvärr har alla slags våldtäkter låg uppklaringsprocent, överfallsvåldtäkterna allra lägst - oftast finns inte ens någon misstänkt att förhöra, säger Lotta Nilsson, utredare på Brå. Kvinnor som blivit utsatta för överfallsvåldtäkter kan oftast bara lämna ett vagt signalement på gärningsmannen. Men att undersöka brottsplatsen, och att säkra DNA-bevis, kan leda till fler gripanden. - Förhoppningsvis kommer det att gå att hitta fler gärningsmän. Polisen arbetar med att förbättra kvaliteten på utredningarna, säger Lotta Nilsson.

Normal på ytan

Den normala ytan kan försvåra. - De flesta som begår våldsbrott har haft problem i skolan, kommer från svåra uppväxtförhållanden och har föräldrar med egna problem. Men det är inte alls lika vanligt hos sexualbrottsförövarna. De är ofta påtagligt vanliga på ytan, säger Niklas Långström, som forskar om sexualbrottslighet vid Karolinska institutet. Professor Sven Å Christianson, Stockholms universitet, talar om en "fernissa av normalitet". Utåt framstår gärningsmannen som timid och tillmötesgående. Han kan mycket väl ha fru och barn, och fungera väl på arbetet. Men saknar helt djupa kontakter. - De drar sig undan med sina fantasier och skapar sig ett utrymme för det. De har lärt sig skydda sin inre värld från insyn, är vana att mörka för familjen.

Sociala alibin

Serievåldtäktsmannen skapar ett socialt utrymme för att begå brott. Sven Å Christianson nämner serievåldtäktsmän som arbetat som tidningsbud, nattvandrare och taxichaufför. Sociala alibin som ger tid för överfallen. I vissa fall tar gärningsmännen till mer våld vid varje överfall. - Våldet kan vara sexuellt, men motstånd hos offret kan också leda till våld. Seriemördarna planerar sina överfall och maskerar sig ofta. På ett plan inser gärningsmannen att han gjort fel, men stressen kan lindras genom planer på nya övergrepp.