I flera år var Josefine,27, förföljd, trakasserad och slutligen även förgiftad.
Gång på gång gick hon till polisen men fick svaret att de inte kunde göra något. Det var ord mot ord och det når sällan långt. Till slut var hon nära att förgiftas av den extremt farliga gasen Uragan D2, en annan form av Zyklon B som användes i koncentrationsläger, och som ex-sambon hade köpt över internet från Tjeckien.
Vad han inte visste var att Josefine spelade ett högt spel med sitt eget liv som insats - och låg steget före för att slippa bli en siffra i kvinnovåldstatistiken.
- Jag gav inte upp utan samlade bevis på bevis och tänkte att till slut har väl polisen tillräckligt, säger Josefine.
Det låter som en handling ur en Kafkaliknande thriller.
Vi träffar Josefine i hennes lägenhet i Luleå. I köket visar hon sin fullklottrade kalender:
Gift i bilen? Lämna till sanering.
Något konstigt i maten - lämna till polisen.
Kolla flaskan - analysera.
Och så vidare.

"Ville ha mig för sig själv"

Från februari 2009 är den plötsligt tom. Blanka, vita sidor. Ex-sambon hade slutligen gripits. I juni åtalades han misstänkt för våldtäkt och försök till mord.
Han erkände delar av misstankarna och dömdes till nio års fängelse.
- Det var så märkligt. Allt i mitt liv hade handlat om att samla bevis och att överleva. När han greps sa de att jag kunde börja leva. Men jag visste nästan inte hur.
Josefine berättar att hon träffade sin ex-sambo när hon var 19 år. De blev snabbt kära, flyttade samman och blev gravida. Men efter ytterligare ett barn började han visa stark svartsjuka.
- Han har aldrig slagit mig, det var på andra sätt. Han kunde hindra mig från att gå hemifrån men mest var det ryktesspridning på Internet och att han skrev falska sms från mig så att jag blev osams med dem jag umgicks med. Han ville liksom ha mig för sig själv.
Även om Josefine insåg att han hade fel orkade hon inte med bråken utan fogade sig och stannade hemma.
FULLKLOTTRAD KALENDER. Josefine antecknade noga när hon hittade nya bevis mot sambon. Foto: Christian ÖrnbergMen 2007 stod hon inte ut längre och sade att hon ville separera. Ex-sambon kunde inte hantera det utan gjorde allt för att fortsätta kontrollera henne. Josefine berättar hur han spårade hennes telefonsamtal, installerade en friendfinder, ringde 50 gånger om dagen och förföljde henne. Och det var ständigt skadegörelse på hennes saker.
- Jag såg hela tiden hans bil i backspegeln, säger hon.

"Maten smakade konstigt"

Josefine är samlad när hon berättar. Hon har hela tiden vägrat bli ett offer för kvinnomisshandel.
- Jag var aldrig riktigt rädd för honom, jag blev mer arg när jag förstod att han låg bakom allt konstigt som hände hela tiden. Alltså, hur många gånger kan en bil gå sönder? säger hon.
Någon gång under den här tiden började han att utveckla ett stort intresse för kemi.
- På grund av barnen fortsatte vi att ses efter separationen. Efter ett tag började jag märka att min mat smakade konstigt när jag var där och att jag blev också väldigt sjuk efteråt.
Vid ett tillfälle gav han henne zolpidem och hon vaknade av att han hade sex med henne, vilket han senare dömdes för våldtäkt för.
Josefine anmälde våldtäkten till polisen och lämnade urinprov men polisen sa att de inte kunde göra något.
- Efter det gjorde jag flera polisanmälningar men det ledde ingen vart. De sa alltid att brotten inte var tillräckligt grova för att kunna göra något.
Till slut sökte Josefine hjälp på kvinnojouren i Luleå.
- Mest för att jag behövde några dagar när jag kunde tänka. De blev så oroliga att de tog mig till ett skyddat boende och han fick besöksförbud. Men han hittade mig där också och skickade blommor, säger Josefine.
Josefine ville inte vara på det skyddade boendet, vara den som flydde. Hon tog beslutet att åka tillbaka till Luleå, bröt besöksförbudet och började samla bevis mot sin ex-sambo.
- Jag visste att det kunde vara farligt men jag trodde länge att han bara sysslade med zolpidem och liknande. Jag tänkte inte att han ville döda mig, säger hon.
Under den här tiden eskalerade förgiftningsförsöken, och han dömdes bland annat för att ha stoppat en kapsel med cyanid i hennes gröt som hon lyckades spotta ut och smyga ner i en plastficka till polisen. Vid ett annat tillfälle höll han en flaska cyanid under hennes näsa när hon låtsades sova och som hon senare smugglade undan.
- Jag gick till polisen hela tiden, det känns som att jag sprang där jämt. Men de kunde aldrig prioritera mitt ärende.
I februari i år var hon hos ex-maken med barnen och när hon skulle åka iväg med bilen märkte hon att den stank.
- Han hade använt bilen precis innan så jag frågade honom vad det var men han sa att det inte var något.

"Kände mig väldigt ensam"

Josefine bestämde sig, trots den starka lukten, att försöka få hem bilen.
- Om jag hade låtit den stå hade han ju kunnat sanera den. Jag ville ha bevisen. Så jag körde i en halvtimme mitt i vintern med huvudet utanför rutan för att inte tuppa av. Det var en väldigt speciell lukt. Först var den inte så stark men sen small det till i kroppen och jag liksom kände lungorna och jag visste instinktivt att det var något som inte var bra i kroppen.
Dagen efter kom polisen och de hittade plattor i bilen och senare även i hennes trappuppgång.
Plattorna visade sig vara preparerade med Uragan 2, eller Zyklon B. När polisen dagarna senare fick in ett kvitto på att ex-mannen hade köpt gasen över internet grep de honom direkt.
- Då kunde de binda honom till giftet. Men jag tycker att det är fruktansvärt att det inte gick att utreda tidigare. Jag kände mig väldigt ensam i det här och hade nästan mitt eget CSI. En del tycker att jag är galen, andra tycker att jag var modig. Jag hade inget val, helt enkelt.
När domen föll och ex-mannen drog tillbaka överklagan drog Josefine en lättnads suck.
- Men det var för tidigt.
I september valde ex-sambon att hänga sig i häktescellen, dagen före han skulle flyttas till anstalten.
- Det var förstås fruktansvärt jobbigt. Det är en man jag älskat och han är mina barns pappa.

Flyttar från Luleå

Först nu vågar Josefine se framåt. När vi träffar henne står flyttkartongerna på golvet. Hon ska lämna Luleå med barnen.
- Jag kommer alltid bära detta med mig men nu känner jag mig redo för att börja leva, säger hon.
Djupt inom hennes sitter en besvikelse mot polisen och sjukvården som gång på gång nekade henne att göra prover eller att utreda misstankarna.
- Tänk om jag inte stått på mig? Vart hade då detta slutat? Det är en tanke som slagit mig mer än en gång. Man ska inte behöva bråka med allt och alla för att få möjligheten att leva sitt eget liv. Det ska vara en självklarhet!