Det var en onsdag och klockan var lite över halv fyra när de tillsammans lämnade Arvfurstens palats för att via Gallerian promenera till NK.
Och klockan var väl ungefär lika mycket när min då 24-åriga son och jag möttes där, på NK, för att dricka något och kanske äta något och tala om vad vi haft för oss på sistone.
Jag har skrivit om det här så många gånger, men det blir aldrig rutin. Varenda gång kommer bilderna tillbaka på nytt och varje gång blir jag lika gripen av dem. Gripen av vad jag såg, av stämningen, av förvirringen, av det fasansfulla som hände där och av det oändligt sorgliga som var på väg att ske.
På Filippa K-avdelningen på första våningen hittar hon en blåblommig kavaj som Eva Franchell tycker är för grillig för tv-rutan. Anna står lite eftertänksamt kvar och känner på tyget och det är precis då det händer.
1 FEBRUARI – NASAS SKRÄCK. Rymdfärjan Columbia bryts upp under återinträdet i atmosfären när isoleringsmaterialet skadats. Alla de sju astronauterna ombord dödas. Foto: APJonatan och jag har vid det här laget slagit oss ner i kaféet på gatuplanet, det som ligger ett par trappsteg upp från själva Ljusgården. Jag sitter så att jag har utsikt både mot huvudingången och mot den nedåtgående rulltrappan, den från våningen med damkläder en trappa upp.
Vi har beställt var sin caffelatte och var sin toscabulle. Jag vet inte vad vi pratar om. Men plötsligt avbryts vi av att det rasslar till i högtalarna och en skärrad röst vädjar:
- En läkare till plan två, en läkare till plan två!
En halvminut senare rasslar det till igen och nu är rösten ännu mer upprörd:
- En läkare till plan ett, en läkare till plan ett!
Att de inte ens kan hålla reda på vart läkaren ska, fnyser vi. Och sen säger vi till varandra att nu är det väl någon stackars gammal gubbe som fått hjärtinfarkt och ögonblicket senare hade vi glömt alltihop.

2 FEBRUARI – GÖRAN OCH ANITRA. Bara en dryg månad efter sin skilsmässa visade statsminister Göran Persson upp sig offentligt med sin nya kärlek, Systembolagets vd Anitra Steen. Foto: Ulf KarlssonMen så är det något som får mig att kasta ett öga mot själva entrén till och då ser jag att en ambulans parkerat utanför och strax därefter kommer en läkarbil och plötsligt irrar en hel hoper påtagligt vilsna personer omkring bland allt folket i Ljusgården. De bär på en bår och de har stora ryggsäckar på sig och jag är på vippen att resa mig upp och visa dem tillrätta, peka ut var rulltrappan upp är belägen.
Men de hittar den precis innan jag kommer mig för och nu ser jag att det kryllar av poliser där nere. Jag bara noterar det, sätter det inte i samband med det där vad det nu var som inträffat en trappa upp.
Efter en stund börjar en viss nervositet sprida sig bland kaféborden, vad är det som tar sådan tid, varför kommer de inte nerspringande med honom? Vad är det som har hänt egentligen?
Till slut kan inte Jonatan sitta still längre, han ger sig i väg att ta reda på vad som pågår, men han är ganska snart tillbaka igen.
Det är massor med folk som trängs utanför Filippa K-avdelningen, berättar han. Det ligger någon på golvet där, men han hade inte blivit klok på vad som inträffat.
Sen kommer de plötsligt rusande med båren, nerför halvtrappan mot utgången och ambulansen och det är just den här korta scenen jag fortfarande kan få att rulla på näthinnorna.
2 APRIL – SARSPANIKEN. Den fruktade lungsjukdomen spred skräck i framför allt Asien under våren 2003. Över 8 000 personer smittades, 774 av dem avled. Foto: SCANPIX/AFPDet inte är någon herre de bär mellan sig, det är en kvinna, en ung och fullständigt kraftlös kvinna. Hon har ansiktet vänt åt mitt håll men jag kan inte se dragen, de är dolda bakom en syrgasmask. Hon är blond och det är något bekant över det där blonda håret.
Runtomkring henne surrar hela tiden en fotograf. Han är än på den ena, än på den andra sidan om båren. Just då tänker jag inte att han ofredar henne, jag gör inte det, jag ser bara att han är där. Och jag undrar hur en så ung kvinna plötsligt kunnat bli så sjuk.

9 APRIL – SADDAM HUSSEIN FALLER. USA och Storbritannien inledde invasionen av Irak 20 mars och Bagdad intogs tre veckor senare. Men kriget var långt ifrån över. Foto: APSå är allt över, ambulanser och polisbilar borta, lugnet återställt och jag går ner till matavdelningen för att handla middag. Och som jag står i kassakön ringer det i min mobil. Det är Christel på tidningen.
- Var är du? frågar hon. Vet du inte vad som har hänt? Anna Lindh har just blivit knivskuren på NK.
Jag får fatt i en väktare och han bekräftar att det verkligen var Anna jag sett.
- Fast det är ingen som helst fara, hon är bara lite rispad i armen, säger han.
Någon timme senare är det presskonferens i salen Bella Venezia i Rosenbad. Där talar en djupt skakad statsminister Göran Persson om för oss alla att det nog var illa ställt med Anna ändå. Mycket illa. Hon hade inte bara fått några skråmor, hon var precis så illa däran som hon sett ut att vara. Hon hade blivit huggen i armen, i bröstet, i magen.
- Läget är allvarligt, sa han. Hon opereras just nu.

Nästa morgon fick vi veta att hon inte stått att rädda och hela Sverige var skakat i grunden.
31 MAJ – VANSINNESFÆRDEN I GAMLA STAN. Två personer dödas och 30 skadas när en bilförare kör rätt genom folkmassan på Västerlånggatan i Stockholm. Foto: Magnus JönssonDet sas mycket vackert om Anna Lindh under dagarna som följde. Och under begravningen grät vi alla, inte minst när Margot Wallström vände sig direkt till Annas söner och berättade för dem att de alltid varit det viktigaste i livet för sin mamma.
Och Chris Patten, britternas före detta Hongkongguvernör som arbetat med henne inom EU, han sa att det är få händelser som får världen att stanna, men att Annas död var en sådan.
Hon var modig och vacker, briljant och professionell, charmerande och mycket snäll sa, han. Anna var Sverige och vi hoppas att Sverige fortsätter att vara som Anna.
Hur det blev med det? Och hur det hade det blivit om hon fått leva, om hon blivit vår första kvinnliga statsminister som det var tänkt?
Det är så lätt att intala sig att allting varit bättre då.
Så skönt att ibland få hänge sig åt vackra, orealistiska, en smula översentimentala fantasier.