Det var ett tag sedan senast. Inte sedan 1979 har en konservativ flyttat in på Downing Street nummer 10 och tagit över efter en Labourregering.
Den gången var det Margaret Thatcher som skrev historia och blev Storbritannien första kvinnliga premiärminister. Så historisk är inte David Cameron, men han är den yngste landet haft sedan 1812.
Det är lätt att underskatta någon som är så ung. Det är också vad hans motståndare inom det egna partiet gjorde 2005 när han kom från just ingenstans och vann kampen om partiledarposten.

Men det var det bästa som hänt det Konservativa partiet på över ett decennium. De fick i Cameron en ung, modern ledare som förstod att föra partiet in mot mitten, göra det mjukare, miljövänligare.
Cameron gjorde det möjligt för den brittiska medelklassen att åter börja överväga att rösta på de Konservativa. Ökenvandringens tid var över.
Hans egen fina bakgrund med examen från både Eton och Oxford var ett problem i början. Men kritiken där tonades ner efter hand, inte minst efter sonen Ivans död.
Ivan föddes 2003 svårt CP-skadad. Han avled i fjol. Den gravida Samantha som stod vid hans sida i går var en tyst påminnelse om att paret Cameron övervunnit större tragedier än politiska svårigheter.
Själv kallade sig David Cameron en gång Tony Blairs arvtagare, något som väckte en del irritation bland äldre partikamrater, men det låg något i det. I alla fall den Blair som förnyade Labour på 1990-talet.
Och vem minns inte bilderna på Blairs magnifika entré i maj 1997? Det var säkert något liknade Cameron föreställt sig scenen för något år sedan.
Men så blev det inte. Det fanns inget särskilt triumfartat över Camerons inflyttning i går kväll, bara någon timme efter att företrädare Gordon Brown flyttat ut.

Tiderna är för allvarliga för det. Hans egen makt för begränsad, ledare som han nu är över en koalitionsregering. Eller som han själv uttryckte det:
- Vi har djupa och pressande problem, ett ofantligt budgetunderskott, djupa sociala problem, ett politiskt system som behöver reformeras.
Så nej, det var nog inte triumf han kände i natt. Snarare lättnad. Att det löste sig till slut trots allt.
Det sista dygnet före inflyttningen blev en våldsam bergochdalbana för Cameron. När han återvände hem till sig i måndags kväll verkade det nästan som om makten skulle glida honom ur händerna, efter Gordon Browns plötsliga beslut att avgå som partiledare.

Men förhandlingarna mellan Liberaldemokraterna och Labour ledde ingenstans. Och då fanns i går bara ett alternativ kvar.
Och det är förmodligen det bästa som landet kunde hoppas på efter det valresultat som britterna levererade. Återstår nu att se hur länge detta håller.