Expressen träffar Leila Marzouk i bostaden i Alexandria.
Hon bär sorgekläder och pratar tyst. Dottern Zahra finns hela tiden i närheten som stöd, liksom de tre katterna som annars är Leilas sällskap.

Utbildad programmerare

Hon berättar om den där natten i juni då hon fick det fruktansvärda beskedet om sonen Khaled Said. En granne ringde och sa att han hade misshandlats till döds av hemliga poliser.
- Klockan var strax före midnatt. Jag trodde inte att det var sant.
Khaled var utbildad dataprogrammerare men var också intresserad av fiske och att skriva musik. Tidigare den där varma sommarkvällen hade han varit ute i sin lilla båt och fiskat. Sedan tog han en sväng förbi ett internetkafé.
Där väntade två civilklädda poliser.
Några veckor tidigare hade Khaled Said lagt ut en film på sin blogg där man kunde se hur några lokala poliser delade upp ett narkotikabeslag mellan sig. Ett exempel på korruptionen inom polisen.
Nu hade de kommit för att hämnas.

Hundratals vittnen

Khaled Said misshandlades svårt, först inne på internetkaféet och sedan i en trappuppgång i grannhuset.
De slog honom i sju, åtta minuter och dunkade hans huvud upprepade gånger mot marmortrappan.
Att det fanns hundratals vittnen brydde de sig inte om.
När Khaled var död kastade männen in honom i bagageutrymmet på polisbilen och åkte i väg.
- Ingen vet vart de tog Khaled. Men de var tillbaka efter tio minuter och dumpade hans kropp utanför kaféet, säger Leila Marzouk och kramar kudden med en broderad bild av sonen.

"De skulle hämnas"

Rättsläkaren försökte hävda att Khalid Said dött av att han svalt en påse marijuana, att han var en narkotikahandlare.
Men familjen kämpade emot, aktivister engagerade sig och de två poliserna ställdes inför rätta.
- Folk började strömma till gatan utanför vår bostad. De ropade att de skulle hämnas Khaleds död, säger Leila Marzouk.
Khaled Said blev symbolen för Mubarak-polisens brutalitet och en katalysator för de unga aktivisterna som började demonstrera i januari.
Även Leila Marzouk åkte till Kairo och Tahrirtorget för att delta i protesterna.
- Jag kände att slutet var nära för regimen. Polisen försökte skrämma oss med alla möjliga metoder. De lyckades inte, säger hon.
På Tahrirtorget fick hon också träffa Googlechefen Wael Ghonim som satte upp Facebook-sidan "Vi är alla Khalid Said" förra året.
- Jag kände att det var min son Khaled. Jag ville inte släppa honom från min famn. Jag grät av saknaden och av glädje.
I fredags tillbringade hon hela natten på Tahrirtorget. Sedan åkte hon hem till Alexandria. Hon kände att hon hade gjort sitt - Mubarak hade flytt.
- Nu väntar en bättre framtid för mitt folk. Men vi vill ha våra pengar tillbaka från Mubarak och hans skurkar. Khaled har fått den rättvisan han förtjänar.
- Priset för hans död är den 30-åriga mördarregimens fall.
Hon spricker upp i ett leende vid minnet av sonen.
- Jag är glad och stolt.