I fredagsnatt började Radgas svägerska Nadia få sammandragningar trots att hon bara var i slutet av sjätte månaden. "Hon har varit så rädd för bombningarna och inte kunnat sova. Jag tror det satte i gång värkarna", säger Radga (bilden). Foto: Wael Alharba

I fredagsnatt började Radgas svägerska Nadia få sammandragningar trots att hon bara var i slutet av sjätte månaden. "Hon har varit så rädd för bombningarna och inte kunnat sova. Jag tror det satte i gång värkarna", säger Radga (bilden).

 Foto: Wael Alharba
Nadia och Radga lyckades ta sig till sjukhuset i den turkiska staden Kilis. "Trots att han var så liten andades han och skrek som alla spädbarn. De behövde ett namn på sjukhuset så jag gav honom namnet Murad som betyder önskan", säger Nadia. Foto: Wael Alharba

Nadia och Radga lyckades ta sig till sjukhuset i den turkiska staden Kilis. "Trots att han var så liten andades han och skrek som alla spädbarn. De behövde ett namn på sjukhuset så jag gav honom namnet Murad som betyder önskan", säger Nadia.

 Foto: Wael Alharba

Murad föddes medan bomberna föll i Aleppo

Publicerad

KILIS. När bomberna började falla intensivare runt Aleppo satte Nadias värkar i gång – flera månader för tidigt.

Någon timme senare kom lille Murad, bara 600 gram tung.

Han togs i ilfart till Turkiet där han nu kämpar för sitt liv.

– Nu släpper de inte tillbaka mig till Syrien och mina egna barn. Den minste är bara sex månader. Han kommer dö om han inte får amma, säger Murads faster Radga som följde med honom i ambulansen.

Regnet har precis avstannat och allt fler personer börjar komma till gränsen mellan Turkiet och Syrien. De vill veta om deras familjemedlemmar som panikartat väntar på den syriska sidan kommer släppas in av den turkiska gränspolisen. Enligt turkiska myndigheter har 35 000 personer flytt striderna runt Aleppo och vill komma in i Turkiet. Men gränsen förblir stängd för alla utom de med livshotande skador.

Vid staketet får vi syn på en kvinna som sitter på huk och gråter. Vi frågar vad som har hänt.

– De släpper inte tillbaka mig till Syrien. Mina barn är helt ensamma i ett tält. Den äldste är bara fem år och den minste är sex månader. Han kommer dö om han inte får bröstmjölk, gråter hon förtvivlat.

Jag frågar hur hon hamnat i Turkiet utan sina barn? Det ska visa sig att Radga, 30, befinner sig i en kafkaliknande situation liknande många andra som lever på flykt från krig. Hon har inga dokument och kommer varken fram eller tillbaka över gränsen. Dessutom är hon ansvarig för barn på båda sidorna gränsen.

– Det är klart att vi alla vill vara här i trygga Turkiet men nu måste jag först till mina barn i Syrien, säger hon.

"Har varit så rädd"

Hon, hennes fyra barn och svägerska Nadia flydde sina hem när striderna i Aleppoprovinsen blev allt intensivare och de ryska flygbombningarna kom allt närmre. Båda deras män är på frontlinjen och strider med FSA, fria syriska armén, så kvinnorna hjälper varandra. I fredagsnatt började hennes svägerska Nadia få sammandragningar trots att hon bara var i slutet av sjätte månaden.

– Hon har varit så rädd för bombningarna och inte kunnat sova. Jag tror det satte i gång värkarna, säger Radga.

Mitt i natten hjälpte hon Nadia till den syriska kliniken. Hennes egna fyra barn – mellan 6 månader och fem år - sov djupt och Radga trodde att hon skulle vara tillbaka inom en timme.

Men Nadias värkar satte i gång och plötsligt var en liten pojke ute.

– Nadia var för svag för att åka med i ambulansen men de tog pojken och bad mig följa med. De ville inte utsätta Nadia för resan eftersom pojken troligen skulle dö i ambulansen ändå. De trodde vi skulle vara tillbaka snart, säger Radga.

"Det var otroligt"

Men de lyckades ta sig till sjukhuset i den turkiska staden Kilis.

– Det var otroligt, trots att han var så liten andades han och skrek som alla spädbarn. De behövde ett namn på sjukhuset så jag gav honom namnet Murad som betyder önskan, säger Nadia.

Planen var sedan att hon snabbt skulle ta sig tillbaka till Syrien och att svägerskan Nadia skulle bli körd till Turkiet så fort hon återfått krafterna efter förlossningen.

På vägen tillbaka till gränsen köpte Radga nybakade turkiska bröd med sesamfrön för att ta med sig till barnen. På den andra sidan finns nästan ingenting. Men gränspoliserna stoppade henne direkt och krävde id-handling.

– Jag har ju inget. Vi kom bara i ambulansen, säger Radga och börjar gråta igen.

Hon säger att hennes barn brukar bli rädda när flygbomberna faller och när hon hör dem på avstånd rinner tårarna ännu kraftigare.

– Vem ska trösta dem nu? De måste vara så rädda i tältet.

"Hoppas Murad inte försvinner"

Hon ber oss hjälpa henne. Efter en stund hittar vi en lokal hjälporganisation som tar reda på vilka dokument hon behöver. De följer med tillbaka till sjukhuset för att de ska skriva en bekräftelse om att hon eskorterat Murad och som hon kan ge till gränspolisen. På sjukhuset berättar de att Murad flyttats till ett sjukhus i Gaziantep där de har bättre vårdmöjligheter.

– Jag hoppas Murad inte försvinner. De har väl koll på honom? Kan ni åka dit och se att allt är ok? Han är ett mirakel som föddes mitt under bombningarna och lever. Jag vill inte att han ska försvinna, säger Radga oroligt.

Allt eftersom timmarna går blir Radga mer och mer förtvivlad över att hennes 6 månader gamle son ligger ensam i ett tält. Till slut lyckas organisationen få tag på någon inne i Syrien som ska försöka ta sig till tältet. Väntan är olidlig. Ett par timmar senare när Radga återvänt till gränsen med sina nya papper, ringer de.

– En morbror har tagit sig till barnen. De är inte ensamma. Alla mår bra, säger han.

Ligger i kuvös

Radga sätter sig på marken när hon får nyheten. Hon drar en djup suck av lättnad. Nu gör det inget att hon får vänta i regnet någon timme extra eller att de turkiska vakterna säger att hon måste vänta till måndag eftersom hon behöver ytterligare dokument. Hon står envist kvar.

Till slut är där en vakt som berörs av hennes berättelse. Han stoppar en bil från en hjälporganisation och beordrar dem att ta med Radga. Hon hoppar in i bilen, fortfarande med de fem bröden i handen och rörd av tacksamhet. Innan bilen åker över gränsen ber hon oss ännu en gång att titta till Murad. Precis innan bilen åker i väg lovar jag att leta upp honom.

En stund senare hittar vi Murad på ett sjukhus i Gaziantep. Han ligger i en kuvös med massa slangar på sin lilla kropp. Bröstkorgen höjs ansträngt upp och ned. Sjuksköterskorna förklarar att han är mycket svag, men att han kämpar på.

– Han är stark som klarat det så här långt, säger de.

Sent på lördagskvällen kan Radga förhoppningsvis återförenas med sina barn och trösta dem när bomberna faller under natten.

Samma natt och kommande dygn blir avgörande för lilla Murad – en 600 gram kämpe, född mitt i kriget i Syrien. Nu helt ensam i Turkiet.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida