Jag får Japan Times varje morgon till mitt hotellrum. En alldeles utmärkt engelskspråkig tidning som ges ut här i Tokyo.
Där finns numera en karta varje dag över norra Honshu, Japans största ö där bland annat Tokyo ligger.
Men det är ingen väderkarta som visar att de snöar i norr eller att solen skiner över Tokyo. Den visar strålningsvärdena i de olika distrikten, mätt i mikrosievert.
I går var det exempelvis 0,052 mikrosievert per timme i Tokyo, medan det i Aomori-distriktet längst i norr var 0,033. Det är betryggande låga värden. Den normala nivå, som förmodligen också Stockholm hade i går.

Några värden från området precis kring kärnkraftverket Fukushima Daiichi finns dock inte. "Data inte tillgänglig" står det. Det verkar inte särskilt troligt.
Och sånt bidrar bara till folks misstänksamhet här i Tokyo. De flesta jag talat med säger att de inte litar på myndigheternas uppgifter. Många har sagt att de undviker att gå ut om de inte måste.
Och nu lär de sluta dricka vattnet också om de bara får tag på mineralvatten, inte det lättaste dessa dagar. I går tillkännagav den japanska regeringen att små mängder radioaktiv jod hittats i dricksvattnet i Tokyo.

Plötsligt ångrar jag mig att jag svalt några klunkar när jag borstat tänderna. Och att jag beställt dricksvatten några gånger på restaurang.
Men värdena ska ju vara låga och är det säkert också. Det är så mycket kring det radioaktiva hotet som får oss att tappa proportionerna.
I samma Japan Times läser jag exempelvis att jag under min flygning tur och retur New York- Tokyo utsätts för 190 mikorsievert, det vill säga nästan 4000 gånger mer strålning än jag får när jag vandrar på gatorna i Tokyo. Det Tokyo som flera länder uppmanat sina medborgare att fly ifrån.

Jag har för övrigt numera alltid koll på strålningen. En säkerhetsåtgärd som vi Expressen-utsända utrustats med.
Min gula docimeter följer mig numera vart helst jag går. Diplomaterna på svenska ambassaden i Tokyo har också fått små mätare. Där visas hur mycket strålning som finns i luften för tillfället. Radioaktivitet varken syns, luktar eller känns, men mäta den går att göra. Tack och lov.

Min docimeter är dessutom inställd på att börja tjuta om mätvärdena blir för höga. Vi har satt den på lägsta nivå, den börjar ljuda om strålningen överstiger tio millisievert per timme. Som mest strålade det 400 millisievert alldeles intill reaktorn vid Fukushima Daiichi och dit har vi inga planer på att ta oss.
Men i går började min docimeter tjuta. Jag tog det dock med ro. Det var väntat. Jag lade den i handbagaget när jag passerade genom säkerhetskontrollen på Tokyos flygplats och fick den röntgad.

Det känns ju bra att veta att den fungerar.