Ändå har Sverige en självklar plats bland de länder som genomfört omfattande, och framgångsrika, marknadsekonomiskt inspirerade reformer. Systemskiften, kort sagt.
Sedan början av 1980-talet har vi avreglerat marknader, reformerat pensionssystemet, konkurrensutsatt offentliga verksamheter och infört kundvalsmodeller i en takt som vida överstiger de flesta andra länder, konstaterar nationalekonomen Andreas Bergh i boken ”Den kapitalistiska välfärdsstaten”.
De enda som slår Sverige är de gamla kommunistländerna som på några få år gick från planekonomi till kapitalism.
Trots det ibland uppskruvade tonläget har de flesta av dessa reformer dessutom skett i stort samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga politiker. Inte heller har det som i många andra länder krävts en allvarlig ekonomisk kris för att få i gång reformarbetet.

Avregleringarna är sannolikt en bidragande orsak till svensk ekonomis starka utveckling på senare år. Ändå är det sällan Sverige lyfts fram som ett föregångsland för marknadsekonomiska reformer.
De ivrigaste anhängarna av avregleringar har ju tvärtom gjort det till en stor sak att åka jorden runt och leta systemskiften – för att sedan åka hem och berätta om hur bra allt skulle bli om svenska politiker bara kunde lära av det för dagen mest populära exemplet.
För några år sedan var det Nya Zeeland som var inne. Nu är det oftare Estland och Slovakien, vars ekonomiska reformer lyfts fram som förebilder. Så är det exempelvis när näringslivsideologen
Johnny Munkhammar skriver en handbok för systemskiften.
Men jag tvivlar på att länder som Estland och Slovakien kan tjäna som förebild för politiker som vill förändra etablerade välfärdsstater. Tvärtom tycks ju Göran Perssons iakttagelse – att ökad levnadsstandard kommer att leda till krav på en utbyggd välfärdsstat stämma ganska bra in på länderna i Öst- och Centraleuropa.

Vi är rätt många som gillar den svenska välfärdsstaten. Därmed inte sagt att det skulle saknas förändringsbehov. Arbetsmarknaden fungerar dåligt och är svår att komma in på. Låga inkomster beskattas alldeles för högt. Och kommunerna är i många fall dåliga på att använda sina pengar på ett effektivt sätt.
I boken ”The Guide to Reform” ställer Munkhammar den intressanta frågan om vad som krävs för att som politiker lyckas med ekonomiska reformer och samtidigt bli omvald. Men han missar en sak. Man måste utgå ifrån det samhälle som finns, inte från ideologiska modeller.
Det stora problemet för den svenska högern – fram till Fredrik Reinfeldt – har varit att man inte tyckt om Sverige. Viljan att reformera har inte handlat om att förbättra välfärdsstaten utan om att riva ned den och ersätta den med något annat.

Social ingenjörskonst är tråkigt. Att göra ordentliga utredningar för att därefter förändra och förbättra i små steg kommer aldrig att få höga poäng bland dem som värderar politiska visioner och ideologisk renlärighet högt.
Men att arbeta för att de kommunala skolorna ska fungera lite bättre eller att kommunalskatten ska kunna sänkas tio öre under en mandatperiod, ger i längden sannolikt betydligt bättre resultat än att exempelvis lägga ner den kommunala hemtjänsten med en förhoppning om att den osynliga handen ska träda in i dess ställe.
Så det bästa rådet till politiker som vill förändra arbetsmarknaden eller sänka skatter är nog ganska enkelt: Lär er att gilla välfärdsstaten, ni också. Om ni bara gör det så ska ni nog kunna genomföra en och annan reform som kan göra Sverige bättre som välfärdsstat.