Fotot av 9-åriga Kim Phuc, som skriker av smärta och fasa, ändrade mångas syn på Vietnamkriget när det spreds över världen 1972.
- Jag kämpade för mitt liv, och såg fotot långt senare, säger Kim Phuc.
- Då ville jag inte veta av det.
Kim Phuc är i Stockholm då hon medverkar i boken "FRED! 100 röster mot våld och krig" - som Sveriges 123 643 16-åringar får på posten.

"Glöm inte den lilla freden"

Foto: Nick UtBoken, av Jeppe Wikström och Saam Kapadia, ges ut på Max Ströms förlag, med stöd av bland annat Expressen.
- Jag är glad åt boken. Även om ni svenskar haft fred i 200 år får ni aldrig glömma att kämpa för den lilla freden: den inom er. Och mellan er.
När kriget kom till byn Trang Bang gömde sig Kim med sina föräldrar och sju syskon i ett tempel.
- Jag såg fyra bomber sänka sig och explodera. Sen såg jag bara eld, mina kläder brann och löstes upp, min hud brann. Som genom ett mirakel brann inte mina fötter så jag kunde springa. "Nong qua!" skrek jag. För varmt!

Hjälpte henne till sjukhus

Pressfotografen Nick Ut, som tog fotot av Kim, hjälpte henne till sjukhuset.
- Jag var skallig, och kunde inte ha några kläder. Jag kunde inte prata, och alla trodde att jag skulle dö. Varje morgon lade sköterskorna mig i ett bad som mjukade upp mitt skinn, så att de kunde skära bort det. Jag svimmade av smärtan, varje morgon.
- Mina syskon och föräldrar klarade sig, men två kusiner dog.
Kim stannade på sjukhuset i över ett år.
- 65 procent av min hud var brännskadad. Efter totalt 17 operationer fick jag tillbaka rörelseförmågan i halsen och axlarna.

Flyttade iväg

Hon reste till Havanna för att studera, och där mötte hon Toan. De gifte sig 1992 och emigrerade till Kanada. I dag har de sönerna Tomas, 15, och Stephen, 12.
Det världsberömda fotot ville Kim glömma.
- Men en vän sa till mig: Använd det i stället, för freden.
Kim utnämndes till goodwillambassadör för Unesco 1997, och besökte Vietnammonumentet i Washington.
- En man, John Plummer, kom till mig och sa att han var med och koordinerade bombanfallet mot min by.
- Han sa att han aldrig förlåtit sig själv och att hans liv var förstört. Han kunde inte sluta gråta. Jag insåg att han var ett offer, som jag. Han bad mig förlåta honom, och jag gjorde det.
- Vi grät tillsammans, och i dag är vi vänner.

"Fotot kan förändra oss"

Hur har du kunnat förlåta?
- Det var inte enkelt, jag fick arbeta för det, och det tog många år. Jag tackar min tro. När jag började be för dem som skadat mig, i stället för att förbanna dem, mjuknade mitt hjärta. Jag bad Gud att ge dem en andra chans. Jag är övertygad om att alla, innerst inne, vill ha fred.
- Jag kan inte ändra på fotot, på det som hände. Men fotot kan förändra oss.
- Det kan lära oss något: Aldrig mer! Inte ett barn till!

FOTNOT: Förutom Expressen har också Posten, Oriflame, Swedbank och Adlibris.com sponsrat boken "FRED! 100 röster mot våld och krig".