Jag sitter på en stol och skrattar när min manliga kollega knyter mina skosnören. Han måste även hjälpa mig att knäppa gylfen och behåbanden. Dräkten är trång och två personer kämpar med att få den på mig. ”Du får nog hoppa i den lite mer”, säger dem. ”Nu sitter rumpan vid knäna”. Flera andra sluter upp, skrattar högt, vill känna och klämma. Vi åker från Expressen på Kungsholmen till Stockholms city. Jag vaggar fram och dryper av svett på ryggen. Kroppen försöker jag bära med värdighet, men det blir tufft. På gatan kastas jag till vargarna.

Tittar bort

När jag går bland fruktstånden på ett torg skriker försäljarna ”tjock, tjock”. Några byggjobbare skriker ”fett”. När jag försöker stirra ut dem höjer de på ögonbrynen och flinar. De står i grupp och skrattar tillsammans, ”fetto”, ”fetto”.
På McDonald’s sätter jag mig bredvid några tonåringar. De sneglar förstulet när jag äter min Big tasty-meny och torkar mig med servetten. Tonåringarna ger varandra blickar. Det tar flera sekunder innan de börjar prata igen. Vi tar tunnelbanan ner till Stureplan. På tåget sätter jag mig bredvid en tonårstjej som har tajta jeans, snygg liten väska och fönat blont hår. ”Ursäkta”, säger jag och slår mig ner. Hon suckar, drar till sig sin väska vars band jag råkat sätta mig på. ”Förlåt”, säger jag. Hon tittar bort.
Stefan Wallerek på Överviktigas riksförbund är van. Han berättar om en verklighet där överviktiga tittas ut på restauranger, folk undviker att sätta sig bredvid på bussen och på konferenser kan det ibland vara svårt att resa sig från stolarna.
– De är inte anpassade för oss som är funktionshindrade. Ofta följer stolen med när vi reser oss. Jätteroligt, ja kanske första gången, men sedan vill man bara vräka stolen in i väggen, säger han.

”Inte lätt att ändra livsstil”

Fetma och övervikt är ett folkhälsoproblem som ökar explosivt i Sverige. Hela 42 procent av männen och 26 procent av kvinnorna lider av övervikt, enligt Folkhälsoinsititutet.
– Folk ser på oss som att det är vårt fel, men det är inte lätt att ändra livsstil. Många försöker gå ner i vikt men misslyckas, säger han.
I Sturegallerian ser jag en gammal barndomsvän. Vi har inte setts på tre år. Våra blickar möts lite för länge, hon känner igen mig trots övervikten.
– Men Gud, Jessica, säger hon.
– Nämen hej, säger jag. Hon spärrar upp ögonen, tittar snabbt på min kropp, därefter verkar hon bli besatt av att försöka titta mig i ögonen. Hennes blick lyser av frågor hon inte vågar ställa. Hon skrattar lite för högt när jag berättar sanningen.
– Jaha, nämen gud, jag trodde... Jag vet inte, men gud... vad skönt, säger hon.

Får bästa tänkbara service

Inne i affärerna blir jag nästan irriterad på kassörskorna. De är så påträngande trevliga. I den exklusiva butiken på Biblioteksgatan får jag bästa tänkbara service. Jag hinner knappt ta i den svarta kappan förrän en kvinnlig expedit rusar fram.
– Ska jag hänga upp den i provhytten?
Frågande blick.
– Ja, men det är väl skönare att den redan hänger där när du vill prova?
I den tuffa tonårsbutiken börjar kassörskan stamma när jag pressar på om stora storlekar.
– Men jag är ju ganska kraftigt överviktig. Har ni bara XL?
– Finns XL i alla plagg?
– Nej, men alltså, XS finns inte heller i alla plagg...

Låtsas inte höra

När jag tappar min väska på Biblioteksgatan ber jag två kvinnor om hjälp.
– Ursäkta, säger jag till dem. Kan ni hjälpa mig och ta upp min väska?
De går förbi, de hör vad jag säger, vi får ögonkontakt, men de går förbi.
Inte gör tjejen från Röda korset situationen bättre. Hon hoppar på varenda kotte på gatan – men mig undviker hon. I 20 minuter har jag gått fram och tillbaka på samma gatsnutt som hon – varenda gång har hon tittat bort. Hon gör det galant, smidigt, flyger lätt med blicken ovanför mig, som att hon har gått en kurs.
– JAG ÄR INGET MIFFO, bara överviktig, har jag lust att skrika.