ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
OSANNOLIKT. Samtliga passagerare överlevde när planet tvingades krascha i Gottröra 1991. På tisdag sänds en tv-dokumentär om händelsen. Foto: Lars Nyberg
OSANNOLIKT. Samtliga passagerare överlevde när planet tvingades krascha i Gottröra 1991. På tisdag sänds en tv-dokumentär om händelsen. Foto: Lars Nyberg

Miraklet i Gottröra rör upp känslorna efter 20 år igen

ANNONS:
Den störtade flygplanskroppen låg på en snöig åker, saknade en vinge och var knäckt i tre delar. Ändå klarade sig alla 129 ombord med livet i behåll.
För piloten Stefan Rasmussen blev miraklet i Gottröra för 20 år sedan en vändpunkt i livet - och känslorna är fortfarande starka.
- När jag ser mina barnbarn kan jag börja gråta för att jag är så tacksam att jag lever. Rent statistiskt borde jag vara invalid eller död, säger han.
Planet som kallades Dana Viking och hade beteckningen SK 751 lyfte från Arlanda tolv minuter i nio den 27 december 1991. Det blåste måttligt, temperaturen låg kring noll och det snöade. Tre minuter och 58 sekunder senare hade båda motorerna slutat fungera, hoppet var ute och andrepiloten Ulf Cedermark sa:
- Vi havererar i marken nu.
I en ny kanadensisk tv-dokumentär, som sänds i vetenskapskanalen National Geographic på tisdag den 5 april, granskas förloppet kring händelserna i Gottröra.
Piloten Stefan Rasmussen, som medverkar i dokumentären, säger:
- Den är spännande. Även om jag har kört den här filmen i mitt huvud i 20 år nu. Det som gläder mig mycket är att man helt klart fastslår den primära orsaken till olyckan.
Han sitter i en skinnfåtölj på ett hotell i centrala Stockholm och berättar om hur han kände sig när han insåg att planet skulle störta.
- Jag trodde inte att jag skulle dö. Jag visste det.

Tore Hultgren i flygbolaget SAS egen haverikommission kom snabbt till platsen, drygt en timme efter olyckan.
- Jag har varit på många kraschställen. Jag trodde inte något sådant här var möjligt, säger han om synen som mötte honom.
Det som kunde ha blivit den värsta flygolyckan i Sveriges historia blev istället julmiraklet där alla överlevde. Många fick skärsår och mindre skador, och den svårast skadade passageraren blev rullstolsburen för livet. Men de flesta tog sig ur vraket på egen hand och vandrade ut på den snöiga åkern.
Maria och Claes Widlund satt på plats 20 A och 20 B på sin julklappsresa till Köpenhamn.
- Vi satt bredvid vingen. Jag såg hur all is lossnade och for rakt in i motorn, berättar Claes Widlund.

De hörde sju-åtta kraftiga smällar, kände planet skaka kraftigt, det blinkade och blixtrade i kabinen, rök utvecklades och det luktade bränt. Claes Widlund:
- Sedan blir allt tyst. Vi hoppas på det bästa, men innerst inne förstår vi vad som är på gång.
På sin blogg har Claes Widlund beskrivit vad han såg och hörde vid kraschen: planets vinande, snyftningar, förskrämda stönanden, rop från en flygvärdinna.
- Bara sekunder efter att jag tar skydd kommer smällen, ett jättebrak av plåt som bryts, vrids och knycklas ihop. En våg av splitter, jord och snö eller fotogen sköljer över ryggstöden som lagt sig som sköldar över våra ryggar. Vi kastas och slits fram och tillbaka i sätet.
Till slut blev allt tyst. Claes och Maria Widlund såg på varandra. De levde och var oskadda.

Tore Hultgren i SAS haverikommission beskriver kraschen:
- Planet bromsades upp mot skogen, gick i sidled, högra vingen slets av, nästan helt. Högra motorn gick i backen, planet gled över ett dike och flygplanskroppen bröts av på två ställen. Nysnön på marken fungerade som skummet man lägger på landningsbanorna: Det blev inga gnistor, ingen brand.
Bild ur den nya dokumentären. Foto: National GeograpicFlera samverkande orsaker låg bakom miraklet. Flera samverkande orsaker låg också bakom olyckan. Trots att planet avisades två gånger låg det kvar is på vingarna vid starten. Den här flygplanstypen har motorerna bakom vingarna, därför for isen rakt in i motorerna, som blev överbelastade och förstördes på ett par minuter.
Varken SAS eller piloterna kände till att systemet ATR (Automatic Thrust Restoration) hade installerats i planet, och systemet motverkade piloternas försök att rädda åtminstone en motor.

När statens haverikommission kom med sin rapport efter nästan två år fastslogs att SAS ensamt bar ansvaret; inget plan får lyfta med is på vingarna. Besättningen var hjältar, och fick medalj av åttonde graden med blått band av kungen vid en ceremoni på slottet.
För piloten Stefan Rasmussen innebar kraschen ändå ett personligt haveri. I två år var osäkerheten stor. När friandet kom var det försent. Själva händelsen, ovissheten och kritiken från kolleger hade tagit Stefan Rasmussen så hårt att han övervägde självmord.
- Jag måste vara ärlig. Jag kan fortfarande få depressioner. I de lägena är jag oerhört tacksam att jag har min hustru och mina barn som stöttar mig, säger han.
Luis Ramos-Ruggiero, psykolog och chef vid kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus i Stockholm, säger att posttraumatisk stressyndrom kan uppstå vid svåra kriser som den här - även om besättningen gjorde ett fantastiskt jobb och räddade så många liv.
- Ett av de främsta symptomen är så kallade flash backs, att man både i vaket tillstånd och i drömmar får blixtminnen av det inträffade. Ett annat symptom är undvikande, att man inte kan gå in i det normala livet. Men det finns goda prognoser och goda behandlingsmetoder i båda dessa fall, säger han.

Stefan Rasmussen. Per Holmberg, själv pilot, var en av passagerarna på Dana Viking. När han förstod att planet höll på att krascha lösgjorde han sig från bältet på sin plats nära cockpit och gick - mot alla regler - in till kaptenen och erbjöd sin hjälp.
Kapten Stefan Rasmussen accepterade - men vad som sedan hände är de två piloterna ännu efter 20 år inte överens om. Per Holmberg säger att dramadokumentären innehåller flera faktafel:
- Det var jag som hittade fältet vi landade på. De där stackars killarna där framme hade ingen aning om vad de höll på med. Det var jag som såg till att vi kom ned.
Stefan Rasmussen, som efter olyckan drog ut den medvetslösa Per Holmberg ur planet, vill inte debattera om detta. Han säger:
- Jag diskuterar gärna med folk. Men man måste börja med att känna till alla fakta. Gör du inte det, är det ingen mening. Det är meningslöst att diskutera med någon som underkänner min utbildning, min erfarenhet, hela SAS, hela haverikommissionen och den här filmen, säger han.

I haverikommissionens rapport konstateras att Rasmussen, Cedermark och Holmberg ALLA agerade på ett sätt som bidrog till den lyckliga utgången.
Scenerna ute på den snöiga åkern var bisarra. Människor gick omkring i kylan utan ytterkläder, en del utan skor. De grät, skrattade och kramade om folk de inte kände.
Två unga par bestämde sig för att gifta sig och gjorde det inom ett halvår efter kraschen. Flera blev flygrädda. Andra mer försiktiga. Några blev sjukskrivna.
För många innebar flygolyckan i Gottröra att deras liv förändrades. Passageraren Claes Widlund säger:
- Jag tror att vi tog mer vara på livet. Vi fick barn ungefär elva månader efteråt. Även om olyckan inte var avgörande för det beslutet hade den betydelse.
Psykolog Luis Ramos-Ruggiero förklarar att det är vanligt att synen på livet förändras efter en stor kris.
- Vi ser samma sak hos människor som överlevde tsunamin. Man värderar saker annorlunda, vill vara nära sina anhöriga. Många påverkas att ta livsavgörande beslut, som till exempel att skaffa barn. Det såg man även efter Förintelsen, att många av offren bestämde sig för att det här livet jag har fått tillbaka - det ska jag använda.
Tore Hultgren. Kapten Stefan Rasmussen gav upp sin kärlek till flygandet, och blev föreläsare, författare, politiker, reseguide under fem år - och så har han tagit busskort, säger han och skrattar.

Några år efter kraschen i Gottröra åkte han tillbaka till platsen tillsammans med andrepiloten Ulf Cedermark. De satt där på backen och mindes dagen som förändrade deras liv. Då hittade Stefan Rasmussen en bit röd granit.
- Den låg rätt framför mig, och när jag plockade upp den såg jag att den hade skrapmärken från flygplanskroppen. Jag tog med den hem.
Flera år senare fick en vän till honom syn på den röda graniten och sa: "vilket fint hjärta!".
- Först då såg jag att det verkligen var det: ett hjärta.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄST I DAG
ANNONS:
ANNONS:
Senaste nytt
ANNONS:
EXTRA
SPORT
ANNONS:
BLOGG
Mest läst i dag
ANNONS:
ALLT OM BILAR
NÖJE
FÖR DIG MED SURFPLATTA
PARADISE HOTEL-BLOGGEN
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: