– Jag satt bakom mitt skrivbord på kontoret när klockan var några minuter i fem på eftermiddagen. Jag läste ett dokument och planerade för ett möte som jag skulle ha nästa dag. Jag kände en liten skakning. Den var inte så stor eller allvarlig. Men två andra skakningar följde och fick hela huset att röra på sig. Jag hade två val - springa ut eller kasta mig under bordet, säger Jens och tänker tillbaka på de fem dramatiska dygnen som förändrade hans liv.
Hans mänskliga instinkt ville att han skulle springa ut, men förnuftet fick honom att kasta sig under bordet och hela huset rasade samman.
– Jag sögs tre våningar ner. Det blev kolsvart. Jag visste direkt att det var en jordbävning, men jag hade svårt att bedöma hur allvarlig den var eller hur djupt under massorna jag hamnade, säger Jens när jag träffar honom på parkeringen till FN:s logistiska bas i Port au Prince.

"Jag blev levande begravd"

Han blev liggande på rygg i det som han beskriver som en grav. Den var inte större än 1,5  meter lång, 30 centimeter i höjd och 40 i bredd. Han drabbades inte av panik. Han förstod att det var en jordbävning eftersom han hade varit med om andra jordbävningar - men inte någon så här allvarlig. Arkivskåpet tog emot smällen från väggen och bordet från taket. Det räddade hans liv. 
– Det var en grav. Jag blev levande begravd. Men den var tillräcklig för att jag skulle kunna röra och rotera mig lite grann. Jag kunde sträcka mina ben också. Det hjälpte mig för att hålla blodet i cirkulation, säger Jens och pekar mot sina magra ben. 
Han började upptäcka sin nya värld. Han sträckte sina händer och i mörkret inspekterade han vad som fanns där. Han hittade sin mobiltelefon, en påse Nescafé, några pärmar och kuvert. Från första stund började han tänka på hur han skulle göra för att överleva.
– Jag planerade för att använda kuverten för att blanda Nescafé och min urin i det. Urin smakar inte bra, men Nescafé kan göra det lättare att svälja, säger Jens.

Sov och vaknade

Hans mobiltelefon var på, men hela nätet hade kollapsat. Han kunde inte ringa eller sms:a. Efter två dygn tog batteriet slut.
Första, andra och tredje dagen hörde han kollegor som ropade på hjälp och dunkade för att skicka signal på att de levde. Han var hela tiden medveten om dygnsrytmen. Han sov, vaknade, sov, vaknad, sov och vaknade många gånger.
– Ibland 5 minuter och ibland två timmar. Jag bestämde mig för att kämpa och inte slösa min energi på att drabbas av panik. Jag tänkte på döden. Men jag tänkte att jag var för ung för att dö och att jag inte ville dö under rasmassorna i Haiti. Jag hann inte säga adjö till många vänner, till mina kusiner och till min familj. Jag ville äta mer av min favoritglass. Jag trodde hela tiden att de skulle hitta mig vid liv, säger Jens och tar en klunk ur sin vattenflaska.
Han tänkte på sin familj - mamma, pappa och syskon. Han tänkte på sina kollegor. Han tänkte på existentiella frågor om liv och död - och om gud.
– Jag är kristen, jag tror på gud, men jag är inte praktiserande kristen. Jag tillhör de som tvivlar på gud ibland. Tro är någonting som kan förklara vår existens. En tro kan kallas Allah, gud, eller vad som helst. Det finns många religioner i världen men alla har en tro på någonting som ges olika namn. Denna tro hjälpte mig att kämpa och inte dö där nere. Jag bad till gud ta mig ut ur det här levande.

Hoppet krympte

Jens drömde många olika drömmar i rasmassorna. Det var drömmar som handlade om existentiella och filosofiska saker. Hoppet började krympa vid andra dygnet.
– Det var den mest kritiska stunden. Jag hamnade i ett tillstånd där jag varken var vaken eller sovande. Man kan skada sig eller drabbas av panik i ett sådant tillstånd. Jag bestämde mig för att vakna. Jag gjorde det och återtog kontroll över mitt mentala tillstånd, säger Jens.
Han tänkte på döden. Han vet inte om han blev rädd för döden.
Men tanken skrämde honom.
– Jag var mest orolig för att det skulle ta lång tid innan jag dör. Först skulle jag svältas, sedan hamna i koma och till slut dö, säger Jens.
Men på tredje dygnet fick han hoppet tillbaka när han flyttade en pärm och fick ljuset att strömma in.
– Att kunna se ljuset var psykologiskt viktigt. Jag gjorde små försök för ta mig upp ur rasmassorna, men jag gav upp efter fem minuter.

Stannar i Haiti

Jens kom inte till den gräns som gjorde honom okänslig för att kunna dricka sin egen urin. Men hade det behövts hade han gjort det. Han blev utan mat och vatten i fem dygn. Nu är han en ny människa.
– Jag är glad - mycket glad för att jag inte dog, för att jag överlevde och för att jag lever. Det är vackert att leva, säger Jens och ler stort.
Jens stannar kvar i Haiti. Han är lojal.
– Jag kan inte lämna Haiti när det behöver mig. Jag kommer att stanna kvar och jobba här - minst ett par tre veckor till.
Sedan ska han åka någonstans för att träffa familj och vänner - och börja leva sitt nya liv.