Det märks redan på planet ner från Bangkok till Narathiwat i sydligaste Thailand att detta inte är någon av landets många turistdestinationer. Fotografen Axel Öberg och jag är de enda västerlänningarna på planet.
En thailändare bosatt i USA som är med på samma flight varnar oss med bistra ord att vara försiktiga.
- Gå inte ut på kvällarna! Det är som Bagdad där.
Så illa är det inte, men det är illa nog. Vi får ett exempel på det så fort vi kliver av planet. Min mobiltelefon har slutat att fungera trots att jag just skaffat ett thailändskt mobilnummer i Bangkok.
Jag måste registrera numret på nytt för att den ska gå att använda igen. Mobiltelefoner används av bombmakarna här i söder, och bomber exploderar ofta.
För ja, det rasar en dödlig konflikt i turistparadiset Thailand. En av de dödligaste världen upplevt de senaste åren. Sedan våldet startade i januari 2004 så har över 4 100 människor dödats här.
Paramilitärerna Somrod Makbut och Kompon Ludech sköts i bröstet när de vaktade marknaden. Foto: Axel ÖbergSå gott som dagligen mördas någon. En bomb exploderar invid vägkanten och dödar ett par soldater, någon öppnar eld med pistol från en motorcykel och skjuter ner en medlem av den motsatta folkgruppen.
Detta är en konflikt av ett slag som vi sett gång på gång genom historien. En konflikt mellan två folkgrupper med olika språk, olika kultur, olika religion.
Thailand befolkas till 95 procent av thailändska buddister. Men här längst i söder, på gränsen till det muslimska Malaysia så är det malajerna som är i majoritet.
Det bor cirka 1,8 miljoner invånare i de tre sydligaste provinserna. Cirka 70 procent av dem är muslimska malajer. Här finns fler moskéer med gröna tak än förgyllda buddistiska tempel.
Skolan har bränts ner, attackerats av beväpnade män och den förre bychefen sköts ihjäl invid flaggstången. Men barnens leklust rår inte vapnen på. Foto: Axel ÖbergMen malajerna diskrimineras på många sätt. Här finns inga tidningar på malaj, inga tv-stationer. Alla skyltar är på thailändska. Och där har ni i korta drag bakgrunden till motsättningarna som slog över i våld 2004.
Något slut syns inte.

De sköts när de vaktade marknaden

Vi har knappt hunnit landa när vi hamnar på en minnesceremoni över två dödade soldater. De tillhörde Rangers - en frivillig, uniformerad milis, en av flera thailändska styrkor som ansvarar för säkerheten i södra Thailand. Det finns cirka 30 000 soldater här.
På väg till gummiplantagen besköts Chedolah Seabing och hustrun Khoriyah. De vågar inte jobba vidare Foto: Axel ÖbergSomrod Makbut, 28, och Kampon Ludech, 36, gör sin sista resa härifrån i var sin arméhelikopter. Deras kistor är insvepta i de thailändska färgerna, rött, vitt och blått.
- De sköts i bröstet när de vaktade marknaden i en by, berättar deras befäl, kapten Anan Kongraung.
Mördarna kom på motorcyklar. Som så ofta. Somrod och Kampon var frivilliga soldater. De visste på sätt och vis vad de gav sig in på, uniformerad militär är alltid mål i väpnade konflikter.
Men det är inte bara soldater som blir måltavlor i södra Thailand. Långt därifrån. För de väpnade separatisterna så är alla som har med den thailändska staten att göra legitima mål.
Och i södra Thailand har detta tagit sig en tämligen unik form. För de mer extrema så är thailändska statliga skolor symboler för den andra sidan, för fienden. Över 300 skolor attackerats och bränts ner under de sju år konflikten pågått.
Det är därför 70 procent av lärarna i södra Thailand är beväpnade. Det är därför Jintana Yodchan och hennes tre kolleger får militär eskort till jobbet varje morgon klockan åtta och varje eftermiddag när de ska hem igen.
Byborna turas om att skydda skolentrén. Foto: Axel ÖbergSkolan ligger några kilometer från Jintanas hem, i en muslimsk-malajisk by. Själv är hon thailändsk buddhist. Alla de 124 eleverna är malajer.
Skolan entré vaktas av fyra frivilliga från byn. De är beväpnade med hagelgevär:
- Jag gick själv här för 20 år sedan, berättar Abdullah Hamid, 31. Jag vill att barnen här ska känna sig säkra.
Samtidigt vet han att de som vill attackera skolan möjligen finns i hans egen by.
Jintana Yodchan har undervisat här i 18 år och under de första tolv åren var hennes jobb som läraryrket i regel är. Ofarligt. Busiga elever ibland kanske, men inte större problem än så.
- Nu känner jag att jag inte kan lite på någon här, säger hon. Helger och lov är okej, men jag är alltid rädd när jag måste till skolan.
Hon är tacksam att få eskort av de fyra marinkårssoldaterna, men inser att det också kan förvärra situationen.
- De är förstås måltavlor de också. Men jag känner mig ändå tryggare med dem vid min sida.

Läraren ses som en förrädare

Skolan har attackerats. Den brändes ner 2004 och när den nya skolbyggnaden stod klar 2005 så anfölls den igen av män som kom i uniform. Bychefen sköts ihjäl på skolgården. Precis intill flaggstången där Thailands flagga vajar.
Jintana Yodchan har muslimska kolleger också. Men även Wochara Wandure får eskort. Eftersom hon arbetar på en statlig skola där undervisningen sker på thailändska - inte malaj - så ses hon som förrädare av de väpnade männen som jagar lärare.
Och morden på lärare har varit många. Sedan januari 2004 så har minst 108 lärare mördats liksom 27 andra skolanställda. Ungefär lika många har skadats.
Thirawat Nuanchan, 50, är en av dem. Han undervisar i gymnastik, historia och naturvetenskap vid Wat Rad Samoson-skolan i den lilla staden Ruso. Det första han gör när vi träffas i lärarrummet är att låta oss känna på högra sidan av hans hals.
Kulan sitter fast där inne än. Det går tydligt att känna den hårda klumpen.
Thirawat Nuanchan har varit lärare i 19 år och det var aldrig någon tvekan om att han skulle välja läraryrket som karriär.
- Jag växte upp med det. Min pappa var lärare och min farfar också. Jag älskar egentligen mitt jobb, att kunna sprida kunskap till barnen, utveckla dem till att bli goda människor.
Han betraktar sig själv som en bra lärare. En ansvarsfull man som tidigare brukade åka hem till föräldrarna om deras barn av någon anledning inte dök upp i skolan på en dag eller två.
- Sådant gör jag inte längre. Jag vågar inte.

Han sköts på väg till skolan

Thirawat Nuanchan följde förstås nyheterna och visste vad som hände hans lärarkolleger från 2004. Därför skaffade han sig en pistol och gick på kurs för att lära sig skjuta med den.
- Men jag är en förfärlig skytt, skrattar han, jag träffade bara ett av sex skott. Jag är lärare, inte soldat!
Han hade pistolen nedpackad i väskan den där augustidagen 2006 när han satte sig på motorcykeln för att göra den cirka fem kilometer långa resan till skolan. Som vanligt hade han ständig koll i backspegeln för att se om någon närmade sig på honom bakifrån.
Ändå höll han på att missa de två unga männen som kunde ha blivit hans död.
- De kom upp på höger sida om mig som en skugga. Jag hade inte sett dem. Det var en korsning precis där och jag svängde vänster, trots att det inte var min väg.
Det räddade antagligen hans liv. Männen öppnade eld med pistol precis när han svängde.
Han kände hur det växlade mellan kyla och värme i nacken.
- Jag satte upp handen mot halsen och den var alldeles röd av blod. Men jag ansträngde mig för att stå upp. Jag såg hur de stannat med motorcykeln en bit bort, jag fruktade att de tänkte komma tillbaka och skjuta mig igen.
- Men jag tror jag skrämde dem. De visste att jag kunde vara beväpnad.
Han kunde själv ta sig till en by någon kilometer bort och fick hjälp av en muslimsk vän att ta sig till sjukhus. Därifrån blev det helikoptertransport till det största sjukhuset i regionen.
Efter fyra månader var han tillbaka bakom katedern. Där är han än.
- Detta är det enda jobb jag kan. Detta är mitt hem. Jag vill inte tvingas flytta härifrån.

Thailändska lärare flyr skolorna

Många thailändska lärare väljer att packa och flytta till en annan del av landet. Tidigare var cirka 80 procent av lärarkåren i regionen thailändare, nu har den andelen sjunkit till 50 procent.
24-åriga Pattama Pechporn tänker inte heller flytta. Hon har precis inlett sin karriär som lärare och har bara jobbat en månad vid Manangkaya-skolan strax utanför Narathiwat.
Egentligen skulle hon ha fått vänta längre på att få sin första tjänst, men hon fick förtur. Hon har tagit över sin pappas tjänst.
- Han var också lärare här. Han och mamma var så stolta när jag berättade att jag tänkte bli lärare, säger hon och får tårar i ögonen.
Hon är föräldralös sedan tre månader tillbaka, hennes föräldrar Wilas och Khomkam Pechprom är de två senaste offren för våldet mot lärarna i södra Thailand.
- De brukade åka till marknaden varje morgon för att sälja lite grönsaker innan de for till jobbet, berättar dottern.
Mördarna sköt dem framifrån när de kom på motorcykeln. En del av kulorna som träffade pappa Wilas passerade rätt genom hans kropp och trängde in i mamma Khomkam, som satt bakpå.
Han dödades på platsen. Hon avled någon timme senare på sjukhus. Bägge var lärare. Mördarna undkom. De brukar göra det.
Pattama Pechporn kämpar mot tårarna flera gånger under intervjun. Men när vi slutligen tar några bilder på henne i klassrummet så ler hon igen inför barnens entusiasm och stoj.
- Jag älskar det här jobbet. Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig.

Mord och sedan hämnd

Konflikten i södra Thailand ger sällan rubriker i utlandet. Här detonerar inga självmordsbombare och väldigt få bilbomber. Men dödandet bara fortsätter. Droppe för droppe.
Av de över 4 100 personer som dödats så är 60 procent muslimer och 40 procent buddister. Många faller offer för separatisterna, andra för thailändska paramilitärer. Militären syns överallt, vägbommar med soldater bakom sandsäckar dyker upp med mycket jämna mellanrum.
På sätt och vis påminner konflikten lite om den på Nordirland tidigare. En medlem av den ena folkgruppen mördas, en död som måste hämnas och snart faller någon på den andra sidan offer.
Det är förmodligen vad som hände malajen Chedolah Seabing, 48, och hans hustru Khoriyah, 43. De bor i den muslimska byn Namyen, utanför staden Yala.

Han fick tre fingrar avskjutna

Några kilometer härifrån ligger en buddistisk by, Sikong.
- Jag har många vänner där, säger Chedolah. Jag brukade gå dit och sälja det gummi jag samlat. Nu vågar jag mig inte dit. Och ingen av buddisterna kommer hit längre.
Det började i augusti i år. Ett buddistiskt par blev ihjälskjutet inte långt från Namyen. Chedolah har ingen aning om vem som gjorde det.
Han har arbetat på gummiplantage i hela sitt liv. Gummiträden växer överallt i södra Thailand och skapar lummiga, till synes fridfulla skogar.
Gummit samlas bäst in under tidig morgon när trädens sav rinner snabbare. Så det var mörkt när Chedolah och hans hustru tog motorcykeln klockan 03.30 för att åka de två kilometerna till plantagen i september.
- Vi såg dem aldrig, berättar Chedolah. De väntade på oss i mörkret och öppnade eld med AK-47 och pistoler.
Hustrun träffades med fem skott i ryggen, själv fick Chedolah tre fingrar avskjutna. Men han lyckades hålla sig kvar på motorcykeln och köra bort från männen som försökt döda dem.
Nu sitter han och hustrun utanför sitt hus och vet inte hur de ska försörja sig längre. Det kommer att ta ett halvår innan såren läkt, säger läkaren. De vågar ändå inte bege sig ut på gummiplantagen längre.
Och våldets spiral har bara fortsatt i Namyen och Sikong. För några veckor sedan sköts ytterligare en buddhist ihjäl. Fredagen innan vi besöker Namyen har en muslimsk bybo skjutits ihjäl.
- Vem ville döda honom? undrar Chedolah. Han hade inga fiender. Han var mest för sig själv. Jag hade inga fiender? Vem gör oss detta?

Konflikt om identitet

Hur illa det än är i södra Thailand i dag, så var det värre för några år sedan med 2007 som det våldsammaste året. Då gick den thailändska militären hårdare fram, nu tycks en insikt finnas att soldatbrutalitet bara skapar ännu mer fiender.
- Detta är i grunden en konflikt om identitet, säger Srisompob Jitpromsri, forskare vid Prince of Songkhla University i Pattani och en av de främsta experterna på konflikten.
- Malajernas identitet har förnekats och förtryckts av den thailändska regeringen under lång tid. Men en viss förbättring har skett den senaste tiden. Detta är en process som tar tid, men vi går antagligen mot någon form av ökat självstyre för södra Thailand.
Själv deltar han när vi träffas vid ett seminarium kring ett nytt lagförslag om södra Thailand vid vårt hotell i staden Pattani. Det är en bra plats för att bli påmind om vad priset för ett misslyckande är.
En bilbomb detonerade utanför entrén 2008.